Recension - Allen / Lande : The Great Divide

Det är ingen hemlighet, ens för mig själv, att Frontiers musikkatalog inte alltid faller mig på läppen.
Eller rättare sagt, det är sällan den gör det och det är inte heller första gången jag raljerar om det som kommer från bolaget (antagligen inte sista gången heller).
Men ibland, mitt i allt urvattnade slisk-rock, så kommer det något som inte går att förneka.
Dels när dom ger ut något nytt med gamla idoler, såsom Whitesnake, Uriah Heep eller Sammy Hagar. Eller i andra fall med veteraner i nya konstellationer, som ex. California Breed.



Och det är väl i den senare kategorin som dagens skiva skall hamna. Veteranerna Russel Allen och Jorn Lande's samarbete som resulterar i sin tredje instans med skivan The Great Divide. Jag kan inte säga att jag är något stort fan av någon av herrarna sedan tidigare, även om jag ser storheten i det dom gjort förut. Det är nog mer en fråga om timing än något annat som gör att dom hållit sig i utkanten av min musikradar. Som tonåring under 80-talet hade det här varit stort för mig, men på senare år så har min musiksmak vandrat iväg på lite andra stigar (Det där hade jag visst varit inne på tidigare :-)) .
Den av dessa herrar som jag har bäst kläm på är Jorn Lande, som jag åtminstone sett live och lyssnat lite grand på tidigare. Och jag kan bara konstatera att den mannen är både sjukt produktiv och har en riktigt gudabenådad stämma.

Med detta sagt och trots att det är lite utanför min komfortzon musikaliskt just nu, så kan inte ens jag ducka för dessa herrarnas otroliga röstresurser och skivans matande av trallvänliga hit-låtar. Snygga låtar som framförs med sällan skådad kraft och pondus. Power Metal på hög nivå.

Producent för skivan är inte helt förvånande Timo Tolkki, som även står för största delen av instrumenten. Och som vanligt gör han ett habilt jobb, om än (som vanligt) utan större överraskningar. Men det fungerar ändock väldigt väl i sammanhanget. Både själva produktionen och musicerandet.
Men det är Sången och låtarna som helhet som är huvudrollsinnehavare på denna skivan. The Great Divide är en skiva som jag tror kan gå hem i rätt många läger, för den är riktigt bra. Det som saknas vad gäller musikaliska överraskningar väger den upp med kvalitet och snyggt hantverk och sjuhelsikes sångprestationer. Och det med råge.
Och det där med att sakna överraskningar, är väl en sanning med modifikation. Det är ett överraskande bra skivsläpp från Frontiers. En överraskning för mig, att jag, trots allt, så snabbt kunde fångas av skivans magi. Det här är kanske skivan som lurar in mig i dessa herrars lilla nisch av musikvärlden. Väl värt sitt betyg av 4 Ess!


Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: Down From The Mountain
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 17:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Jorn Lande: vocals
Russell Allen: vocals
Timo Tolkki: guitars, bass, keyboards
Jami Huovinen: drums

Tracklist:

1. Come Dream With Me
2. Down From The Mountain
3. In The Hands Of Time
4. Solid Ground
5. Lady Of Winter
6. Dream About Tomorrow
7. Hymn To The Fallen
8. The Great Divide
9. Reaching For The Stars
10. Bittersweet

 

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Support The Bands That You Like!

Recension : Uriah Heep - Outsider

Om förra bandet jag skrev om, Night Ranger, passerat min musikradar mer som en gäspning, så är det lite annat med dagens band, Uriah Heep.
Jag har alltid varit svag för hårt svängande hammondrock, och Uriah Heep har självklart inte varit något undantag. Dock tappade jag gnistan för dem i samband med att David Byron försvann ut ur gruppen. Eller rättare sagt, när David försvann ut ur gruppen, hade jag inte upptäckt dem ännu, men ni förstår vad jag menar. Det var skivorna med honom som fångade mig och även om jag tyckte att dom var fortsatt bra, så var det inte samma magi.

Nu släpper bandet i alla fall sitt 24:e studioalbum, Outsider. Smaka på den gott folk,

Storslaget, melodisk och svulstig arenarock, med snygg ljudbild. Bernie Shaw sjunger oförskämt bra och Mick Box är sedvanligt grym på gitarren. Riffen maler på och bas och trummor gör sitt jobb. Därpå har vi orgelns mattor som blir lite av ett signum. Det kan tyckas lite utslätat och ofarligt, men det är en välgjord och oförskämd hyllning till sena 70-talet och tidiga 80-talets amerikanska melodiska hårdrock. Det låter väldigt mycket Uriah Heep helt enkelt. Ett annat band som jag har svår nostalgi till som direkt dyker upp är gamla Axe.

Det blir lite som musik jag nästan skäms för att jag gillar så mycket. För som musik sett är det kanske inte så spännande, men det hjälper inte, jag tycker det är bra ändå. Kan vara att man slår an någon form av nostalginerv.
Låtarna är som gjorda för radio och det behövs inte många lyssningar för att man skall börja tralla med i låtarna. Musik som är perfekt att köra lite för fort till på tråkiga långresor, gärna med polare som spontant brister ut i allsång lite då och då.

Jag måste dessutom kommentera skivomslaget. Efter att mer eller mindre sågat de omslag som kommit från Frontiers den senaste tiden, är det bara att lyfta på hatten. Detta är ett riktigt snyggt omslag som försöker tillföra något i gammal hederlig stil. (även Night Ranger plattan hade ett bra omslag).
En jämförelse kan dessutom vara på plats, eftersom båda dessa skivor tävlar om samma publik, har samma bolag och släpps samma dag.
Även om man kämpar i samma härad, så har Uriah Heep något som helt saknas på Night Ranger skivan. Det är lite mer edge och smuts, vilket gör det till en klart mer intressant skiva. Det låter lite roligare helt enkelt.
Så, står du valet och kvalet mellan dessa två plattor, välj Uriah Heep. Ingen tvekan.

En klar 3:a från mig (snudd på en 4:a). Inget snack om saken. Det blir väl kanske inte årets bästa skiva, men den kommer absolut att snurra ett par varv under sommaren när man står bredvid grillen med en kall i handen.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: Is Anybody Gonna Help Me? och Can't Take That Away


Skivbolag: Frontiers Records
Release: 6 Juni 2014



Bandet består av följande lirare:
Mick Box: Guitars, Vocals
Phil Lanzon: Keyboards, Vocals
Bernie Shaw: Lead Vocals
Russell Gilbrook: Drums, Vocals
Dave Rimmer: Bass, Vocals

Tracklist:
Speed Of Sound
One Minute
The Law
The Outsider
Rock The Foundation
Is Anybody Gonna Help Me?
Looking At You
Can't Take That Away
Jessie
Kiss The Rainbow
Say Goodbye




Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Recension : Night Ranger - High road

Jag har bara haft en skiva innan med Night Ranger, nämligen Seven Wishes från 1985, och det vore väl en klar överdrift om jag skulle säga att deras musik är något som jag saknat sedan dess och väntat på överhuvudtaget. Skall jag vara riktigt ärlig, så köpte jag nog den första mest för omslaget.

Nu dyker dock deras elfte studioplatta, High Road, upp lagom till sommaren. Och det är som somrig och aningen luftig platta den ter sig bäst skulle jag tro. Det inslagna Arena-rockspåret är det som gäller även här.

En snabb sammanfattning ger att detta är snyggt producerad radiorock. Väl framförd av duktiga musiker i alla led och med en duktig sångare. Dock finns det inte någon riktigt ner och närvaro som triggar mina känslor och även om det finns en del helt ok låtar på plattan, så finns det även ett par riktiga bottennapp.
Det här är så nära mellanmjölk som man kan komma i rocksammanhang och även om man textmässigt föröka väva in lite farligheter som att fly vardagen genom att ge sig ut på öppna vägar och dricka whisky-shots från kvinnokroppar, så blir det på sin höj lite ljummet. Smörigt är nog det närmaste jag kan komma.

Betyget blir därefter en 2:a. Som sagt, inte direkt dåligt och den kommer säkert att gå hem i vissa läger, men det är inte direkt musik som engagerar.



Sammanfattning:
Betyg: 2/5
Favoritspår: Har inga.



Skivbolag: Frontiers Records
Release: 6 Juni 2014



Bandet består av följande lirare:
JACK BLADES: Lead Vocals / Bass
KELLY KEAGY: Drums / Lead Vocals
BRAD GILLIS: Guitar / Vocals
JOEL HOEKSTRA: Guitar / Vocals
ERIC LEVY: Keyboards

Tracklist:
High Road
Knock Knock Never Stop
Rollin' On
Don't Live Here Anymore
I'm Coming Home
X Generation
Only For You Only
Hang On
St. Bartholomew
Brothers
L.A. No Name*




Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Recension - California Breed : S/T

Tar man en del gammal rockveteran, en del medelgammal rockveteran och blandar med en del nykomling, så har vi förutsättningarna för California Breed. En del skulle kanske säga att det är en supergrupp, men jag vill kalla dom ett generationsband. För här samlas verkligen tre generationer och tillsammans blir dom en kraft att räkna med.

Att Californina Breed, som består av Glenn Hughes tillsammans med Jason Bonham och Andrew Watt, existerar får vi väl tacka sammanbrottet av Black Country Communion för.
Om man nu kan använda sådan ord i ett dylikt sammanhang, men det väljer jag ändå att göra.

För det här bandet är lite av en fågel fenix som reser sig ur askan från det tidigare bandet. CB är ett ruggigt tight och bra band, och i mina öron så är dom även stråt vassare än vad BCC var och det vill inte säga lite.
 Det är bara att kapitulera inför denna powertrio.
Glenn och Jason skapar ett otroligt tyngd och sväng i kompet.
Glenn behöver väl inte någon närmare presentation, men efter en hel del upp och nergångar i karriären, är det riktigt skönt att de senaste åren verkat vara på rätt spår och han är mer produktiv än någonsin. Hughes har alltid haft en mäktig pipa, och den håller ännu.
Man inser ganska snart att när det kommer till Jasons trumspel, så faller inte äpplet långt från päronträdet som man brukar säga. Han har ett otroligt skönt driv och sväng, precis som pappa en gång hade. Vi får bara hoppas att han inte ärv de mörkare delarna av sin far, utan att vi får chansen att avnjuta hans spel länge än.
Sedan med nykomlingen Andrew på gitarr, vilken mix. Vass kille på gura som tillför en otrolig dynamik, snygga solon och en rejäl riffattack till soppan. Möjligen står han även för en rejäl dos energi, för det är en riktigt viril uppvisning som presenteras från California Breed på denna debutskiva för gruppen. Hela gänget låter riktigt pigga och det är inte långt ifrån att man  Att som debutant komma in och lyckas ta sin plats så självklart bredvid två legendarer, det är stort.

Det låter både klassiskt och modernt på samma gång. Skivan har en skön livekänsla och har inte någon känsla av överproducerat pill över sig, utan är väldigt rak på sak.
Att det är Dave Cobb, som även kan skyllas för Rival Sons ljudbild, som suttit bakom spakarna vid inspelningen är väl inte direkt någon nackdel. Stundtals får vi det där härliga mustiga rockandet som lika gärna skulle kunna vara en naturlig fortsättning av vad som kunde väntat oss om Led Zeppelin fortfarande gjorde plattor. Det är musik som jag gärna lyssnar på hemma i soffan, eller på ett party, men allra helst ser live.

Dessutom könt att Frontiers Records får till det ibland, för även om man är ett flitigt bolag med att ge ut skivor, så måste jag nog erkänna att senaste tiden har det varit aningen trista skapelser i mina öron. Men så kommer det här, och plötsligt är allt förlåtet.

Så, gillar du energiskt bluessvängande klassisk rock, då gillar du California Breed. Att lyssna på denna skivan är ingen uppmaning, det är en order!
Det blir ett bra betyg från mig, 4 av 5 ess. Möjligen att det kan komma att revideras uppåt, för jag känner att denna skivan kommer jag att lyssna på en del i framtiden. Jag hoppas verkligen att detta band blir långlivat, för det känns som det finns mer att hämta här.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår:  Midnight Oil och Breath
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 16 Maj 2014




Bandet består av följande lirare:
Glenn Hughes – vocals/bass
Andrew Watt – guitar/vocals
Jason Bonham – drums

Tracklist:

1. The Way
2. Sweet Tea
3. Chemical Rain
4. Midnight Oil
5. All Falls Down
6. The Grey
7. Days They Come
8. Spit You Out
9. Strong
10. Invisible
11. Scars
12. Breathe
13. Solo (Bonus Track)

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Spader Ess tänker högt om Frontiers Records Skivomslag.

Jag tycker att ett skivomslag är en rätt viktig del av en skivrelease. Den sätter tonen och även om den egentligen inte påverkar innehållet på skivan så kan det ge mycket för helhetsintrycket.

Vilket för mig osökt in på de omslag som kommer ut från skivbolaget Frontiers Records. Det här är lite illa underbyggt, eftersom jag inte gjort min läxa och kollat bakgrundsfakta ordentligt, men baserat på en rätt stor del av skivomslagen från Frontiers Records, drar jag slutsatsen att man ofta antingen använder en och samma konstnär till stor del av sina omslag, eller att någon på skivbolaget är svårt inne på lite ödesmättad gothfantasy, för en hel del av releaserna därifrån är omslagsmässigt väldigt snarlika i sina uttryck.
Normalt är det väl så att många band strävar efter någon form av igenkänningsfaktor i sin design, vad det gäller loggor och ikoniska frontfigurer, men att ett skivbolag skulle göra det, känns mer otippat?
Skivomslagen här i exemplet är inte dåliga som så, jag hade varit lycklig om jag varit lika duktig konstnär som den/de som gjort dessa, men när man ser dem så här tillsammans känns det lite fantasilöst uniformt, kanske....

Skivor jag önskar att jag missat - 2013.

Jag presenterade häromdagen skivor som jag mer eller mindre missat under det gångna året, som jag borde ha lyssnat mer på. Idag tänkte jag titta på den andra ytterligheten, Skivor som jag lyssnat för mycket på. Skivor som trots att jag kanske inte ens lyssnat igenom hela, känner att dom är helt onödiga, på ett eller annat sätt. Inte fullt lika många, eftersom jag normalt överlåter sådant jag inte gillar till dem som troligen gör det. för det handlar ju till syvende och sist enbart om min smak när jag lyssnar på musik, och jag vet att det troligen finns en hel del andra därute som har en helt motsatt smak. Inte lika bra, men ändå. :-)

Dock finns det skivor som sticker ut och nästan gör mig förbannad. Här kommer ett par exempel på skivor som gjort just det i år. Det finns givetvis fler, särskilt om man tittar utanför rockens universum, men dessa får på något sätt representera de som jag önskar jag sluppit höra alls. Det här är min shitlist för året.

Brutal Truth / Bastard Noise - The Axiom Of Post Inhumanity
Bara för att en skiva kommer från ett bolag med många akter ma gillar så är det inte ofarligt att bara trycka på play. Denna split-skiva med Brutal Truth och Bastard Noise är en sådan. Jag skall vara ärlig. Jag trodde först att det blivit något fel på nedladdningen av det digitala paket jag fick från skivbolaget. Efter att ha konstaterat att så inte var fallet och snabblyssnat mig igenom låtarna så hade jag hoppats att det var så. I mina ögon slöseri på alla plan. Slöseri med min tid, slöseri med bandbredd och sist men inte minst, slöseri med naturtillgångar om denna smörja trycks på fysiska utgåvor. Finns på Bandcamp bland annat, men det är så dåligt att jag vägrar länka.
 

Blackmore's Night - Dancer And The Moon
Denna skiva, är för mig, provocerande på så många plan. Men det tror jag framgår med älskvärd tydlighet i den recension som jag ändå kände mig manad att skriva. Även om det inte är allt igenom uselt så är det så fantasilöst i sin fantasyvärld.

Angelica - Thrive
Det finns många genres som är mer eller mindre strikt inramade. Somliga skulle kanske gå så långt att säga att det mer eller mindre gäller alla. Hur man gillar det är givetvis en fråga om tycke och smak.

Angelica får här ta skott för en hel genre som jag har riktigt svårt för. Female fronted schlagerrock. Men tro mig, skivan är illa nog för att axla den manteln.

Ta en tjej. gärna en som ser bra ut, med hyfsat skolad röst utan för mycket karaktär, gärna med lite operawannabevibbar inbäddat. Klä gärna upp henne i lite gothinspirerad utstyrsel. Tillsätt intetsägande, tillrättalagd och trist överproducerad mesrock al'a ljudmatta. Och vips har man något som aldrig borde sett dagens ljus, men som trots detta tycks sälja i parti och minut? Särskilt i Italien! Antar att det kan vara därför som det ofta står Frontiers Records på många av dessa AOR album. Det är så mellanmjölk man kan komma med en elgitarr. Till och med hissmusik har ett ärligare uttryck. Sedan hjälper det inte hur farliga och edgy man försöker vara, typ Nightwish osv. det är fortfarande så trist.

Ted Nugent - Ultralive Ballisticrock
Liveskivor brukar ha sin charm, men tar man som i det här fallet, en av rockvärldens minst charmiga och allmänt osköna typer och ger ut en live, så blir det liksom inte bra i alla fall. Jag har liksom aldrig förstått den vurm som ändå (mest i USA) finns för "The Motorcity Madman". Visst, någon enstaka låt som är bra och duktig gitarrist, men det blir man inte ikon för. Handlar det sedan om en så pass mentalt utmanad typ som herr Nugent, som i mer civiliserade delar av världen hade blivit inlåst för länge sedan för uppvigling och allmänt korkat beteende, ja då börjar man undra. I min värld är det samma typer som av någon outgrundlig anledning även höjt Kid Rock till skyarna som har ansvaret för det här. Så jag vet inte vem jag pekar hårdrocksfingret mot i första hand, Ted och Kid, eller dom inavlade lurkarna som lyft fram dem och get dem en scen att stå på.

Så, det var det hele! Jag försöker normalt att hålla mig till att vara positiv så långt jag bara kan, men sedan kommer det tillfällen då jag inte längre kan, då jag känner ett ansvar att ta avstånd för sådant som är för illa. Detta är ett sådant, och nu har jag kanske fått ur mig lite ur systemet för den här gången. :-)

Recension - Whitesnake : Made in Britain / The World Record

Hmm, vad skall man säga om denna skiva? Det är bara ett par månader sedan Whitesnake släppte sitt förra Live-album "Made in Japan" och nu kommer då nästa Liveskiva "Made in Britain / The World Record". Vilket gör det slätt omöjligt att inte jämföra de två skivorna en del.

Så, vad är det som skiljer dessa åt så att man kände att marknaden behövde ännu ett live-album på så kort tid? Förvillande lite??? Näst intill inget alls, skulle jag vilja säga. Låtlistorna är så gott som karbonkopior av varandra, åtminstone på CD1. Det är först när man kikar på CD2 som det skiljer sig en del och då till nya skivans favör enligt mig. 
Båda är inspelade under samma turné “FOREVERMORE WORLD TOUR” 2011 och till och med omslagen är förvillande lika bortsett från att man försöker visa i vilket land den är inspelad.

Både Japanskivan och nu den Engelska plattan låter bra och det är inget fel på skivorna som sådana, det är bara att det känns som en för mycket, på lite för kort tid. Vet inte riktigt vad David Coverdale med anhang tänkte på när man tog detta beslutet, men det är så att man undrar om det inte ligger något i spekulationen som Rebellängeln på Metalyze dryftade, att det handlar om att fylla ut sitt kontrakt gentemot Frontiers. 

Det känns mer som när Kiss var ute på Turné för ett par år sedan och bandade sina konserter på plats, så att man kunde köpa sin liveskiva från evenemanget på vägen ut. Det kändes om inte annat mer som en kul grej. Här blir det mest bara frågetecken...

Har man nu inte någon av dessa skivor och känner att man vill köpa en, för till syvende och sist, en Whitesnake-live är ju egentligen aldrig fel på gränsen till ett måste. Då skulle mitt val i detta fall bli den senaste, "Made In Britain". Dels för att jag tycker att framför allt CD2 är klart mer intressant och inte minst för att omslaget är snyggare men även det faktum att den Engelska skivan innehåller "Ain't no Love, in The Heart of the City". Den låten ensam säljer en Whitesnake Live. 
Ännu ett plus för den senare skivan är att man till skillnad från Japan utgåvan inte slösat bort ett spår på ett drygt 7 minuter (7 minuter, vafan!?) långt trumsolo. Jag kan förstå att det är skönt för bandet att få vila en stund under konserten, men det behöver man kanske inte dokumentera på skiva. 

Ett bra trumsolo kan vara kul på konsert, men heter man inte Neil Peart och spelar i Rush, så har det inget på skiva att göra. Då är det bara det spåret som man maniskt hamrar på skip-knappen till CD-spelaren så fort den dyker upp, efter att ha hört det första gången.

Så domen lyder: "Made in Britain / The World Record" med Whitesnake är en trevlig liveplatta av ett av de klassiska livebanden. Dock känns det lite onödigt att man släpper två liveskivor från samma turné med så kort mellanrum, men det är helt klart den senare som är vinnaren av de två.

Favoritlåtar just nu : "Ain't No Love..." och "Soldier Of Fortune/Burn/Stormbringer"
Betyg: 6/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
David Coverdale: vocals
Doug Aldrich: guitars
RebBeach: guitars
Michael Devin: bass
Brian Tichy: drums
With Michael Ruedy: keyboards

Skiva: Made in Britain / The World Record
Cd1
Best Years; Give Me All Your Love Tonight; Love Ain’t No Stranger; Is This Love; Steal Your Heart Away; Forevermore; Love Will Set You Free; My Evil Ways; Fare Thee Well; Ain’t No Love In The Heart Of The City; Fool For Your Loving; Here I Go Again; Still Of The Night.
Cd2
Bad Boys; Slide It In; Lay Down Your Love; Pistols At Dawn; Snake Dance; Can You Hear The Wind Blow; Fare Thee Well; One Of These Days; The Badger; Deeper The Love; Soldier Of Fortune; Burn/Stormbringer

Skivsläpp: 5:e Juli 2013
Skivbolag: Frontiers Records
Hemmaort: USA/England

Hemsida
Facebook

Support The Bands That You Like!!

Recension - Timo Tolkki's Avalon : The Land Of New Hope

Att detta är min första bekantskap med Timo Tolkki's Avalon överhuvudtaget med deras imponerande Epos till metal opera "The Land Of New Hope", Jag väljer att använda ordet epos trots att detta lämnar mig ganska kall, för det finns en del imponerande delar i detta trots allt.

En av dessa beståndsdelar är att det är kompetent och bra framfört med duktiga musiker. Dessutom en imponerande laguppställning och att man har en genomtänkt historia som grund för skivan (det är imponerande med konceptskivor).
Men, men, men, det har samma själ och utstrålning som ett pojkband med aningen häftigare instrumentering (även om man kryddat till det med en sångerska också). Att jag inte gillar detta, får jag nog även det tillskriva just den imponerande produktionen. För det blir för producerat och välpolerat. Ingen nerv, inget hjärta och den känsla man försöker förmedla känns artificiell. Konstruerat drama.

Hade jag fått detta i min hand i mina ungdomsår på 80-talet hade det nog möjligen varit en annan sak. För på något sätt borde jag gilla det, då jag är fantasy-nörd, jag gillar konceptalbum och fullkomligt älskade mästarna i genren, Magnum när det begav sig. Det kanske beror på att man är mer luttrad nuförtiden och inte längre lika dramatiskt lagd. Skall man hårddra det hela så var det, när jag tänker efter, flera år sedan jag lyssnade på Magnum med...

Men nu blir det för mig allt för polerat, allt för lite hjärta, tillrättalagt och helt utan spänning. Sorry, det blir för mycket Östeuropeisk Schlager-metal för mig idag.

Kanske en guldskatt för någon annan, men inte för mig. Tummen ner!

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Guitars & Bass: Timo Tolkki
Vocals: Michael Kiske (UNISONIC), Elize Ryd (AMARANTHE), Rob Rock (IMPELLITTERI), Russell Allen (SYMPHONY X), Sharon Den Adel (WITHIN TEMPTATION), Tony Kakko (SONATA ARCTICA).
Keyboards: Jens Johansson (STRATOVARIUS), Derek Sherinian (BLACK COUNTRY COMMUNION), Mikko Härkin (SONATA ARCTICA)
Drums: Alex Holzwarth (RHAPSODY of FIRE)
Orchestrations: Sami Boman
Opera Vocals: MagdalenaLee

Skiva: The Land Of New Hope
Avalanche Anthem
A World Without Us
Enshrined in My Memory
In the Name of the Rose
We Will Find a Way
Shine
The Magic of the Night
To the Edge of the Earth
I’ll Sing You Home
The Land of New Hope

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Frontiers Records
Hemmaort: Finland

Facebook

Support The Bands That You Like!!

Recension - Burning Rain : Epic Obsession

När jag första gången såg Burning Rains senaste video "My Lust Your Fate", för ett tag sedan, så satte jag dem mentalt i gubbsjukerocksfacket (nytt ord för SAOL, glöm inte var ni hittade det först). Inget fel i det, jag kan hittas där själv ibland, men då helst bara om det i övrigt görs bra och med glimten i ögat, och det tyckte jag inte att Burning Rain gjorde.

 Men, så fick jag tillgång till resten av plattan, Epic Obsession och min första tanke var att helt enkelt att hoppa över den, men så kände jag ända att eftersom Doug Aldrich ändå är med och han har ett så pass imponerande track-record, så måste jag ju ändå ge skivan en chans. Och vilken tur att jag gjorde det.

Detta är den första plattan jag hör med gruppen, deras tredje i ordningen, så i skrivande stund kan jag inte riktigt jämföra med det tidigare materialet. Men det kan jag säga att jag kommer absolut att ta mig en genomlyssnare på de två första plattorna med, som av en händelse är på gång för återutgivning av Frontiers Records.

Epic Obsession bjuder på klassisk bluesbaserad hårdrock med sväng. Att Aldrich även kan hittas i Whitesnake är väl föga förvånande, då det stundtals andas just en hel del av den varan, särskilt om man ser till det nyare Whitesnake materialet. Det stora undantaget är nog att David Coverdale har en helt annan "Tounge in Cheek" approach till sina texter och framförande som jag inte riktigt hittar här, även om sångaren Keith St. John ofta låter snarlik.

Ljudbilden på plattan är stor och svulstig, en riktigt snygg produktion om än aningen polerad. Sången är riktigt bra och har en skön rivighet. Gitarrspelandet är bra. Kompet är stabilt och bra utan att göra några större åthävor, men det kan nog bero mer på att här är det gitarren som är stjärnan i bandet. Det är på hela taget bra. Men det är inte fantastiskt.
Jag tror nog att man kan komma dit, om man just kan hitta den där lite djävulusiska suave känslan som man kan hitta hos Coverdale. Lite mer glimten i ögat och fan anamma. ;-)

Ingen skiva som kommer att hamna högst på årslistan, men den riskeras att spelas en hel del ändå.
Dock tror jag att det är en skiva som kan växa. Klart godkänd, särskilt om man redan gillar det andra bandet med Aldrich i.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Doug Aldrich - Gitarr
Keith St. John - Sång
Sean McNabb - Bas
Mat Starr - Trummor

Skiva: Epic Obsession

1. Little Baby Thing
2. The Cure
3. Till You Die
4. Heaven Gets Me By
5. Pray Out Loud
6. Our Time Is Gonna Come
7. Too Hard To Break
8. My Lust Your Fate
9. Made For Your Heart
10. Ride The Monkey
11. Out In The Cold Again
12. When Can I Believe In Love
13. Kashmir *
14. Heaven Gets Me By (acoustic) *

 * Bonus tracks.

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Frontiers Records
Hemmaort: USA

Facebook

Support The Bands That You Like!!