Polar'n Per ser De Lyckliga Kompisarna på Gröna Lund

DLK, Gröna Lunds Lilla scen 2017-08-14

Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!

Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!

Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)

Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).

Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...

Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...

Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!

"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!

Så här kul har DLK inte varit på länge!

Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!

Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!

/Polar'n Per

Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!


Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor

Encore

Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa

Polar'n Per stämmer av läget - Mimikry (Heavy)!

Hjalmar och Jonas har sålt skitmånga plattor. Jag tror ingen fattar hur mycket dom sålt för att vara svensk punk. Dom har legat etta på försäljningslistan (1998) två gånger och dessutom har dom haft "prime-time" fler gånger än Thåström suttit obekväm i en TV-soffa. Deras bidrag till trallpunken är odiskutabelt, men de har kanske den mest annorlunda vägen till framgång av de band jag kan rabbla upp.

Nöjesfabriken, Karlstad 2013-03-01 (bild Mimikry Facebook)

Punken har aldrig varit speciellt medial. Uppseendeväckande har den i och för sig alltid varit med alla attribut som förknippas med musiken. Det har gjort att den ofta blivit tacksamt "karaktyriserad" och för mig som osynlig punkare, det vill säga en av dom som lyssnar på punk utan att ha en säkerhetsnål genom kinden så måste jag ändå tillstå att det bidragit med en skön dimma över den gemenskap och känsla som punkscenen faktiskt har.

Punken har, hur som helst, knappast lyfts fram i media på ett så folkligt sätt som den gjordes i TV4. Det var nog karikatyren som gällde om den lyftes fram, men med start 1997 rullade TV-tävlingen "På Rymmen" (Strix). Programidén var enkel, en kändis agerade sk "Spårhund" och jagade olika par av tävlande över en vecka. Under denna vecka skulle de tävlande genomföra uppdrag och på så sätt tjäna, eller snarare vinna pengar. Bland de tävlande första (och andra säsongen) fanns två oslipade diamanter, eller snarare grabbhalvor. Killarna, Hjalmar Östman (Mimikry) och Jonas Stentäpp (Mimikry och Dökött). Båda var bara strax över tjugo bast, men fullproppade med både ung energi, galna upptåg och trallpunk. Över ett antal fredagar blev dom "Hjalle och Heavy" med det hela svenska soffbundna folket. Tittarsiffrorna låg runt 1 miljon och maxade på runt 1,7 miljon tittare (referens Wikipedia). Helt utan den nästan obligatoriska politiska laddningen levererades veckovis låtar som spelades i både P3 och på TV4 med titlar som skvallrar om dess underhållande inriktning. Känn på "Konstapel Melin" och "Stopp Soff-i-propp" eller varför inte "Hjalle och Heavys Godnattsång".



Jag gissar att det höjdes på ögonbrynen åt dessa herrars framfart både i TV-koman och bland de som kallade sig punkare. Jag tycker det var en ganska naturlig utveckling på trallpunken. Hjalle och Heavy fick med totalt tre plattor försäljningssiffror som punken, i största allmänhet, bara avundsjukt kan titta på... Det var kanske ingen världsomspännande musikhistoria som levererades, men jag gillar grejen de gjorde! De hittade vågen och surfade den...

När jag pratade med Mart Hällgren (DLK, Total Egon, Ubba) om plattorna i serien "Definitivt 50 spänn" lyfta han fram hur plattorna föddes, som partyvax, och hur dessa sakta dog ut i och med internets framgång att distribuera text, musik och video. Fanzinen har ersatts av bloggar och plattor av elektronisk distribution i flyktiga format. "Definitivt 50 spänn" (1992-2004) hjälpte definitivt till att etablera den andra vågens punk och gav med sin spridning trallpunken kraft. Denna andra våg var inspirerade av svenska punkband såsom Ebba och KSMB som i sin tur hittat sina förebilder i Jagger, proggen och punkens begynnelse från både England och USA. När punken nu omformades var det från den spelplanen som gällde i mitten av 90-talet som gällde och "Definitivt 50 spänn" var definitivt en av dessa inspirationskällor.

Jag växlar några ord med Jonas "Heavy" Stentäpp om skivornas betydelse för honom. "50 spänn har nog betytt väldigt mycket för mig personligen, och i förlängningen även mycket för Mimikry!", säger Heavy, han fortsätter, "Jag köpte första Definitivt 50 spänn på en skivaffär i Borlänge på gymnasiet, mest för att den var billig och det lät som roliga låtar när jag läste titlarna, men jag hade aldrig lyssnat på svensk punk tidigare. Sen var jag fast. Så jag upptäckte DLK, Charta 77 med fler via Definitivt-skivorna!"



Jag tänker åter på mitt samtal med Mart och hans ord om punk, melodi och lättsamhet. Jag tänker på band som "Tuk Tuk Rally", "Räserbajs" och "Charles Hårfager". Det finns något man småler åt, det är nästan buskis, över det hela, som kanske till och med fått Eddie Meduza att le om han hade funnits kvar på denna sidan jordelivet idag.

Jag kom ihåg när Meduza spelade på KTH (1992) i kön fanns studerande, raggare, hårdrockare, punkare, alla ville se denne kultfigur, på något sätt spände musikintresset över fler än tidigare... Det var inte så kategoriskt som tidigare! Trallpunken, däremot, var något som på 1990-talet rockade betydligt mer melodiöst och med ironin... Ja, döm själv om raderna nedan stämmer med denna nya punken som var betydligt mer melodiös eller den 10 år äldre punkscenen...

"Kom inte hit och snacka punk med mig, punkjävlar
Vi vill höra riktig rock med ös och riv
Punkarna dom bara för ett jävla liv"
Ur Punkjävlar, Eddie Meduza


Trallpunksversionen på Punkjävlar med De Lyckliga Kompisarna

Raggarkulturen var på upphällning, det vill säga långt ifrån så populär som den varit tidigare. Den var länge en tydlig antagonist till punkscenen, men nu gav den sakta vika... På 90-talet blommade punken, grungen, alternativrocken, hardcore och även ironin! Kanske fanns det med dessa band en glimra inspiration, kanske var det bara tidens trend, jag vet inte, men många "uppslag" för denna teori hamnade på plattorna "Definitivt 50 spänn" till slut. Heavy lät sig inspireras, och påverkan av sin nyköpta skiva. "Strax därefter startade vi Mimikry, vilket troligen inte hade hänt om inte jag köpt den skivan... Då kanske jag hade spelat hårdrock och tjänat pengar istället!"

Jag ler, troligtvis har han rätt. Hårdrocksscenen var på återhämtning från den kvävningsdöd som hårspraysbanden utsatt publiken för. Grungen hade sjukt genomslag. Metallica var nyklippta av Bob Rock och ilskan levererades numera av band som Sepultura och Pantera... Men svenska scenen hade hittat egen kraft och mobiliserades tydligt runt 50 spänn plattorna... "Mimikry inspirerades nog mest av den punkvågen i början av karriären", säger Heavy, "Nuförtiden är vi nog mer inspirerade av alltifrån Thåström till Moneybrother, och inte så mycket av den gamla punken, man måste ju gå vidare i livet. Men grunden lades mycket tack vare Definitivt 50 spänn!" Jag blir nyfiken på vilken Thåström som influerar då hans karriär haft många olika skepnader "Det är Hjalle som skriver den mesta musiken, den är ganska inspirerad av Thåströms senare skivor!" Hur ser det ut framåt då, frågar jag? "Vi har en spelning på punkgalan första november i Borlänge. Sen vet jag inte..." och det rimmar väl ganska bra med hur det verkar vara för den "etablerade" punken idag. Jag vill inte dra några växlar ur kommentaren, det är givetvis något killarna i Mimikry ska besvara själva, dom har hur som helst en ny platta ute Monster (2012) som jag uppskattar mycket, den tycker jag verkligen ni ska lyssna på... Vägen genom "På rymmen", via försäljningslistor och vidare till Mimikry och andra projekt är fascinerande...



När jag ska summera denna ordväxling tänker jag att det faktiskt pågår en punkscen som man inte ger så mycket uppmärksamhet, men jag slås även av hur Heavys projekt "Dökött" onekligen knyter ihop min teori om (o)frivilliga kopplingar mot raggarkulturen. Undra om det retar en och annan punkare, jag tycker det är vitalt att hämta influenser så för min del kan det låta bero, men det är konstigt vad tiden verkar vara förlåtande... eller hur?

/Polarn Per

Tre starka kort med Mimikry:
1. Monster
2. Min sång
3. En kungens man

Mer om Mimikry:
...på Facebook
...på Spotify

Polar'n Per stämmer av läget - Michael Alonzo!

Michael Alonzo är punk!

Punken är glöd! Den har passionen och drivet. Den har samhällsengagemanget. Den har det reaktionssnabba radikala ungdomliga och samtidigt jäkligt nära till skratt. Kanske är det det obskyra som definierar punken? Det bidrar definitivt med viss självdistans. Tror jag, eller... Jag vet egentligen inte, men det kan nog inte förbises helt. Något tycks hur-som-helst vilja ut! Något verkar behöva kommuniceras eller uttryckas och jag tror ingen i den svenska punkscenen definierar denna rasande inneboende kraft så väl som Michael Alonzo.

Alonzo är en av huvudrollsinnehavarna när den svenska punken ska summeras, åtminstone om jag skrivit manuset och lyft fram dessa figurer. På 70-talet var han med och bildade legendariska KSMB.

Platsen var Skärholmen, söder om söder, punken på grön och röd tunnelbanelinje sträckte sig ut med pendeltåget söderöver, i mitten låg Hägersten, där jag växte upp. Jag var bara knatte när dom första punkbanden blommade. Jag växte upp under första vågen av svensk punk som sköljde över landet och i förorten hade jag ett bra liv. Xirixidis bilvård, de fina villorna, Mälaren, betongen, ungdomsgårdarna och höghusen, fast ändå inte så segregerat, det var en smältdegel för kulturella yttringar och framförallt musik! KSMB fanns där, fast dom då var oupptäckta i min värld, se klippet KSMB (1979) "Tidens tempo", "Varför lever du?" och "Ett ben".



Med 80-talet blev jag snabbt mer medveten om min musikaliska omgivning. Jag gick från musiken i pojkrummet som var mer drivet av wow (KISS och Iron Maiden) till att intressera mig för hårdare musik genom både thrash och punk. Punken som definierats i slutet av sjuttiotalet höll på att omdefinieras. Alonzos bidrag hette under denna period Stockholms Negrer (se dokumentären i bifogat klipp). Ebba Grön hade blivit Imperiet och runt mig växte subkulturer upp. Inte minst i form av synthen som blev både House och Techno (vad som nu är skillnaden). Den arga mannens musik var delad mellan den, enligt mig, mer sympatiska punken och den uppstickande vit makt-musik som lockade män med hat. Det konstiga var att tempo och andra attribut delades med punken, främst kängpunken, medans andra saker, främst budskapen, skiljde subkulturerna åt. Något jag aldrig sett i Vit makt-musiken var den glädjen och ironin som punken representerade i sitt sätt att leverera samhällskritik.

Vit makt-musiken var, enligt mig, bara en politisk kanal för trångsynt främlingsfientlighet uppklätt i en ny nationalromantisk folkdräkt, där attribut som kängor, bombarjacka och en Duracel-liknande högerarm (som i tid och otid skulle resas i en romersk hälsning) var obligatoriska attribut... Stockholms Negrer var det tydligaste motjucket (se klippet den skönt provocerande dokumentären från SVT 1986)!



Punken blev alltså en motkraft (till den fascistiska ådran) som höll igång och förenade scenen genom band som Charta 77 (1983), Strebers (1985) och Cosa Nostra (1990 Magnus Bjurén och Bonni Pontén, båda fd Asta Kask) tills punken åter kom att blomstra igen några år in på 90-talet. Den punk som kom fram var mer trallvänlig och band som Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna (DLK) tog punken vidare. För Alonzo kom uttrycksformen att bli annorlunda. Kvar fanns fortfarande kampen för orättvisor i engagemang som bl a Ungdom Mot Rasism (UMR) kampanj "Alla Olika Alla Lika". KSMB återförenades för en platta "En gång till..." (1994) och några tillhörande spelningar. Plattan får man konstatera fick ljummet mottagande, själv tyckte jag den var helt OK.

Kanske var det påtagligt att åren gått för bandet, men i några kvällar på Tre backar i Stockholm visade bandet att man fortfarande kunde leverera. För mig var det första gången jag såg KSMB spela levande. Jag minns det väl, jag bar min KSMB-tröja (som också var biljett) tills den var så tunn att man kunde se rakt igenom bomullen. Den ligger fortfarande kvar i garderoben och påminner mig, runt varje storstädning, om denna spelning.

Låtar som "Ikväll", "1X2" och "Polisen Grisen" var klassiskt paketerad KSMB och i plattans höjdpunkt "Blickar av stål" återkopplade bandet till den oro vi många kände över den framväxande rasismen som höll på att etableras i landet. Punken fördes vidare och blev globalt än mer melodiös Green Day (1987) skatepunk via t ex svenska No Fun At All (1991) medans ilskan (och samhällskritiken för all del) kanaliserades i Hardcore-scenen genom svenska Refused (1992-1998) eller den mer rap-influerad metall som Rage Agains The Machine (1991-2000) i en unik blandning som kanaliserar både hiphop, metal, funk och en stor dos punk, åtminstone vad gäller attityd! Men det var då!



Nu är nu! Med en samling namnkunniga och erkänt duktiga musiker gav sig alltså Michael Alonzo åter ut på vägarna igen, med ett nytt album i turnébussen (recension, SpaderEss). Alonzo och Fas 3 är en nästan tjugo man stark trupp ur vilken bandmedlemmar plockas för att kunna genomföra turné. Bandet har med andra ord anpassat sig till musikernas förmåga att närvara, bl a Inge Johansson (Totalt Jävla Mörker, Invasionen, (International) Noise Conspiracy m fl) och Nicke Andersson (Imperial State Electric fd Entombed och Hellacopters) finns med.

Jag ringer Michael Alonzo för att kolla av det här med lågkonjunkturen och punken. Jag är nyfiken på det här om arga män och dess drivkraft. Jag hamnar i ett samtal om då och nu, om Hägersten, högt och lågt. Det första han säger när jag pratar om en nästa våg av punk är "Den är ju redan här, är den inte? Jag ser massor av band med folk i 25-års åldern som kör klockren punk, jag är faktiskt positivt överraskad. Det man kan fundera över är varför det är just punken som kommer tillbaka hela tiden, eller hur?"

Vi resonerar om det är punkens samling runt scenen som gjort att den håller i sig och ständigt återkommer eller om det beror på andra faktorer, "Proggen dog ju för att den blev tråkig, det tror jag alla kan skriva under på, den blev sin egen pretentiösa död", jag nämner navelskåderi och han håller med. "Punken på 80-talet dog för att den blev så jävla besserwisser över sig själv", säger han. "Grupperna höll ihop på annat sätt, det var blodsband och grunden för så mycket skit, många blev bitchiga, det finns många som haft jätteroliga år ihop som numera är fiender för livet, jag vet inte varför det blev så...", säger han och antyder den mils vid skillnad mot hur t ex Fas 3 sätts ihop vid behov idag!



Jag nämner att jag ser hur punken tas vidare, fast i olika uttryck främst som attityd, och Alonzo håller med, "Bluesen var farfar till punken. Rocken var farsan och skitungen, det var punken... Jagger var ju farsan, influensen. En av skitungarna var definitivt Incest Brothers det var urartat, helt urflippat. Det var precis så provokativt som vi ville vara. KSMB och Ebba Grön var också skitungar i denna familj. Vi var annorlunda än farsan, och jag har fortfarande svårt att se Jagger vika ner sig. Han är kompromisslös! Ett tåg när han kliver på scenen, 70 bast... fattar du? Många av mina bekanta genom punk-åren har omdefinierat sig själva, punken finns i texterna men dom spelar mer visor, kanske är det för att man vill gå vidare eller för att man helt enkelt inte pallar röjet på scenen, men Jagger ställer sig upp på scenen med samma kväll efter kväll... Jag har svårt att se honom sadla om och göra visor, det kommer liksom aldrig ske!", säger han och skrattar. "Många som spelar snabba tre ackord spelar nu mer sofistikerade visor och det är inget jag kan anklaga dem för, men vi har spelat med många unga punkband på sista turnén och där finns både tempo och politiskt engagemang!"

Jag tänker på hur Ultrahuset på något sätt lever vidare i Kafé 44 och hur den fortfarande, efter är hemmaplan för dessa unga band. Två dagar i veckan kör man fortfarande allt från visor till punk, den kommer igen... Visor och punk! Jag kikar på klippet från Kafé 44 med Alonzo & Fas 3 "Den vita apan" och "ABAB" från 16:e februari förra vintern (2012). Hur många ungdomar idag som vet egentligen vad en ABAB är? ...det är lite kul, tycker jag! Nästa tanke är, "Fan, vad man börjar bli gammal!"



Michael Alonzo har alltså dammat av sin energiska protestmusik. Men när jag pratar med honom märker jag att det är under nya former som punken levereras. "Det är inte lika lätt att få ihop ett rep nu för tiden, ibland är det ingen som kan, men oftast sätter jag mig med Tony för att spåna på ett tema, rim och skratt är alltid en bra start för punken!". Han fortsätter, "Låten "Lyxbegravning" föddes så, vi ville göra något soft som Sade, på ett mingelparty! Det var annorlunda med "Det bästa som hänt", den var bara tvingad att komma ut, inte ändras, det fanns inget utrymme för att lägga solon eller så..."

Jag utbrister "Det är ju punk!" samtidigt som Alonzo följer upp med ett hastigt påkommet "Sorry, jag måste dra..." och lika fort som vi drog igång samtalet sticker Alonzo vidare, "Det är dax för rep!"

Ge aldrig upp (2007)

Michael Alonzo är punkaren som dragit på sig mordhot från nynazister. Han är punkaren som fortfarande levererar punken kompromisslöst. Han är mannen med en inneboende energi som vill göra sig hörd. Framförallt är han fortfarande brinnande, något som krävs för att hålla punken kokande.

Han är också författaren som tog kampen för pappornas rättigheter i kampen för gemensam vårdnad i boken "Ge Aldrig Upp" (2007 ISBN13: 9789185865000). Kampen mot orättvisor tog, med andra ord, nya uttryck, men det är ändå en tydlig röd tråd han följer, något vill ut! och det är uppenbart att "sociala" gav efter för Alonzos umgängesrätt vilket påvisar att det inte bara är frustration som kommer ut i form av "tomma ord". Alonozo berättar, "Allt startade när jag ville berätta för min bror vad det var som faktiskt hade hänt, sen rullade allt på. Det var som terapi. Det var inte ens tänkt som en bok, jag hade inte ens tänkt tanken när det uttalades första gången".

"Idag har boken sålt i över 10 000 exemplar bara i Sverige, vilket ironiskt är mer än KSMB sålde med ett album någonsin. Boken är idag utgiven på norska, spanskas och italienska och fortfarande ger den ringar på vattnet...", säger Alonzo.

Han sätter definitivt fingret på en hel del som är punkens själ. Punkens attribut, uttryck och definition. KSMB är min barndoms kvarter. Jag känner mig nöjd med denna intervju, punkscenen är definitivt en annan än bara replokalen och scenen som den var då. Den är en attityd, den signalerar hopp! Genom samtalen med Alonzo och Sundström har jag med mig en behaglig känsla av att musiken gror, precis som den gjorde runt 1990. Kanske finns utrymmet för udda krafter idag som punken faktiskt bestod av då. Jag måste leta vidare efter drivkraften... Udda, tänker jag. Sen tänker jag Mart Hällgren. Ja, Mart och De Lyckliga Kompisarna får det bli!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Michael Alonzo:
1. Glöden
2. Hans drivna patos
3. Hans passion för punkens energi på scenen!

Mer om Alonzo och Fas 3:
...på Spotify