Polar'n Per recenserar Favorite Hippies!

Favorite Hippies "Sidekick Stories" (2013)

Favorite Hippies platta "Sidekick Stories" (2013) tar oss med till den amerikanska rockscenen så som den lätt förr. Den tar lyssnaren i tydlig färdriktning mot klassisk rock med artister som Tom Petty och Todd Snider men flörtar samtidigt med förra seklets bluestolvor. Örjan Mäki (Willy Clay Band) har satt ihop en samling män från norr, resultatet är Favorite Hippies och elva spår på en debutplatta där han själv både sjunger och spelar gitarr.

Jag pratar med Örjan om bandet på deras releaseparty i Norrtäle (Stället, 2013-09-05). "Det är 18 mil mellan Pajala och Kiruna, så vi fick verkligen planera för att kunna repa materialet ihop!" Örjan som dessutom passade på att flytta till Norrtälje under inspelningen medverkade ytterligare till att sammanhållningen blev ännu svårare "Man är ju van med avstånd där uppe, men nu är det faktiskt en ännu tuffare uppgift!", säger han och skrattar. Han fortsätter betydligt allvarligare att förklara att vintrarna, där uppe var kraftigt bidragande till hans beslut att flytta neråt.

Med Favorite Hippies har Örjan hittat ett sound som jag mer än gärna upplever i rökig krogmiljö, på täta scener eller bara i bilen när jag ska åka långt och jag tror att dessa herrar från vidderna norröver influerats av avstånden, det lågmälda och allt det där som gör att Norrland och Lappland enklare kan associeras till kontinenten som hyser Rocky mountains... Jag kan inte låta bli att dela med mig av det faktum att vi i denna del av landet (Stockholms län) haft riktiga vintrar... Faktiskt ända sen Örjan flyttat ner... Det kan vara en slump, men jag tror inte det!



Örjan har, som sagt, varit gitarrist i kirunas stolthet Willy Clay Band, men han har även hunnit med att vara musiker till ingen mindre än Chip Taylor (mannen bakom "Wild Thing" och "Angel Of The Morning", bror till Jon Voight och farbror till Angelina Jolie), ett uppdrag som vanligen tillhör John Platania (Van Morrison). Han har spelat med Will Kimbroughs soloprojekt (gitarrist åt Emmylou Harris, 2004 "Instrumentalist of the Year" AMA Award) och flitigt agerat gästartist åt många musiker i Americanarockens bakvatten, såsom Deadman, Shurman m fl bland annat genom sina färdigheter att spela Dobro och Pedal Steel. Det är med andra ord gott om erfarenhet som levererar en debutplatta.

Med sig på releasepartyt har bandet vissa justeringar. Örjan och Mattias Kauppi (bas) har med sig Erik Grawsiö (gitarr, från Månegarm) och Zacharias Ahlvik (trummor, från 8th Sin) som i frånvaro av originalmedlemmarna Johan Mäki (gitarr) och Fredrik Elenius (trummor, även Willy Clay Band) gör ett lysande jobb! Det svänger levande på ett sätt som ger studioinspelningens mer lågmälda produktion. Bandet bjuder på sex av spåren från nya skivan och tre covers av Will Kimbrough, The Band och Muddy Waters.

Jag vill ändå framhålla de egna materialet, "Jenny" och "Highway Calls" (klippet nedan) som kvällens höjdpunkter tillsammans med en ny rootigare version av låten "Solid Ground", som tidigare spelats in för Willy Clay Band (plattan "Blue", 2009). "Jag ville göra den som jag tänkte den från början", säger Örjan och antyder att det i gjordes massor av justeringar i den tidigare inspelningen för att passa plattans karaktär. Nu är den både bluesigare och betydligt rökigare i det jag skulle kalla för Örjans egna Directors Cut.



För produktionen står Peder af Ugglas (har jobbat med bla Louise Hoffsten, Irma Schultz), både han och Örjan vet hur en ljudbild ska läggas för att bli amerikanskt influerad utan att det blir "Jiiihaaa!". Jag uppskattar dessutom texterna på plattan som känns väldigt personliga. "When The Company Rolls In" handlar om när gruvdriften etableras i omgivningen och "246" om en intern som Örjan kom att träffa via hans otaliga antal fängelsespelningar genom landet. Liknelsen som Sveriges egna Johnny Cash låter jag vara ogjord, men sanningen är att med sitt egna material finns den enkelhet som man bara kan nå med långt gångna färdigheter i att blanda låtskrivande med Americana-rockens hemligaste recept.

Betyget Favorite Hippies ska kvittera ut för spelningen är 4 av 5 Ess. Plattan skulle vinna på framträdandets energi och betyget dras ner något av detta, men jag antar samtidigt att om man är mer lojal formatet i Americana, kanske det omvänt lika gärna kan ligga kvar i denna bedömning. Jag hade dock velat höra mer inslag av den fylliga rock jag vet att bandet besitter, det skulle balansera plattan väl, men det är ett hantverk som gjorts för scenen och det är där musiken passar bäst! Så leta upp både platta och scen och återkom därefter med din egna uppfattning, jag gillar det jag hör!

/Polar'n Per

Tre starka med Favorite Hippies:
1. Gunget
2. Spelglädje
3. Retrokänslan

Mer om Favorite Hippies:
...på Spotify

Polar'n Per jublar - Nine Inch Nails har vaknat!

Det är tydligt att Nine Inch Nails (NIN) är tillbaka. Bandet jag fastnade för, som någon variant av käftsmäll och "Neuromancer"-punk (bok av William Gibson, 1984), har en världsomfattande turné och en platta planerad. Teknofilen Trent Reznor klev därför upp på scenen för fyra dagar sen, 2:a augusti, med sitt NIN på festivalen Lollapalooza (Chicago’s Grant Park) för att sparka igång hösten! ...och vilket gig det blev! Spelningen fångades under en livestream från festivalen och delas i artikeln för oss alla att ta del av!

Bandet gjorde sannerligen ingen besviken med en show som spände över nästan två timmar. Publiken serverades en handfull nya låtar från det, i början september, kommande albumet "Hesitation Marks" (på hans egna label Nothing Records), samtidigt som vi gamla rävar fick ett pärlband av gamla klassiker. Låtarna "March of the Pigs", "Terrible Lie", "Wish", "Head Like a Hole" och avslutande megaklassikern "Hurt", som numera avlidne Johnny Cash faktiskt gjorde ännu bättre, är goda exempel på dessa, som framförs med ursinnig precision. Relativt nyare låtar som "Survivalism" och "The Hand That Feeds" funkar klockrent och ger blandningen gammalt och nytt en balanserad upplevelse, utan att det på något sätt blir retronostalgisk.

Det kan ändå konstateras att det lågmälda industriella numera har ett övertag i bandets set, men det vägs som sagt upp av tokdraget som mobiliseras när strängarna ska bändas och Reznor ska svettas. Personligen tycker jag NIN mer och mer blivit ett band för live-scenen, då plattorna nästan uteslutande innehåller elektroniska kompositioner. Låtar skapas sällan, eller aldrig, tillsammans med de musiker som följer Reznor ut på vägarna. Levande kommer dock en hel del av detta till rätta och skänker variation till showen. Numera, visserligen, i en mer klinisk industriell riktning än det mer bisarra Faux-liknande tema som det tidiga turnérandet erbjöd. Kanske var det inverkan från en viss Marlyn Manson som skapade denna dragning, för fram till och med "Downward Spiral Tour" (som pågick under nästan sjukt långa tre år, fram till 1997) var det en galen live-akt utan paus för publiken att hämta andan... chockrock, ni vet!

Hur som helst, 2009, senast det begav sig avslutade Nine Inch Nails sin turné med att all utrustning såldes av på auktionssajten eBay. Därpå följde ett officiellt uttalande att bandet, och all albumproduktion lades på hyllan för att ge utrymme för arbetet med musiken till filmen om Facebook "The Social Network" och den nystartade gruppen How to Destroy Angels. Båda dessa projekt är, enligt mig, mindre lyckade, speciellt det sistnämnda som skapades tillsammans med frugan, Mariqueen Maandig. 

Jag tror Reznor delar den uppfattningen, Det är ju så uppenbart att formatet har saknats när man ser spelglädjen och hur scenen inledningsvis inspirerats av samma minimalistiska och effektfulla upplägg som präglade bl a "Beside You in Time" (2007). Bandet som Trent Reznor mönstrar till denna turné är som vanligt inte identiskt med det som avslutade 2009, Josh Eustis är ny basist, i övrigt finns NIN-veteranerna Alessandro Cortini (Keyboard), Robin Finck (Gitarr) som i ett flertal omgångar spelat i bandet samt Ilan Rubin (Trummor och Cello!) som anslöt till bandet under senaste vändans "Another Version of the Truth".

Höj volymen, dra igång klippet och åk... Håll till godo!

/Polar´n Per

NIN Set list, Lollapalooza 2013-08-02:

Copy of A

Sanctified

Came Back Haunted

1,000,000

March of the Pigs

Piggy

The Frail

The Wretched

Terrible Lie

Closer

Gave Up

Help Me I Am in Hell

Me, I’m Not

Find My Way

What If We Could?

The Way Out Is Through

Wish

Survivalism

Only

The Hand That Feeds

Head Like a Hole

Hurt

Här hittar ni Nine Inch Nails

...på webben

...på  Spotify

Mina favoritspår från gigget:

1. Head Like a Hole

2. Survivalism

3. March of the Pigs

Grattis!! Johnny Cash

Idag är en dag att bära svart. Inte utav sorg, utan som en hyllning till Johnny Cash, som skulle ha fyllt år idag. En av de få Countrymsuiker jag lyssnar på, men så finns det ju en del i den mannens skivkatalog att grotta ner sig i.

Förutom alla stora hits som han släppt genom åren så står hans sista skiva ut extra från mängden. Särskilt som han gick bort så kort efter att den var färdig. Den är som ett bokslut från en man som vet att hans dagar är räknade.

Man kan inte förneka en bra låt... 14

The Beast in Me skrevs av Nick Lowe och fanns med på hans skiva The impossible Bird från 1994. Låten gavs dessutom ut av hans svärfar Johnny Cash, även det 1994.

En enkel låt, som så ofta när det kommer till tidslösa låtar. Här handlar det mer om texten och hur den framförs. Jag föredrar själv Mark Lanegans version.

Som vanligt, först originalet, även om det i detta fallet är svårt att tolka vilket som är originalet eftersom den eventuellt skrevs för Cash som dessutom gav ut den först. Men vi kör den med skaparen:

Nick Lowe


Johnny Cash


Mark Lanegan


The Vaccines

Man kan inte förneka en bra låt... 6

Denna gång kommer jag bara att presentera två versioner av dagens låt. Men det är två i sig starka versioner av en tillika urstark låt.

Nine Inch Nails - Hurt från 1995.
En av gruppens lugnaste låtar, men också en av deras mäktigaste. Redan som original riktigt ångar den av känslor och det är just i frammanande av känslor som sången tar form och får sitt eget liv.

När sedan Johnny Cash gjorde en cover på denna låten 2002, strax innan han själv gick bort, så lyftes den ännu ett snäpp och blev som en svanesång över legenden Cash. Han lyckades väva in hela sitt livsöde i sången och med sin lugna innerliga sång är det som om han sjunger sitt eget bokslut.

Nine Inch Nails - Hurt


Johnny Cash - Hurt