Chris Cornell, vila i frid

Detta är sådant man inte vill skriva. Ännu en stark röst har tystnat. Chris Cornell har tydligen dött vid 52 års ålder, mitt under Turné med Soundgarden. Vet inte varför men tydligen väldigt plötsligt.

Vila i Frid Chris och tack för musiken.

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar

Record Store Day 2014

Jag har ingen större erfarenhet av Record Store Day, mer än det jag har läst om. Dock ändras ju intresset nu när man börjat köra med "The ol' Vinylsvarv" (gammalnorska som Tysken säger) igen.

Så när man kikar lite på en del av det som läckt ut om vad som skall komma ut under nästkommande instans av eventet så finns det lite som vattnar till i munnen. Onekligen. Här är några highlights. Dock är det ryktesbaserat, så ta det med en nypa salt och jag har ingen aning om detta gäller för Sverige överhuvudtaget.

För min egen del är det väl Bathory skivorna, Motörhead och Hawkwind releaserna som är mest intressanta. Man får väl se om de dyker upp på våra breddgrader.

Prong – Turnover b/w Revenge Best Served Cold. Pressed on green/white marble. (3000 copies)

Soundgarden – Superunknown – The Singles (5×10 set)

Machine Head Killers & Kings (Demo) b/w Our Darkest Days (Ignite Cover ). Presented with four different sleeves (1000 copies each).

Motörhead – What’s Words Worth, Live in 1978. Pressed on 180 gram red vinyl Motörhead – Motörhead. Douple LP pressed on 180 gram white vinyl

Deep Purple – Shades of Purple 7″ (originally recorded in 1968)

Testament Live in London. Double LP pressed on 180g red vinyl

Rainbow Rockplast 195–Black Masquerade. Triple record set pressed on 140g red vinyl

Pantera Far Beyond Driven Double LP

Mastodon Live at Brixton Double LP + DVD

Hawkwind – Church of Hawkwind (originally released in 1982). Double LP pressed on 180g clear vinyl

Bathory Bathory (1983)
Bathory Under the Sign of Black (1986)
Bathory Blood Fire Death – (1988)
Bathory Hammerheart (1990)
Bathory Twilight of the Gods (1991)
*All on picture disc*

Infon hittad hos Cherrybombed

Recension - Volume IV : Long In The Tooth

Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.

Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.

Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.

Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna?  Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.

 Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.

Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"

Do it live on stage, or don't do it at all.
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.

 Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014






Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass

Tracklist:

1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Recension - The Quill : Tiger Blood

Dags att hugga tag i en av de skivor som jag sett fram emot mest under en längre tid. Nämligen The Quills senaste giv, "Tiger Blood".
Det är gruppens 7:e skiva (8:e om man räknar med den numer legendariska "Out of Blue Corners" när man stavade namnet Quil).
Det är dessutom skiva nummer två med nya frontmannen Magz Arnar bakom mikrofonen, och första med Roger Nilsson tillbaka på bas. Detta gör den lite extra intressant, då det här på något sätt blir skiva två för Magz om inte annat. Och alla vet vi att tvåan är lite speciell.

Jag vill till att börja med, passa på att göra en lite reservation, jag är i det här fallet till viss del jävig, eftersom jag känt grabbarna i bandet under en längre tid, vissa sedan väldigt länge och jag ser mig själv som en självutnämnd The Quill evangelist. Detta till trots, så skall jag försöka vara så opåverkad som möjligt, (även om opartiskhet aldrig varit något jag strävat efter här, eftersom det är min smak, mina åsikter och mina upplevelser som ligger till grunden för allt jag skriver) både för er, mina kära läsare, men även för att vara ärlig mot The Quill.
Det är samtidigt lite extra läskigt, eftersom jag historiskt gillar bandet och deras musik och jag verkligen vill att det skall vara bra. Hur hanterar man situationen om skivan suger? Jag försöker helt enkelt göra som vanligt, skriva från hjärtat vad jag känner utan att försöka överanalysera om jag kan undvika.

Som kontext till detta album skall vi kanske dessutom sätta gruppens egna ord inför skapandet av skivan "att detta kommer att bli ett mer varierat album som skall ge lyssnaren ett vidare perspektiv om vad The Quill handlar om".
Har man lyckats med det då? Absolut! Kan jag andas ut? Jo bätt! Är skivan bra? Jajjemän!

Tiger Blood låter inte som någon tidigare skiva från The Quill. Visst finns alla ingredienser vi vant oss vid. Tung gitarr, tunga svängiga trummor och bas kantat av utomordentlig sång. Stonerinfluenserna finns där, den råa rocken är där och likaså bluesen. Det är inte för inte som bandet har sina rötter i Sveriges bluesdelta, Mönsterås (förlåt Roger och Magz, men jag var tvungen att få med den).
Men på Tiger Blood får vi dessutom så mycket mer. Det vi bjuds på är ett band som redan från början var ett kompetent och drivet gäng, men som nu utvecklats ännu ett varv, både musikaliskt, sångmässigt och som låtsnickrare. Redan förra skivan, visade på en förändring, som här har fått fortsätta att utforska nya marker, däribland lite sprödare stigar. Vissa purister skulle kanske säga att det ger ett splittrat intryck. Själv säger jag att det gör en mer intressant skiva som därmed tränger sig in gardet med musik som riskerar att bli långlivad. Den vitamininjektion som bandet fick med sin nystart, när man slog sina påsar ihop med Arnar, verkar fortsätta att fungera vidare nu med ännu mer nytt blod i bandet (om än nygammalt blod:-)).

Vi bjuds på ett bredare spektrum av influenser som spänner ända från Beatles till Led Zeppelin och Soundgarden, men även ett stänk av Electric Boys sköna och svängiga funkighet kan hittas här och där,  (vilket jag misstänker är en effekt av gruppens nära arbete och vänskap Boysen, som smittat av sig).
Det blir även en dos med snygga stråkar, lite orgel och otroligt bra stämsång och mäktiga körer som andas gospel, antar att det är Arnars förflutna inom körsvängen som gör sig påmind.

Skivan är snyggt producerat utan att bli överproducerat och intressant arrangerat, där alla i gruppen får sin chans att skina. Tiger Blood visar upp en hel del radiovänliga låtar utan att gå över gränsen till mesighet eller slätstrukenhet. Nu är det bara att få radiokanalerna att spela låtarna, och det mina kära vänner, det är upp oss som lyssnare och skivköpare.

The Quill är enligt mig ett av Sveriges mest underskattade band, som har levat under lång tid och har en tradition av att leverera bra skivor, så också denna gång. Men det är väl som ordspråket säger, det är svårt att bli profet i sitt hemland, för just nu känns det som om resten av världen är mer på tårna som vanligt.

Som vanligt blir det inga betyg i form av siffror från mig, men jag kan med stolthet säga att Tiger Blood sannolikt kommer att finnas med på min topplista när året summeras. Därmed lämnar jag er med förhoppningen att jag inte varit allt för partisk och med en stark uppmaning, se till att köpa denna skiva. Den kommer som tidsandan bjuder, att komma ut både på CD och som Vinyl.
Gutt å Dé!

Favoritlåtar just nu : "Purgatory Hill" "Freak Parade" "Storm Before The Calm"



Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magz Arnar: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars
Skiva: Tiger Blood

1. Freak Parade
2. Go Crazy
3. Death Valley
4. Getaway
5. Greed Machine
6. Purgatory Hill
7. Land Of Gold And Honey
8. Darkest Moon
9. Sweet Rush
10. Storm Before The Calm

Ballad Of A Selfmade Gun (Bonusspår på Itunes)
Rage (Ännu outgiven)

Producerat har Petter Diamant gjort på Jakaranda Studio i Gävle och 491 Studio i Oskarshamn. Skivan mixades av Patrik Frisk (CRASHDIET, CORRODED, TAKIDA) i Sidelake/Ninetone Studios i Sundsvall.

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Metalville
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify (I skrivande stund inte denna plattan)
Hemsida



Var köpa?

Support The Bands That You Like!!

Önskelistan - Konsert

Eftersom jag missade Pearl Jams senaste besök i Sverige, vilket fortfarande grämer mig, skulle dessa rykten kunna fungera som plåster på såren.

Enligt en artikel i Classic Rock så säger rykten att Pearl Jam och Soundgarden skall ge sig ut på gemensam turné under 2013. Boom! Smaka på den!

Visserligen enbart rykten ännu så länge, men som artikeln säger, förutsättningarna finns och stavas Matt Cameron.

Hur coolt vore inte detta. Snacka om drömkonsert.
Säger bara en sak, GE MIG NU!