Recension - Whitesnake : Live in 1984 - Back To The Bone

Jahapp, då var det dags för ännu en live utgåva från Whitesnake. Fast denna gången är det inte en nyinspelad konsert, utan nu handlar det om en 30 års hyllning av plattan Slide It In. Man har valt att kalla boxen, Live in 1984 - Back To The Bone. Paketet innehåller en DVD med filmmaterial från 1984, som man valt att kalla Super Rock och en CD med titeln Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs och det är just musik CD:n som jag kommer att koncentrera mig på, då det enbart är den jag fått tillgång till. Men mer om den senare.




Härförleden, samma dag som denna promo dök upp i min mailbox, så publicerade Jesper Almén på Heavymetale en vass och bra krönika om just David Coverdales textförfattande. Vilket känns som ett kul sammanträffande. I sin krönika så liknar han honom en aning vid Eddie Meduza när det kommer till textpoesi. Mycket träffande krönika över lag, men samtidigt måste någon ställa sig i Dave's ringhörna och försvara honom lite. Först vad det gäller liknelsen med Meduza, så även om dom har en aning liknande tema för sina texter, så kommer dom från lite olika håll kan jag känna. Eller som David själv säger på skivan, dom är "Sleezebuckets" från London och Eddie mer en raggar-pajas från vischan.
Jag kan sedan bara tala för mig själv, men under mina tonår, då Whitesnakes musik kom in i mitt liv, så var det David sjöng om rena poesin som till stor del sammanföll med mina egna önskningar och fantasier. Det var typ det enda jag tänkte på då. Dock hade jag kanske inte riktigt herr Coverdales utstrålning och bravado för att kunna infria fantasierna. Det räckte tydligen inte med en halvtaskig hockeyfrilla och ett brinnande intresse. :-)
Och trots att texterna allt som oftast är svårt sexistiska, så måste jag nog erkänna att David Coverdale var den som, för mig, trots allt förde in romantiken (i någon form) i hårdrocken. Möjligen tillsammans med Phil Lynott. Dom kunde sjunga om romantik utan att det kändes löjligt på något sätt. Men så lyssnade jag ju en del på Meduza med...:-) Dessutom, även om David tonat ner sexanspelningarna en aning på sista tiden, så vet vi ju alla vad som säljer.
Jag säger bara Anaconda. Här är en liten skön videosnutt där texten från den låten fått sig en poesi makover. Riktigt bra.

Men nu tillbaka till skivan för dagen.
Denna live är sprungen ur den tiden som åtminstone David anser vara gruppens höjdpunkt. Om inte annat så var väl skivförsäljningen på topp och med det så blev väl hans vurm för damer bättre och mer dekadent.
Själv föredrar jag de tidigare årens lite mindre polerade yta, men har inte något emot denna era heller. Kan konstatera att sammansättningen av låtar är rätt snyggt gjord, då det rör sig om bootlegupptagningar från 1984 års världsturné, men det är mest i mellansnacket som det ibland skvallrar om att man är på olika ställen. Och för att knyta ann till ovan raljerande om det sexistiska inslaget i Coverdales låtar, som jag ändå kan vara rätt förlåtande till, så måste jag bara konstatera att det verkligen känns att hans mellansnack på skivan är 30 år gammalt. Idag så ger det mer rysningar av obehag, än något annat. Låtmässigt får man med en hel del av just skivan som jubilerar, och det får väl ses som ok i sammanhanget. Plus några andra örhängen från karriären.
Tycker att det är rätt en rätt ok liveskiva överlag, och det hörs att det är live, med allt vad det innebär. Det är inte alltid perfekt, precis som det skall.

Dock är det bara att konstatera, det har blivit lite mycket live album från denna guppen på senaste tiden. Och har man nu dessutom redan släppt ett av de mest klassiska live-albumen genom tiderna, Live...In The Heart Of The City, så är det nog svårt att upprepa den bedriften. Så därför kan jag tyvärr inte ge mer än 2 Ess av 5, det vill säga Godkänt, för Fans och samlare. Det var ett gränsfall om den skulle få en pinne till, men då bara för att det är en grupp som jag gillar väldigt mycket, och att skivan speglar en tid som gruppen kändes vitalare än idag.



Sammanfattning:
Betyg: 2/5 Ess
Favoritspår: Jon Lord Medleyt sist på skivan.
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 7:e November 2014





Tracklist:
CD: Snakeskin Boots - Best Of Bootlegs
Gambler; Guilty Of Love; Love Ain’t No Stranger; Slow An’ Easy; Walking In The Shadow Of The Blues; Ready An’ Willing; Guitar Solo; Crying In The Rain; Soldier Of Fortune.
Super Rock 84: Love Ain’t No Stranger ; Ready An’ Willing ; Slow An’ Easy
EP Audio Track- Jon Lord’s Final Performance Whitesnake:
Medley: Gambler; Guilty of Love; Love Ain't No Stranger; Ready an' Willing.

Support The Bands That You Like!

 

Polar'n Per stämmer av läget - Mimikry (Heavy)!

Hjalmar och Jonas har sålt skitmånga plattor. Jag tror ingen fattar hur mycket dom sålt för att vara svensk punk. Dom har legat etta på försäljningslistan (1998) två gånger och dessutom har dom haft "prime-time" fler gånger än Thåström suttit obekväm i en TV-soffa. Deras bidrag till trallpunken är odiskutabelt, men de har kanske den mest annorlunda vägen till framgång av de band jag kan rabbla upp.

Nöjesfabriken, Karlstad 2013-03-01 (bild Mimikry Facebook)

Punken har aldrig varit speciellt medial. Uppseendeväckande har den i och för sig alltid varit med alla attribut som förknippas med musiken. Det har gjort att den ofta blivit tacksamt "karaktyriserad" och för mig som osynlig punkare, det vill säga en av dom som lyssnar på punk utan att ha en säkerhetsnål genom kinden så måste jag ändå tillstå att det bidragit med en skön dimma över den gemenskap och känsla som punkscenen faktiskt har.

Punken har, hur som helst, knappast lyfts fram i media på ett så folkligt sätt som den gjordes i TV4. Det var nog karikatyren som gällde om den lyftes fram, men med start 1997 rullade TV-tävlingen "På Rymmen" (Strix). Programidén var enkel, en kändis agerade sk "Spårhund" och jagade olika par av tävlande över en vecka. Under denna vecka skulle de tävlande genomföra uppdrag och på så sätt tjäna, eller snarare vinna pengar. Bland de tävlande första (och andra säsongen) fanns två oslipade diamanter, eller snarare grabbhalvor. Killarna, Hjalmar Östman (Mimikry) och Jonas Stentäpp (Mimikry och Dökött). Båda var bara strax över tjugo bast, men fullproppade med både ung energi, galna upptåg och trallpunk. Över ett antal fredagar blev dom "Hjalle och Heavy" med det hela svenska soffbundna folket. Tittarsiffrorna låg runt 1 miljon och maxade på runt 1,7 miljon tittare (referens Wikipedia). Helt utan den nästan obligatoriska politiska laddningen levererades veckovis låtar som spelades i både P3 och på TV4 med titlar som skvallrar om dess underhållande inriktning. Känn på "Konstapel Melin" och "Stopp Soff-i-propp" eller varför inte "Hjalle och Heavys Godnattsång".



Jag gissar att det höjdes på ögonbrynen åt dessa herrars framfart både i TV-koman och bland de som kallade sig punkare. Jag tycker det var en ganska naturlig utveckling på trallpunken. Hjalle och Heavy fick med totalt tre plattor försäljningssiffror som punken, i största allmänhet, bara avundsjukt kan titta på... Det var kanske ingen världsomspännande musikhistoria som levererades, men jag gillar grejen de gjorde! De hittade vågen och surfade den...

När jag pratade med Mart Hällgren (DLK, Total Egon, Ubba) om plattorna i serien "Definitivt 50 spänn" lyfta han fram hur plattorna föddes, som partyvax, och hur dessa sakta dog ut i och med internets framgång att distribuera text, musik och video. Fanzinen har ersatts av bloggar och plattor av elektronisk distribution i flyktiga format. "Definitivt 50 spänn" (1992-2004) hjälpte definitivt till att etablera den andra vågens punk och gav med sin spridning trallpunken kraft. Denna andra våg var inspirerade av svenska punkband såsom Ebba och KSMB som i sin tur hittat sina förebilder i Jagger, proggen och punkens begynnelse från både England och USA. När punken nu omformades var det från den spelplanen som gällde i mitten av 90-talet som gällde och "Definitivt 50 spänn" var definitivt en av dessa inspirationskällor.

Jag växlar några ord med Jonas "Heavy" Stentäpp om skivornas betydelse för honom. "50 spänn har nog betytt väldigt mycket för mig personligen, och i förlängningen även mycket för Mimikry!", säger Heavy, han fortsätter, "Jag köpte första Definitivt 50 spänn på en skivaffär i Borlänge på gymnasiet, mest för att den var billig och det lät som roliga låtar när jag läste titlarna, men jag hade aldrig lyssnat på svensk punk tidigare. Sen var jag fast. Så jag upptäckte DLK, Charta 77 med fler via Definitivt-skivorna!"



Jag tänker åter på mitt samtal med Mart och hans ord om punk, melodi och lättsamhet. Jag tänker på band som "Tuk Tuk Rally", "Räserbajs" och "Charles Hårfager". Det finns något man småler åt, det är nästan buskis, över det hela, som kanske till och med fått Eddie Meduza att le om han hade funnits kvar på denna sidan jordelivet idag.

Jag kom ihåg när Meduza spelade på KTH (1992) i kön fanns studerande, raggare, hårdrockare, punkare, alla ville se denne kultfigur, på något sätt spände musikintresset över fler än tidigare... Det var inte så kategoriskt som tidigare! Trallpunken, däremot, var något som på 1990-talet rockade betydligt mer melodiöst och med ironin... Ja, döm själv om raderna nedan stämmer med denna nya punken som var betydligt mer melodiös eller den 10 år äldre punkscenen...

"Kom inte hit och snacka punk med mig, punkjävlar
Vi vill höra riktig rock med ös och riv
Punkarna dom bara för ett jävla liv"
Ur Punkjävlar, Eddie Meduza


Trallpunksversionen på Punkjävlar med De Lyckliga Kompisarna

Raggarkulturen var på upphällning, det vill säga långt ifrån så populär som den varit tidigare. Den var länge en tydlig antagonist till punkscenen, men nu gav den sakta vika... På 90-talet blommade punken, grungen, alternativrocken, hardcore och även ironin! Kanske fanns det med dessa band en glimra inspiration, kanske var det bara tidens trend, jag vet inte, men många "uppslag" för denna teori hamnade på plattorna "Definitivt 50 spänn" till slut. Heavy lät sig inspireras, och påverkan av sin nyköpta skiva. "Strax därefter startade vi Mimikry, vilket troligen inte hade hänt om inte jag köpt den skivan... Då kanske jag hade spelat hårdrock och tjänat pengar istället!"

Jag ler, troligtvis har han rätt. Hårdrocksscenen var på återhämtning från den kvävningsdöd som hårspraysbanden utsatt publiken för. Grungen hade sjukt genomslag. Metallica var nyklippta av Bob Rock och ilskan levererades numera av band som Sepultura och Pantera... Men svenska scenen hade hittat egen kraft och mobiliserades tydligt runt 50 spänn plattorna... "Mimikry inspirerades nog mest av den punkvågen i början av karriären", säger Heavy, "Nuförtiden är vi nog mer inspirerade av alltifrån Thåström till Moneybrother, och inte så mycket av den gamla punken, man måste ju gå vidare i livet. Men grunden lades mycket tack vare Definitivt 50 spänn!" Jag blir nyfiken på vilken Thåström som influerar då hans karriär haft många olika skepnader "Det är Hjalle som skriver den mesta musiken, den är ganska inspirerad av Thåströms senare skivor!" Hur ser det ut framåt då, frågar jag? "Vi har en spelning på punkgalan första november i Borlänge. Sen vet jag inte..." och det rimmar väl ganska bra med hur det verkar vara för den "etablerade" punken idag. Jag vill inte dra några växlar ur kommentaren, det är givetvis något killarna i Mimikry ska besvara själva, dom har hur som helst en ny platta ute Monster (2012) som jag uppskattar mycket, den tycker jag verkligen ni ska lyssna på... Vägen genom "På rymmen", via försäljningslistor och vidare till Mimikry och andra projekt är fascinerande...



När jag ska summera denna ordväxling tänker jag att det faktiskt pågår en punkscen som man inte ger så mycket uppmärksamhet, men jag slås även av hur Heavys projekt "Dökött" onekligen knyter ihop min teori om (o)frivilliga kopplingar mot raggarkulturen. Undra om det retar en och annan punkare, jag tycker det är vitalt att hämta influenser så för min del kan det låta bero, men det är konstigt vad tiden verkar vara förlåtande... eller hur?

/Polarn Per

Tre starka kort med Mimikry:
1. Monster
2. Min sång
3. En kungens man

Mer om Mimikry:
...på Facebook
...på Spotify

Daytona Bike week video Dag 5

Även om det finns många sköna Motorcykelmärken som får plats på olika sätt inom hojkulturen så är det ju inte helt utan att ett märke sticker ut lite extra och har bildat lite av en egen kult. Harley Davidson. Här några hyllningar till denna maskin!

Grattis!! John Norum - Johnny Winter

Idag har jag den äran att gratulera två stycken John, båda med rötterna i Bluesen och med gitarrer hängandes runt halsen.

Först ut, John Norum, som fyller 49 år idag. En av Sveriges mest namnkända gitarrister. En gammal favorit till mig, ända sedan jag såg honom uppträda med Eddie Meduza, även om jag inte då visste vem han var. Tills jag såg Rock-SM 1982 gick han under benämningen den coole hårdrocksgitarristen i Meduzas band (Meduza spelningen var ett par veckor innan Rock-SM).

Men när Europe vann Rock-SM fick han till slut sitt riktiga namn i kompiskretsen. Redan när dom var på väg in på scenen så utropade en polare och jag unisont "Kolla det är ju Eddie Meduzas gitarrist!".
Den natten startade en lång vurm för Europe och John Norum i synnerhet, som varade ända tills John klev av gruppen ungefär, för att som jag skrev i gratulationerna till Kee Marcello häromdagen, återupptas igen när gruppen återbildades med Norum på gitarr igen. Att hoppa av Europe när det gick som bäst, måste nog ses som ett svårt och hedervärt beslut, även om det karriärmässigt kanske inte var det slugaste. Men John har väl aldrig framstått som den som böjer sig och tar de enklaste vägarna.
Jag bjuder dagen till ära på ett tidigt Europeklipp från TV-programmet Cassablanca. Förutom att förundras över det underbara tempot i programmet, det är ett ungdomsprogram, så kan vi här med facit på bordet få oss ett gott skratt av Thomas Erdtmans blygsamma beskrivning om sig själv och hur han tänker sig vara till hjälp för Europe.

Nästa födelsedagsbarn är en man som jag misstänker ovannämnde John har i sin skivhylla nämligen ingen mindre än Johnny Winters, idag 69 år. Med sin gitarrvirtuositet och säregna utseende, En ikon inom Bluesen-rocken.