Om förra bandet jag skrev om, Night Ranger, passerat min musikradar mer som en gäspning, så är det lite annat med dagens band, Uriah Heep.Jag har alltid varit svag för hårt svängande hammondrock, och Uriah Heep har självklart inte varit något undantag. Dock tappade jag gnistan för dem i samband med att David Byron försvann ut ur gruppen. Eller rättare sagt, när David försvann ut ur gruppen, hade jag inte upptäckt dem ännu, men ni förstår vad jag menar. Det var skivorna med honom som fångade mig och även om jag tyckte att dom var fortsatt bra, så var det inte samma magi.
Nu släpper bandet i alla fall sitt 24:e studioalbum, Outsider. Smaka på den gott folk,
Storslaget, melodisk och svulstig arenarock, med snygg ljudbild. Bernie Shaw sjunger oförskämt bra och Mick Box är sedvanligt grym på gitarren. Riffen maler på och bas och trummor gör sitt jobb. Därpå har vi orgelns mattor som blir lite av ett signum. Det kan tyckas lite utslätat och ofarligt, men det är en välgjord och oförskämd hyllning till sena 70-talet och tidiga 80-talets amerikanska melodiska hårdrock. Det låter väldigt mycket Uriah Heep helt enkelt. Ett annat band som jag har svår nostalgi till som direkt dyker upp är gamla Axe.
Det blir lite som musik jag nästan skäms för att jag gillar så mycket. För som musik sett är det kanske inte så spännande, men det hjälper inte, jag tycker det är bra ändå. Kan vara att man slår an någon form av nostalginerv.
Låtarna är som gjorda för radio och det behövs inte många lyssningar för att man skall börja tralla med i låtarna. Musik som är perfekt att köra lite för fort till på tråkiga långresor, gärna med polare som spontant brister ut i allsång lite då och då.
Jag måste dessutom kommentera skivomslaget. Efter att mer eller mindre sågat de omslag som kommit från Frontiers den senaste tiden, är det bara att lyfta på hatten. Detta är ett riktigt snyggt omslag som försöker tillföra något i gammal hederlig stil. (även Night Ranger plattan hade ett bra omslag).
En jämförelse kan dessutom vara på plats, eftersom båda dessa skivor tävlar om samma publik, har samma bolag och släpps samma dag.
Även om man kämpar i samma härad, så har Uriah Heep något som helt saknas på Night Ranger skivan. Det är lite mer edge och smuts, vilket gör det till en klart mer intressant skiva. Det låter lite roligare helt enkelt.
Så, står du valet och kvalet mellan dessa två plattor, välj Uriah Heep. Ingen tvekan.
En klar 3:a från mig (snudd på en 4:a). Inget snack om saken. Det blir väl kanske inte årets bästa skiva, men den kommer absolut att snurra ett par varv under sommaren när man står bredvid grillen med en kall i handen.
Sammanfattning:Betyg: 3/5
Favoritspår: Is Anybody Gonna Help Me? och Can't Take That Away
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 6 Juni 2014
Bandet består av följande lirare:
Mick Box: Guitars, Vocals
Phil Lanzon: Keyboards, Vocals
Bernie Shaw: Lead Vocals
Russell Gilbrook: Drums, Vocals
Dave Rimmer: Bass, Vocals
Tracklist:
Speed Of Sound
One Minute
The Law
The Outsider
Rock The Foundation
Is Anybody Gonna Help Me?
Looking At You
Can't Take That Away
Jessie
Kiss The Rainbow
Say Goodbye
Mer om Bandet:
Hemsida
