torsdag 18 juni 2015

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18
Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

2 kommentarer:

  1. Strålande inlägg! Kan bara hålla med Ace Frehley var i form spelade mycket bättre än på medis 2009.
    Jag reflekterar över Ace Frehley och andra SRF spelningar på min blogg.
    Hade gärna sett Ace radda upp ess som "Into The Night", "Talk To Me" och "Trouble Walking"

    SvaraRadera
  2. Skickade precis upp bilder och reflektioner från Ace Frehley Gröna Lund på bloggen Alice Cooper Gröna Lund på väg.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...