The Bailey Hounds, ett band jag just snubblat över och som triggat min nyfikenhet, både med sin senaste platta, All the Blood in the World, som kom nu under 2013, men även med ett par sköna covers. Dels Danzigs "Mother" men även denna Pantera cover "The Great Southern Trendkill". Ett band jag absolut kommer att kolla in lite närmare.
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Pantera. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pantera. Visa alla inlägg
torsdag 5 december 2013
onsdag 26 juni 2013
Polarn' Per presenterar GodScum
Första gästinlägget här på SpaderEss, av Polarn' Per. Hoppas ni gillar hans lilla nedslag i Rock och ger honom ett varmt välkomnande.
Jag heter Per och är Musicoholic. Hej ,hej! Jag har kommit för att förstärka mitt missbruk genom att skriva några rader om det också... Först ut är en för de flesta troligen okänd akt. GODSCUM.
Jag gillar nämligen den lilla scenen. Jag gillar demo-scenen. Jag gillar egentligen mer än så, men den känsla som band på väg uppåt kan prestera är wow! Där lägger jag gärna lite fokus och det är där ni kommer få inlägg. Musiken kommer spreta, men jag kan utlova en gemensam nämnare. Gitarren. Gurkan. Orsaken till mitt missbruk... Nog om det, dax för några rader om musik!
Jag pratar med sångaren i GODSCUM, Steven Tolkamp, om den cover-akt han brukar göra med Fake No More. Plötsligt droppar han den klassiska meningen att "trummisen har hoppat av". Det tar inte lång tid innan vi skrattar över hur klyschigt det är och hur svårt det är att faktiskt hålla ihop något. "A band is a like marriage, but with more characters", säger han. Det är nog sant. Jag vet inte om jag är enda exemplet på att det är tillräckligt svårt att hålla ihop ett par med sina barn, eller en förälskelse, så varför skulle det vara annorlunda med ett rockband?
Hans EP-plattor har möjliggjort för mig att följa honom, även fast han huserar i olika band och bor i Holland. Dessa är hans barn. Först släpptes en EP med nämnda Fake No More där ett antal klassiska Faith No More-spår fick ett nytt värdigt liv, sen en EP med Terry Bogus som spretar med utgångspunkt i Faith No More-soundet, men med en annorlunda och alternativ rock. Nu laddar han om för ytterligare en EP, med den nya besättningen i GODSCUM, ett band han själv tycker sig hittat "Det där lilla extra" med!
Steven var sista pusselbiten när bandet bildades. Det var efter ett av alla tribute-gig som allt gjordes till verklighet. I publiken fanns batteristen Twan Bakker, gitarristen Marcel Coenen samt veteranen på bas, Jochen Fuenders (från bl a "Reece" som spelat med Accept:s ex-sångare David Recce, trummisen Stefan Schwarzmann och UDO:s ex-gitarrist Andy Susemihl). Det dröjde inte länge innan svaret kom och snabbt resulterade samarbetet i några första inspelningar. Steven pratar lyriskt om produktiviteten och erfarenheten, glädjen att skriva, skapa. Det är inte utan att tanken kemi dyker upp...
Det är därför lätt att förstå att han är lyrisk över det som är på gång. Kärleken till musiken finns ju. GODSCUM är hans förälskelse. En passion han representerar väl, åtminstone med sin röst. Den låter ungt temperament, den som spänner mellan hopp och förtvivlan, kärlek och hat, minns ni? ...eller snarare jämför sångstilen med Mike Patton, som satte den schizofrena sången på kartan. Från vacker till monster. Från Easy till Jizzlobber. Den som Phil Anselmo gjorde argare, eller den som Nu-metal band gjorde ...ehe... illa! ...behöver jag nämna några april-skämt till band?
"Can I interest you in a demo?", frågar Steven nästan försynt när jag spånar iväg. Han klottrar ner länken till GODSCUM-klippet på Youtube och jag känner att han är stolt eftersom jag inte hunnit besvara frågan innan låten "The Great war" börjar spelas upp. Det är som att förlösa, säger han, och med dagens teknik går det undan. Sprid gärna, säger han. Så funkar det idag, inte som när man bytte tejper strax innan järnåldern. Allt går snabbare nu. Även rocken. Introt drar igång och byts mot metodisk hårdrock ala Pantera. Riff, ruff och trummor... Ja, det är tufft, men fortfarande sorterbart, inte som dagens alla ljudmattor i lager på lager.
Jag hoppas detta är ett presentabelt spår från EP:n, även fast Steven antyder att det kommer spreta en del. Det är så jag lärt mig att uppskatta hans projekt, jag tror inte GODSCUM är ett undantag. Jag frågar när EP:n kan avnjutas i sin helhet. Steven dröjer och svarar sen, "Soon, we are not under label pressure". Jag hoppas ändå att jag med några länkar kan bidra till att vi är fler som uppmuntrar bandet till en snar release! Jag gillar det jag hör!
/Polarn' Per
GODSCUM
http://godscum.org/
http://www.youtube.com/watch?v=phnlwdrjqPs
Steven Tolkamp
http://godscum.org/wp-content/gallery/steven/GODSCUM%20Steven%203.jpg
Jag heter Per och är Musicoholic. Hej ,hej! Jag har kommit för att förstärka mitt missbruk genom att skriva några rader om det också... Först ut är en för de flesta troligen okänd akt. GODSCUM.
Jag gillar nämligen den lilla scenen. Jag gillar demo-scenen. Jag gillar egentligen mer än så, men den känsla som band på väg uppåt kan prestera är wow! Där lägger jag gärna lite fokus och det är där ni kommer få inlägg. Musiken kommer spreta, men jag kan utlova en gemensam nämnare. Gitarren. Gurkan. Orsaken till mitt missbruk... Nog om det, dax för några rader om musik!
Jag pratar med sångaren i GODSCUM, Steven Tolkamp, om den cover-akt han brukar göra med Fake No More. Plötsligt droppar han den klassiska meningen att "trummisen har hoppat av". Det tar inte lång tid innan vi skrattar över hur klyschigt det är och hur svårt det är att faktiskt hålla ihop något. "A band is a like marriage, but with more characters", säger han. Det är nog sant. Jag vet inte om jag är enda exemplet på att det är tillräckligt svårt att hålla ihop ett par med sina barn, eller en förälskelse, så varför skulle det vara annorlunda med ett rockband?
Hans EP-plattor har möjliggjort för mig att följa honom, även fast han huserar i olika band och bor i Holland. Dessa är hans barn. Först släpptes en EP med nämnda Fake No More där ett antal klassiska Faith No More-spår fick ett nytt värdigt liv, sen en EP med Terry Bogus som spretar med utgångspunkt i Faith No More-soundet, men med en annorlunda och alternativ rock. Nu laddar han om för ytterligare en EP, med den nya besättningen i GODSCUM, ett band han själv tycker sig hittat "Det där lilla extra" med!
Steven var sista pusselbiten när bandet bildades. Det var efter ett av alla tribute-gig som allt gjordes till verklighet. I publiken fanns batteristen Twan Bakker, gitarristen Marcel Coenen samt veteranen på bas, Jochen Fuenders (från bl a "Reece" som spelat med Accept:s ex-sångare David Recce, trummisen Stefan Schwarzmann och UDO:s ex-gitarrist Andy Susemihl). Det dröjde inte länge innan svaret kom och snabbt resulterade samarbetet i några första inspelningar. Steven pratar lyriskt om produktiviteten och erfarenheten, glädjen att skriva, skapa. Det är inte utan att tanken kemi dyker upp...
Det är därför lätt att förstå att han är lyrisk över det som är på gång. Kärleken till musiken finns ju. GODSCUM är hans förälskelse. En passion han representerar väl, åtminstone med sin röst. Den låter ungt temperament, den som spänner mellan hopp och förtvivlan, kärlek och hat, minns ni? ...eller snarare jämför sångstilen med Mike Patton, som satte den schizofrena sången på kartan. Från vacker till monster. Från Easy till Jizzlobber. Den som Phil Anselmo gjorde argare, eller den som Nu-metal band gjorde ...ehe... illa! ...behöver jag nämna några april-skämt till band?
"Can I interest you in a demo?", frågar Steven nästan försynt när jag spånar iväg. Han klottrar ner länken till GODSCUM-klippet på Youtube och jag känner att han är stolt eftersom jag inte hunnit besvara frågan innan låten "The Great war" börjar spelas upp. Det är som att förlösa, säger han, och med dagens teknik går det undan. Sprid gärna, säger han. Så funkar det idag, inte som när man bytte tejper strax innan järnåldern. Allt går snabbare nu. Även rocken. Introt drar igång och byts mot metodisk hårdrock ala Pantera. Riff, ruff och trummor... Ja, det är tufft, men fortfarande sorterbart, inte som dagens alla ljudmattor i lager på lager.
Jag hoppas detta är ett presentabelt spår från EP:n, även fast Steven antyder att det kommer spreta en del. Det är så jag lärt mig att uppskatta hans projekt, jag tror inte GODSCUM är ett undantag. Jag frågar när EP:n kan avnjutas i sin helhet. Steven dröjer och svarar sen, "Soon, we are not under label pressure". Jag hoppas ändå att jag med några länkar kan bidra till att vi är fler som uppmuntrar bandet till en snar release! Jag gillar det jag hör!
/Polarn' Per
GODSCUM
http://godscum.org/
http://www.youtube.com/watch?v=phnlwdrjqPs
Steven Tolkamp
http://godscum.org/wp-content/gallery/steven/GODSCUM%20Steven%203.jpg
torsdag 16 augusti 2012
Man kan inte förneka en bra låt... - 10
Skivan Unleashed in The East med Judas Priest (rimstuga) har varit en källa till missförstånd för mig. Precis som i förra inlägget i serien, Diamonds and Rust, så trodde jag att även dagens låt var en Judas låt. Självklart har ni nu gissat att det rör sig om The Green Manalishi skriven av Peter Green från Fleetwood Mac.
Peter skrev låten 1970 alldeles innan han slutade i Fleetwood Mac. Somliga säger att låten handlar om LSD, andra att den handlar om pengar.
Originalet är en råtung låt, med en lugn suggestiv bluesrock.
När Judas gör den, så blir den ett blytungt stycke vass metall, som trängt rakt in i vilken metallskalles innersta väsen och triggar nervbanorna att höja en knuten näve med pek och lillfinger rakt ut.
Detta så till den milda grad att den mer eller mindre blivit en standardlåt för Judas och som sagt, så trodde jag länge att det var deras egen låt. Förlåt Peter.
För mig var då, under tiden jag upptäckte låten, Fleetwood Mac ett mer polerat radioanpassat band. Med Stevie Nicks på sång och smäktande låtar som inte på något sätt var dåliga, men inte så värst spännande heller. Men, så upptäckte jag deras bluesrockiga förflutna och blev helt paff när jag hörde hur bra dom var. Ett helt annat band kan man tycka.
Fleetwood Mac
Judas Priest
Även den brittiska excentrikern Arthur Brown har gjort den. Och om det nu är LSD som ligger till grund, borde han vara den perfekte tolkaren. :-)
Många metalband har givetvis gjort covers av den, dock då verkar det vara Judas versionen som ligger till grund. Melvins har dock gjort en version som är mer troget det suggestiva bluesiga orginalet.
Som bonus här med Pantera
Peter skrev låten 1970 alldeles innan han slutade i Fleetwood Mac. Somliga säger att låten handlar om LSD, andra att den handlar om pengar.
Originalet är en råtung låt, med en lugn suggestiv bluesrock.
När Judas gör den, så blir den ett blytungt stycke vass metall, som trängt rakt in i vilken metallskalles innersta väsen och triggar nervbanorna att höja en knuten näve med pek och lillfinger rakt ut.
Detta så till den milda grad att den mer eller mindre blivit en standardlåt för Judas och som sagt, så trodde jag länge att det var deras egen låt. Förlåt Peter.
För mig var då, under tiden jag upptäckte låten, Fleetwood Mac ett mer polerat radioanpassat band. Med Stevie Nicks på sång och smäktande låtar som inte på något sätt var dåliga, men inte så värst spännande heller. Men, så upptäckte jag deras bluesrockiga förflutna och blev helt paff när jag hörde hur bra dom var. Ett helt annat band kan man tycka.
Fleetwood Mac
Judas Priest
Även den brittiska excentrikern Arthur Brown har gjort den. Och om det nu är LSD som ligger till grund, borde han vara den perfekte tolkaren. :-)
Många metalband har givetvis gjort covers av den, dock då verkar det vara Judas versionen som ligger till grund. Melvins har dock gjort en version som är mer troget det suggestiva bluesiga orginalet.
Som bonus här med Pantera
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
