Fredagsmys Spader Ess style.

Så, mina vänner, äntligen Fredag!

Hittade den Engelska Snökatastrofen

Det har varit en en sparsam tid med inlägg här, men det betyder inte enbart att jag är en lat jäkel. Vilket i och för sig är sant, men jag har haft en del att göra på jobbet. Bland annat kurs i England, i efterdyningarna av den stora snökatastrofen. Vilket resulterade i att jag förutom avgrundsdjupa kunskaper fick chansen att träffa min dotter och svärson i London. Med andra ord inget synd om mig.

Under tiden strömmar det in musik, både bra och dålig. Men jag fortsätter att rikta in mig på det jag tycker är bra, även om jag här och där antagligen gör nedslag även i det jag inte gillar.









Med det sagt, här kommer ett par rykande färska tips till Fredagsmyset, som är bra nog att hålla hela helgen och en hel del därtill. Trevlig helg på er!

Hazemaze
Helt fantastisk oldschool Doom från Stockholmsbandet från Strängnäs, Hazemaze. Denna debut släpptes i början av förra månaden och den är värd att lyssnas på, både en och två och... Ja, ni fattar galoppen.



Facebook

De Forbandede
Ok, jag vet, denna plattan är från förra året. Men då den är från December och djäkligt bra, ja då får den vara med. Från vårat södra grannland, Danmark, De Forbandede, med plattan Den Evige Nat. Jag har skrivit förr om mina Danska favoriter och det är bara att skriva upp ett band till. Jag skulle ljuga om jag sade att jag förstår allt, men jag gillar skarpt att man sjunger på sitt modersmål.


Facebook

Vvlva
Jaha, ett tyskt band med könsnamn, ja för även om bandet väljer att stav det Vvlva så läser i alla fall jag Vulva (kanske säger mer om hur min hjärna fungerar?), kan det vara något?
Jajjamen säger jag. Melodisk progressiv rock. Path Of Virtue är ett debutalbum som osar av 70-tal. Jag hamnar mentalt någonstans i trakterna av Uriah Heep och Jethro Tull, fast med en ung Magnus Uggla på sång, som ger en lite kaxig punkig attityd emellanåt, särskilt i den tyska låten "Dieb Der Seelen".  Och det är ju riktigt trevliga trakter.


Facebook

Recension : Doomstress - The Second Rite

Alexis Hollada och hennes vapendragare i Doomstress släpper nu sin andra EP The Second Rite.

Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969

Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med Sparrowmilk på DHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"

Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.

Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.

Som EP ger jag The Second Rite 4 Ess av 5, mest för att den skapar en förväntan inför mer, mycket mer.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.

Doomstress website

Doomstress on Bandcamp

Doomstress Facebooks

DHU Records webstore

Blast From The Past : Uriah Heep

Såg denna video på svensk TV någon gång i tonåren. Kan ha varit något Lusse-vaka program eller liknande, kommer inte riktigt ihåg? Dock vet jag att den slog ner som en blixt, och vips hade man ännu ett favoritband att lägga till handlingarna, Uriah Heep! Vad som var extra bra var att polaren Mulle hade en hel del av deras plattor i sin skivback, så det blev till att köpa mycket kassettband.

Blast From The Past : Blackfoot - Send Me An Angel

Nämnde i mitt förra inlägg i serien BFTP, att det fanns en naturlig koppling mellan Axe och Blackfoot, och då tar vi den nu direkt. Alltså, Blackfoot. Låten jag har plockat, "Send Me An Angel", för att representera dem är från 1983 och plattan Siogo. Mest för att jag gillar min singel i cut-out vinyl för låten (så till den milda graden att jag har 2?).





 Siogo, förresten, är ett sådant där skivnamn som är lite så där extra rock n roll. För att knyta an till bandets knytning till de amerikanska urinvånarna så hade man den officiella betydelsen att det är ett ord för "samhörighet", dock kan man ana att det snarare anspelar på akronymen "Suck It Or Get Out", som tydligen myntades av deras roadcrew och var skyltat i deras turnébuss under deras tidigare turnéer.

Men tillbaka till bandet och musiken. Min första kontakt med bandet var Maruder och Tomcattin' plattorna. Och med både Uriah Heep och Lynyrd Skynyrd som favoriter så var det väl inte konstigt att man även fick upp ögonen för Blackfoots partyfriska söderngung. Man inser dessutom snabbt att det går att göra mycket kopplingar mellan band från den här tidseran och göra det i oändlighet, men det är bara roligt.

Recension - Allen / Lande : The Great Divide

Det är ingen hemlighet, ens för mig själv, att Frontiers musikkatalog inte alltid faller mig på läppen.
Eller rättare sagt, det är sällan den gör det och det är inte heller första gången jag raljerar om det som kommer från bolaget (antagligen inte sista gången heller).
Men ibland, mitt i allt urvattnade slisk-rock, så kommer det något som inte går att förneka.
Dels när dom ger ut något nytt med gamla idoler, såsom Whitesnake, Uriah Heep eller Sammy Hagar. Eller i andra fall med veteraner i nya konstellationer, som ex. California Breed.



Och det är väl i den senare kategorin som dagens skiva skall hamna. Veteranerna Russel Allen och Jorn Lande's samarbete som resulterar i sin tredje instans med skivan The Great Divide. Jag kan inte säga att jag är något stort fan av någon av herrarna sedan tidigare, även om jag ser storheten i det dom gjort förut. Det är nog mer en fråga om timing än något annat som gör att dom hållit sig i utkanten av min musikradar. Som tonåring under 80-talet hade det här varit stort för mig, men på senare år så har min musiksmak vandrat iväg på lite andra stigar (Det där hade jag visst varit inne på tidigare :-)) .
Den av dessa herrar som jag har bäst kläm på är Jorn Lande, som jag åtminstone sett live och lyssnat lite grand på tidigare. Och jag kan bara konstatera att den mannen är både sjukt produktiv och har en riktigt gudabenådad stämma.

Med detta sagt och trots att det är lite utanför min komfortzon musikaliskt just nu, så kan inte ens jag ducka för dessa herrarnas otroliga röstresurser och skivans matande av trallvänliga hit-låtar. Snygga låtar som framförs med sällan skådad kraft och pondus. Power Metal på hög nivå.

Producent för skivan är inte helt förvånande Timo Tolkki, som även står för största delen av instrumenten. Och som vanligt gör han ett habilt jobb, om än (som vanligt) utan större överraskningar. Men det fungerar ändock väldigt väl i sammanhanget. Både själva produktionen och musicerandet.
Men det är Sången och låtarna som helhet som är huvudrollsinnehavare på denna skivan. The Great Divide är en skiva som jag tror kan gå hem i rätt många läger, för den är riktigt bra. Det som saknas vad gäller musikaliska överraskningar väger den upp med kvalitet och snyggt hantverk och sjuhelsikes sångprestationer. Och det med råge.
Och det där med att sakna överraskningar, är väl en sanning med modifikation. Det är ett överraskande bra skivsläpp från Frontiers. En överraskning för mig, att jag, trots allt, så snabbt kunde fångas av skivans magi. Det här är kanske skivan som lurar in mig i dessa herrars lilla nisch av musikvärlden. Väl värt sitt betyg av 4 Ess!


Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: Down From The Mountain
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 17:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Jorn Lande: vocals
Russell Allen: vocals
Timo Tolkki: guitars, bass, keyboards
Jami Huovinen: drums

Tracklist:

1. Come Dream With Me
2. Down From The Mountain
3. In The Hands Of Time
4. Solid Ground
5. Lady Of Winter
6. Dream About Tomorrow
7. Hymn To The Fallen
8. The Great Divide
9. Reaching For The Stars
10. Bittersweet

 

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Support The Bands That You Like!

Recension - Mad Artwork : I Still Breathe

I dag tittar vi lite på Uppsalabandet Mad Artwork. Efter att ha vunnit en del tävlingar och jobbat hårt på den lokala scenen, har man nu släpper sin debut I Still Breathe och kommer i samband med det ge sig ut på en Englandsturné.
Trots att skivan endast innehåller ett fåtal spår, 4 stycken för att vara exakt (med en löptid av dryga 41 minuter) så känns det ändå som så många fler. För här snackar vi progressiv rock med många galna tempobyten i varje låt. Redan första låten innehåller så många svängningar att man ibland undrar om det bytt spår utan att man hängt med.
Jag skulle inte bli förvånad om man hittar delar av bandets husgudar i Primus och Frank Zappa, för Mad Artwork är åtminstone i mina öron vad som skulle kunna vara deras kärleksbarn. Och sett som kärleksbarn, så får man väl se det som att det blev en dotter, med den rivigt skönsjungande Therese "Tezzi" Person bakom micken. Men det finns så mycket mer under den ytan, både små musikal-inslag och en rejäl dos renodlad 70-talsrock med fötterna djupt rotade i både Led Zeppelin, Uriah Heep, Deep Purple och Rush. Men det stannar inte heller där, utan det finns klart mer moderna Metall-influenser också.


På de fyra låtarna hinner man med att ge oss såväl visa och balladsektioner, folkvisa av olika ursprung till renodlar rå-rock med fläskiga metalriff, allt inramat i en galen soppa av "vad som helst kan hända".
Ibland är det lite som jag brukar beskriva fusion Jazz, att det låter som alla i bandet lirar varsin låt samtidigt, men man lyckas ändå sy ihop det till en välsvängande helhet.
Man har dessutom förmågan att veta när det är dags att ösa på och briljera och när återhållsamhet är att föredra. Att låta avsaknaden av utfyllnad vara vägen till en lyckad låt.
Bandet leker framgångsrikt med just kraft och mjukhet som motpoler.
Vilket gör att jag tror att man kan plocka fram denna skiva om och om igen och helt beroende på var man är mentalt själv, hitta helt nya ingångar till musiken.
Att Therese sjunger kompetent så det räcker, och har en spännande röst, har vi redan konstaterat. Vad gäller de andra musikerna så kan jag inte annat än fortsätta hyllningen. Idel duktiga instrumentalister på alla positioner. Med tanke på hur unga dom dessutom är och redan så skickliga, så kan jag inte annat än undra hur deras uppväxt sett ut. Hade det inte varit för att dom verkar ha så roligt, så hade man kunnat misstänka att dom var broileruppfödda på någon rysk musikerfabrik. Det är inte är helt utan att man blir lite nyfiken på hur detta tar sig ut på scenen.

Sammanfattningsvis kan jag inte annat än säga att Mad Artwork är lite som Powerpuffpinglorna (Powerpuffpinglorna skapades när Professor Utonium blandade socker, peppar, salt och allting som är snällt, men av misstag hade han i Kemikalie X (där kemikalie X i detta fall nog kan handla om glädje och humor (Tror dessutom att det i detta fall blandades i lite osnällt också))). Splittrat? Kanske. Intressant? Absolut!
Helt enkelt en rolig och salig blandning av allt som är gott. 4 starka Ess, ett stort lycka till och en önskan om att få höra mer i framtiden, blir betyget!

Man har även en fundraiser på gång för att finansiera inspelningen av skivan.




Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: The Magic Sun & I Still Breathe
Skivbolag: Copro Records
Release:  10:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:
Andreas Berglund – drums & percussion
Daniel Dluzewski – bass, recorder & backing vocals
Gabbi Dluzewski – guitars, recorder, whistles & backing vocals
Simon Forsberg – irish bouzouki, acoustic guitar & backing vocals
Terese ”Tezzi” Persson – lead vocals


Tracklist:
1 See What There Is
2 Locked In A Lie
3 The Magic Sun
4 I Still Breathe

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook
Hemsida

Support The Bands That You Like!

Recension : Uriah Heep - Outsider

Om förra bandet jag skrev om, Night Ranger, passerat min musikradar mer som en gäspning, så är det lite annat med dagens band, Uriah Heep.
Jag har alltid varit svag för hårt svängande hammondrock, och Uriah Heep har självklart inte varit något undantag. Dock tappade jag gnistan för dem i samband med att David Byron försvann ut ur gruppen. Eller rättare sagt, när David försvann ut ur gruppen, hade jag inte upptäckt dem ännu, men ni förstår vad jag menar. Det var skivorna med honom som fångade mig och även om jag tyckte att dom var fortsatt bra, så var det inte samma magi.

Nu släpper bandet i alla fall sitt 24:e studioalbum, Outsider. Smaka på den gott folk,

Storslaget, melodisk och svulstig arenarock, med snygg ljudbild. Bernie Shaw sjunger oförskämt bra och Mick Box är sedvanligt grym på gitarren. Riffen maler på och bas och trummor gör sitt jobb. Därpå har vi orgelns mattor som blir lite av ett signum. Det kan tyckas lite utslätat och ofarligt, men det är en välgjord och oförskämd hyllning till sena 70-talet och tidiga 80-talets amerikanska melodiska hårdrock. Det låter väldigt mycket Uriah Heep helt enkelt. Ett annat band som jag har svår nostalgi till som direkt dyker upp är gamla Axe.

Det blir lite som musik jag nästan skäms för att jag gillar så mycket. För som musik sett är det kanske inte så spännande, men det hjälper inte, jag tycker det är bra ändå. Kan vara att man slår an någon form av nostalginerv.
Låtarna är som gjorda för radio och det behövs inte många lyssningar för att man skall börja tralla med i låtarna. Musik som är perfekt att köra lite för fort till på tråkiga långresor, gärna med polare som spontant brister ut i allsång lite då och då.

Jag måste dessutom kommentera skivomslaget. Efter att mer eller mindre sågat de omslag som kommit från Frontiers den senaste tiden, är det bara att lyfta på hatten. Detta är ett riktigt snyggt omslag som försöker tillföra något i gammal hederlig stil. (även Night Ranger plattan hade ett bra omslag).
En jämförelse kan dessutom vara på plats, eftersom båda dessa skivor tävlar om samma publik, har samma bolag och släpps samma dag.
Även om man kämpar i samma härad, så har Uriah Heep något som helt saknas på Night Ranger skivan. Det är lite mer edge och smuts, vilket gör det till en klart mer intressant skiva. Det låter lite roligare helt enkelt.
Så, står du valet och kvalet mellan dessa två plattor, välj Uriah Heep. Ingen tvekan.

En klar 3:a från mig (snudd på en 4:a). Inget snack om saken. Det blir väl kanske inte årets bästa skiva, men den kommer absolut att snurra ett par varv under sommaren när man står bredvid grillen med en kall i handen.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: Is Anybody Gonna Help Me? och Can't Take That Away


Skivbolag: Frontiers Records
Release: 6 Juni 2014



Bandet består av följande lirare:
Mick Box: Guitars, Vocals
Phil Lanzon: Keyboards, Vocals
Bernie Shaw: Lead Vocals
Russell Gilbrook: Drums, Vocals
Dave Rimmer: Bass, Vocals

Tracklist:
Speed Of Sound
One Minute
The Law
The Outsider
Rock The Foundation
Is Anybody Gonna Help Me?
Looking At You
Can't Take That Away
Jessie
Kiss The Rainbow
Say Goodbye




Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Recension - Blackmoore's Night : Dancer And The Moon

Blackmoore's Night fortsätter på sin inslagna väg att ge ut pretentiöst överproducerad folkmusik på sitt senaste album "Dancer And The Moon". Det är bara att konstatera att detta inte är min kopp av The.

Första skivan jag hörde med detta gäng kändes aningen spännande, nu när man släpper sin åttonde skiva (den fjärde med ordet Moon i titeln) blir jag till att börja med provocerad, vilket snabbt gick över till likgiltighet. Särskilt när man om och om igen skall folkmusikifiera gamla hårdrocksklassiker. Denna gången är det Uriah Heep's klassiska "Lady in Black" och Rainbow's otroliga "Temple Of The King" som får sig en släng av lutan. (Även första låten är en cover, men den har jag ingen anknytning till själv.)
Fullkomligt onödigt! Det var bra låtar från början, framförda med stor känsla, nu blir det bara opersonligt smörja.

Richie Blackmoore fortsätter helt enkelt att leva i sitt personliga permanenta Nordman Live-rollspel. Dock skall jag väl säga att allt inte är öken. Richie kan fortfarande spela stämningsfullt på gitarr, Candice har en vän och klar stämma. Det är bara att det är så opersonligt och kallt. Det skulle vara mer förlåtande om det hade lite mer själ och medeltida smuts i mixen. Det blir för tillrättalagt och svalt.

Som tur är så hänger inte gruppens popularitet på vad jag tycker, för dom verkar ha en grundmurad fan-skara eftersom dom upprepat får göra skivor och turnera. För jag har svårt att tänka mig att Richies stjärnstatus som hårdrockspionjär kan hjälpa till längre. Men jag misstänker att skivan kommer att sälja ändå, av någon outgrundlig anledning.

Det enda riktigt fyndiga jag hittar på skivan är namnmatchningen på låt 10 och 11. Det kan ju låta som jag är en gammal grinig gubbe, som bara vill att gamla rockhjältar för alltid skall vara som dom alltid varit, men så är inte fallet, jag tycker att alla skall få göra det dom själva tycker är roligast och utvecklas åt de håll som dom finner mest naturligt. Även gamla Deep Purple verkar må så mycket bättre sedan Richie slutade. Det är bara inte min grej det här. Alls!

Kommer jag att lyssna på det igen? Inte om jag själv får välja.

Favoritlåtar just nu : Ingen
Betyg: 3/10 (betyget blir lite högre bara för att Richie fortfarande kan få till ett skönt gitarrsolo)

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Ritchie Blackmore - guitars, classical mandolin, domra
Candice Night - vocals, horn, flute
Bard David of Larchmont (David Baranowski) - keyboards
Sisters of the Moon: Lady Madeline and Lady Nancy (Madeline and Nancy Posner) - backing vocals
Squire Malcolm of Lumley (Malcolm Dick) - drums
Sir Robert of Normandie (Robert Curiano) - bass
Tudor Rose (Tina Chancey) - violin, flute
Skiva: Dancer And The Moon

1. I Think It's Going To Rain Today
2. Troika
3. The Last Leaf
4. Lady In Black
5. Minstrels In The Hall
6. Temple Of The King
7. Dancer And The Moon
8. Galliard
9. The Ashgrove
10. Somewhere Over the Sea (The Moon is Shining)
11. The Moon is Shining (Somewhere Over the Sea)
12. The Spinner's Tale
13. Carry On... Jon.

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Frontier Records
Hemmaort: England

Facebook

Support The Bands That You Like!!

Dagens Musiktips - Black Bonzo

Eftersom releasen av Gin Ladys kommande skiva "Mother's Ruin", som jag verklien ser fram emot, börjar närma sig så tänkte jag att det var på plats att damma av en gammal Black Bonzo låt som riktigt dryper av ett Uriah Heep när dom var som bäst. Gutt å De´!

Grattis!! David Byron - Tommy Ramone

Den oefterhärmlige frontmannen i Uriah Heep, Davis Byron skulle ha firat sin födelsedag idag, men han dog i alkoholrelaterade skador dagen innan sin födelsedag, dvs. igår fast 1985.

En magisk röst i ett otroligt band, som även om bandet fortsatte och stundom gjort en del bra låtar sedan David kickades, är den som satte Uriah Heep på min karta och kommer att vara den felande länken till det bandet. Bandet dök upp ganska tidigt i min rockresa och är, även om jag måste medge att jag lyssnar allt för sällan på dem numer, så är dom en viktig länk till vem jag är musiksmaksmässigt idag.





Tommy Ramone, Trummis i legendariska Ramones och den ende nu levande av "bröderna" Ramone. Idag blir han 61 och det är väl inte så dåligt för en av grundpelarna i Punkrörelsen.