Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Ibland är det bara att luta sig tillbaks och njuta! Är det inte något speciellt med dessa hem-snickrade videos. Det är något rituellt som bärs fram som barnens pyssel innan påsk, ni vet när man bara smälter av värme!
Så måste det kännas när man som "rock star" får en fan-made video som denna gjord till sin ära!
Här är Faith No More och låten "Superhero" (2015)!
Tillbaka på sång är Tim Howe. Hans bitskt arga stämma är precis så jag vill ha Metal Church serverade om jag själv får välja. Inledande "Reset" sätter av där jag ganska omedvetet lämnade bandet någon gång i mitten eller slutet av 90-talet.
Bandets storhetstid sammanfaller med denna period där jag ofta fick känslan av att bandet hölls tillbaka och samtidigt surfade med i Metallicas bakvatten. Dåvarande gitarristen John Marshall (fd Metal Church) var gitarrtekniker åt ingen mindre än Kirk Hammet och täckte för James Hetfield efter missödet med pyroteknik i Montreal '92. Under samma spelning där Metallicas gig olyckligt kortades, startade Axl Rose upplopp under Guns'n'Roses gig och inledande Faith No More framstod som det normalare av dessa band.
Jag gillar Metal Church. För mig är de en naturlig del av Bay area-rocken, även fast de senare omlokaliserats till Aberdeen (Washington, US). Jag fascineras över att de i tidigt 80-tal refuserade Lars Ulrich (trummor, Metallica) som provspelade för bandet.
Åter till plattan. Låtarna "Killing Your Time", "No tomorrow" och "Shadow" är helt klart favoritlåtar på skivan som håller hela vägen med några få undantag. Låt mig gnälla på lite detaljer...
Tre spår på rad "Signal Path" och "Sky falls in" och "Needle & Suture" är låtar som hamnar på minuskontot endast för att de tonas ner istället för att avslutas som riktig rockenjävlaroll ska. Kanske är jag kinkig, för det är i övrigt helt OK spår, bra låtar, men när otyget att tona låtar återkommer känns det som en arbetsmetod för att slippa jobba klart låtarna som i övrigt är goda hantverk. "Soul Eating Machine" är enda låten som får OK i greppet med sin producerade nertoning, en låt som för övrigt osar Judas Priest.
En produktionsdetalj till som jag stör mig på, men inte ogillar lika mycket som att tona låtar är när sångaren lägger stämmor på sin egen sång... eller som i "Shadow" när han nästan sjunger duett med sig själv... Det låter schysst som fanns, men inte rätt!
För det är snyggt! Skitsnyggt. Precis som man förväntar sig av bandet. Men med dessa störningar i kraftfältet får mina sinnen svårt att belöna plattan med mer än tre starka ess (av fem), även fast jag hör att plattan har potential att växa!
"It Waits" är en låt jag fastnar för, med klassisk berättarteknik ala Metal Church och gitarrsolo som snyggt ger låten en extra dimension och rymd... Sa jag att även denna låt tonas ner?
"Suffer Fools" är den kanske rakaste låten på plattan. Det är bra metall. Snygg gura. Trallvänlig refrängtext. Helt enkelt en kanonlåt ämnad för scenerna... och jag hoppas jag får chans att se dem turnera med den här plattan!
Fan, vad jag gillar Tim Howes hårdrockspipa. Nedan finns ett klipp med en pudelrockigare Tim i "In Harm's Way" (1991). Jag har en känsla av att jag var lite väl snål i mitt omdöme...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Metal Church:
1) Riktig hårdrock
2) Tim är bandets bästa röst, även fast jag älskar plattorna "Metal Church" (1984) och "The Dark" (1986)
3) Fan, ännu ett vax med klassisk hårdrock... Det här rockåret ser ut att arta sig!
"Cashin'!" kanske man vill utropa! ...eller "Hurra, för att det är lönedag!" och i samma andetag bilda sig en tydlig bild av kommande festligheter, minnesluckor, men även av vilka konsertbiljetter som ska inhandlas för de surt förvärvade pengarna och var de ska brännas under månadens eskapader...
Men det får ni göra imorgon, ikväll kommer musikaliska ersättningen, här och nu! Nu är det alltså vår lönedag, utbetalningsdags och med denna utbetalning kommer helt andra värden levereras från Spader Ess lönekontor!
Lönelistan februari innehåller lite gott och blandat... faktiskt väldans blandat! Det är kul... Glöm inte att hissa och dissa i kommentarsfältet! Det är vår lön för mödan att se att ni som läser uppskattar vår ansats att sprida råcken-jävla-roll i alla dess former :-)
1) De lyckliga kompisarna "Bara tiden är ny" (2016)
Mart Hällgren är tillbaka. En av trallpunkens kanske mest lysande stjärnor som med flams och stoj levererade humanistiskt perspektiv mer än ett radikalt sådan. Roa kunde han. Kritisera kunde han. Spela kunde han... och allt det där kan han fortfarande. DLK har med låten "Bara tiden är ny" gjort ett värdigt avstamp med plattan som har samma namn... Inget ändras. Vi är lite äldre och använder lönen till andra livskvalitet än toxisk berusning... typ!
Mart har tex hunnit bo i Göteborg ett herrans tag nu... Mycket vatten har hunnit rinna under Älvsborgsbron... Vad det nu har med saken att göra? Bara tiden är hur-som-helst ny!
2) Fabriken "Du säger ja, jag säger nej!" (2016 )
Ja, det är sant. Februari är så jävla asmörkt att lönelistan öppnas av två trallar... På plattan "Där det alltid regnar" hittar vi ett gäng fabriksanställda i form av bland annat Åkerbergas okrönte punkkung Curt Sandgren (Coca Carola) och Dia Psalmas batterist "Stipen" Karlsson och det sätter bara det en kvalitetsstämpel på arbetet som inte ens ISO-certifierade kan garantera!
Ackordsarbetet som pågått sen debut-EP:n 2012 gör dem även till ett väl synligt band på scenerna runt om i Sverige och jag kan med varm hand rekommendera dem ett besök!
3) Iron Maiden "Empire Of The Cloud" (2015)
"Fan, vad är du för polare egentligen Perra? Ingen lista ska sättas upp utan att Maiden senaste platta omnämns!" ...OK, som representant för Spader Ess gör jag en pudel. Jag kryper till korset för dig, Kim! Här ska du få Maiden så det räcker och blir över. Det här kan vara den enskilt största löneutbetalningen någonsin. Ca 18 minuters fantastiskt fin och välspelad historialektion till en Bruce Dickinson i högform.
Det är en stor låt, jämförelserna hamnar i "Rime of the ancient mariner" (1984), en "Alexander the great" (1986), en sjunde son, en "Clansman" (2000)... Ja, ni fattar! Ett epos... Titanic ryms typ inuti eller "The dream lives on", som Bruce sjunger i låten! Skönt att den (inte längre så) nya vågen av engelsk metall levererar...
4) Månegarm "Odin Owns Ye All" (2015)
I slutet av förra året släppte vargarna från järnskogarna norr om Stockholm (Norrtälje) sin åttonde platta. Dessa Svitjods söner som blandar döds, folk, black med välspelad visa har med nya plattan växlat upp. Bokningen på Metallsvenskan i år med bla The Haunted bekräftar detta.
Det här är gött mos levande... Har ni haft chans att se deras två-delade set med en lugn (nästan akustisk) en hård, stenhård, kompromisslös del vet ni vad jag pratar om!
5) Roadhouse diet "Can't Save My Soul" (2015)
Testostoronrock med sväng och urprima manlighet... Kanske skägg! Bättre än så kan jag inte presentera bandet. Tänk er en publik med både rockers och skinnvästar. Klubbmusik. Tänk er ett band med ljudkonstnären Peter Tägtgren (trummor, Hypocracy, Pain) och Kjellgren (gitarr, sång, Raubtier), Johan Ahlberg (gitarr) och Kenneth Seil (bas) gör hårdblues eller hårdboogie... eller åtminstone något jävligt hårt någonstans mellan Muddy Waters, ZZ-top och Motörhead! Äh, sluta tänk, smaka istället av detta band som spelar med allt för liten publik under vintern och våren...
PS. Nämnde jag att jag surrade med Peter Tägtgren som sa att han letar möjliga sommardatum att få det att hända... Vad då?, tänker ni... Jo, några datum kan vara på gång i projektet han kört tillsammans med världens hårdaste tysk, Till Lindermann (Rammstein), musikvärldens motsvarighet till hockeyns Erich Kühnhackl eller fotbollens Franz Beckenbauer... Wopp! Wopp!
6) Banditos "No Good" (2015)
Bokningen på Sweden Rock Festival ger lön för mödan. Förra årets vassaste vokalissa är utan tvekan denna rökosande Janis Joplin-röst som tillhör Mary Beth Richardsson... Bandet är en hybrid mellan americana, rock, soul och blues och kommer ursprungligen från Birmingham, men bandet är sedan 3 år tillbaka hemmastadda i Nashville, kanske tog dom sig dit med en tidsmaskin...
Jag vet inte... Det här är jäkligt tidlöst!
7) Amon Amarth "First kill" (2016)
Detta är första släppet från det nya vaxet "Jomsviking" som avlossades i slutet av januari. Med detta släpp fyller Tumba-krigarna som döpt sitt band efter Tolkiens domedagsklippor imponerande tio plattor... Nu väntar korståg och turné i västerled (Nordamerika) tillsammans med Entombed AD!
8) Megadeth "Foreign Policy" (2016)
Världens suraste musiker är en personlig favorit. Jag tycker han är som allra bäst och mest intressant när han gnyr om världspolitiken, inte när hans personliga små sidor ska vädras som sympatiska. Dave Mustaine är metallen som likt en pyspunka läcker ur Metallica och hans senaste alster, "Dystopia", från tidigare i år är rent ut sagt hans bästa detta sekel... Låten jag väljer ligger helt i linje med klassiska "Holy Wars... Due The Punishment" (1990) och "Hangar 18" (1990)... Visst fan är den bra?
9) Judah and the Lion "Everything Changes" (2014)
Den här inspelningen är från Audiotree i september 2014, men den släpptes på Spotify i början av året. Audiotree (Chicago) är själva värda en artikel bara för vilka de är. Ett artist-centrerad musikföretag, som gör studiogig i serien Audiotree Live. Bolaget drivs av musikälskare som en alternativ scen och passar därför bandet Judah and the Lion som handsken.
Bandet levererar ung, snygg, gitarr-, mandolin och banjodriven rock från Nashville och Tennessee som faktiskt har något nytt i sitt format. Kanske det inte framgår i denna låt, men de är så pass uppskattade i staterna att de fick spela under David Lettermans sista vecka bredvid artister som bl a Foo Fighters. Judah and The Lion lockar precis som mycket alternative-americana en ny generation unga lyssnare. Band som Roki Erikson, Mumford and Son mfl har med sin variant av amerikansk folk pitchas bort hillbillien och "Yihaaa!", de närmar sig definitivt rocken, fast från olika håll...
Låten då... Jag är svag för ballader! Jag älskar temperament i låtar... Senare under året släpper bandet nytt!
10) Turbonegro "Fuck the world (F.T.W.)" (2003)
Runt hörnet, 10 mars spelar de manliga homoerotikerna i Turbonegro för sina Turbojugends på rockkryssning med Close-up. Med finns Entombed AD, Kvelertak och massa annan flott rock! Vad kan gå fel? Häng på vettja, och ta världen med storm?
...och om ni tycker er höra riffen till Diamond Heads "Am I Evil" (1980) från den fantastiska plattan "Lightning To The Nations" så stämmer det ganska bra... Den plattan innehåller förresten även låtar som "The Prince" och "Helpless" bland fler från samma vax som alla spelats in som covers av Metallica... Hiss eller diss? Ja, en sak vet jag, som influens är det inget pjåkigt "legacy" man pekar mot!
Jaja... Jag får väl å lönekontorets vägar gratta er och ge er en välförtjänt lönebonus för att ni stått ut ända hit...
11) Faith No More "Sunny Side Up" (2015)
Minns ni Faith No Mores fantastiska videos från när det begav sig? Denna video (se ovan) släpptes för några veckor sedan till deras platta från förra våren, "Sol Invicius", den är charmig så in i helvete, precis lika bra som vaxet och bandet... Jag vill ha mer!
Jag är så jävla såld på det här bandet att det skulle bli ovärdigt om jag skrev mer...
12) Monster Truck "Why Are You Not Rockig?" (2016)
Jävla vad det svänger tidlöst om dessa gossar från Ontario, Kanada som så sen som för några dagar sen avslutade en nordamerika-turné som öppningsakt åt Alice In Chains... Plattan "Sittin' Heavy" som släpptes förra veckan är ett stolpiller av duktigt svängande southern rock som gör det svårt att sitta still. Hör och njut på deras starkt och snabbt växande vax!
Håhåhåhå... Vad är inte en fikamorgon med Mr. Spader Ess värd när vi beskriver varsin platta på samma sätt och jag får "hitta" "Greenleaf" och jag får smitta av mig med dessa?
Den 18:e maj är ett datum att minnas. För första gången sen förra seklet släpps ett nytt vax med Faith No More. "Album of the year" 1997 var senast det begav sig på skivfronten, nu 18 år senare är plattan (som annonserades i höstas), "Sol Invictus" (2015) både skeppad och inlyssnad.
Det är välsmakande honung som flyter ur högtalarna! Honung sötat av (enligt mig) musikvärldens bästa frontman och vokalist till schizo, Mike Patton (sång och ljudlådor, Fantomas, Peeping Tom, Mr Bungle, Tomahawk mm), som med både taggtråd, avighet och pikant citronsyra levererar! Det är med andra ord precis som det sig bör med detta band.
Det jag får uppleva är ett sound med både den påtagliga närvaron av det band man minns och lärt sig uppskatta, men också finns den nya väg som år lagt bakom sig, både i form av mognad och förnyelse. Detta band står nog aldrig still. Jag gillar det jag hör, och jag gillar det så sjukt mycket att jag minns hur mycket jag saknat detta band och hur mycket deras musik betytt för mig.
Jag håller fortfarande "Angel dust" (1992) som en av musikhistoriens största verk och när jag utforskar det galna konvolutet och letar mig igenom namn, creds (och fan vet vad) så hittar jag röda tråden som jag också hör i produktionen. Matt Wallace, demonproducenten från mina tidigare favoritvax med bandet, finns med där någonstans bakom och hjälper Billy Gould (bas) med inspelning och producerandet. För det är minst sagt så att en producent som återkommit sen tidigt 80-tal är en viktig del av hur bamdet formats med sitt sound. Många identifierar det experimentella förenklat med Mike Patton, men det har funnits med via fler runt om och i bandet, inte minst Billy Gould, Roddy Bottom (keyboard), Matt och bandets olika gitarrister.
Faith No More bildats som Sharp Young Men 1979 och deras första demo-släpp 1982 Faith No Man var delvis inspelad i dennes Matts pojkbostads garage sedan dess har alltså ljudkollage och låtar framgångsrikt experimenterats fram... Mike Patton som anslöt till bandet 1988 inför plattan "The real thing" är i sig är en idéspruta och katalysator som med sin säregna integritet tog bandet från de små scenerna till de stora! Patton ersatte Chuck Mosley som gjort sig omöjlig att ha i bandet. Han hade ett beteende som redan på releasepartyt för deras fullängdsdebut "We care alot" (1988) underströks genom att han somnade på scen.
Med som gitarrist är, som på senare år, fortsatt Jon Hudson som turnerat med bandet, spelat med under Faith No Mores senaste släpp (1997) och som oxå deltagit i massor av Pattons soloprojekt. Han är en något mer samlad gitarrist som ligger mellan föregångarna, den galne Trey Spuance (1993-1995) och den suspekte riffmaskinen Jim Martin (1983-1993).
Åter till årets skivsläpp. Plattan öppnar med plattans titelspår "Sol invictus". Jag möts av Roddys pianotoner, som denna gången inte är keyboard utan just riktigt organiskt piano, och virveltrumma från den alltid lika svängiga och precisa Mike Bordin (som inte helt sällan sköter slagverket bakom Ozzy). Det är en lugn låt. Mogen. Den känns som en annorlunda kreation i plattan, men ger en vördnadsfull inledning.
Singeln Superhero (2015)
"Superhero" är för oss Faith No More-fanatiker även känd som "Leader of men", dvs under den titel den presenterades i ett klipp på YouTube efter att den första gången spelats live 2014. Det här är en låt. Snabb. Rak. Lätt paranoid. Med ett maniskt piano som sluter an kring en fin tradition som bandet har. Låten är ett "King for a day"-inspirerat alster på steroider! En kanonlåt helt enkelt! Klippet från förra året är en tagning jag personligen gillar (för Amoeba Music 2014-11-28)
"Sunny side up" flörtar vidare med "King for a day" (1995). En vacker låt med Pattons karaktäristiska sångteknik i sitt esse! Här hör vi den vackre skönsångaren, dåren och funksångaren i samma spår... Vad kan gå fel lixom?
I efterföljande "Separation anxiety" har vi plattans kanske freakigaste låt, en "Crack Hitler" (Angel dust, 1992) någon spårar i den läbbigaste av alla kärleksformer, likriktad separationsångest är aldrig vackert, så inte denna låt, som är sådär monster som en äldre Patton gestaltar så väl. Jag kan inte låta bli att älska textraden "you're a part of me, not apart from me"... Den säger det mesta!
"Cone of shame" är en låt som på något konstigt sätt får mig att tänka på en korsning mellan RV och Jizzlobber (Angel dust, 1992) innan den hittar ett alldeles eget liv som en av plattans starkaste alster. Jag tolkar låten som en uppgörelse kring den frustration och det agerande det lockar kring ett uppbrott i en relation. Hur man (o)frivilligt tar på sig dumstruten när man sakta eller allt snabbare glider isär från varandra i präktig stolthet och omdömeslöshet mot det ofrånkomliga uppbrottet. Det är en berättelse, en fulsnygg låt som bara växer och växer... Hör den i klippet nedan i en tagning från Studio Coast, Tokyo tidigare i år 2015-02-18.
"Rise of the fall" inleder med svängiga toner. Det är en låt som fint karaktäriserar skivan som inte helt sällan förnimmer Pattons soloprojekt, i detta fall tänker jag på Peeping Tom, jag hör delar som dexinitivt skulle färga på The real thing (1989) men här är en låt som säreget beskriver bandet 2015. Jag är impad. Fast. Tagen och omskakad. Hoppet levererar. Jag behöver inte känna någon som helst oro över att detta är ett halvblasé upprepning till återföreningsvax! Långt därifrån...
"Black Friday" är min favoritlåt på plattan. Bra driv, förvånande rak. Mike Patton är fantastisk i sin varierade sångteknik, musiken passar som hansken i min palette av "tycka-om-i-musik-grejer", det är en blandning av galenskap, budskap och drag. Arrangemanget är fantastiskt. Riffen sitter sparsamt men exakt där de ska. Tempo- och humörsväxlingar sitter bejakande för mitt sinne... Stegringen... Ja, jävlar vilken låt!
Hör den i live-klippet nedan från The Orpheum Theatre in Boston MA, 2015-05-11.
"Motherfucker" spelades precis som "Superhero" i Hyde park sommaren 2014 och tillsammans utgör dessa låtar de kanske enklaste spåren att ta till sig på plattan. Låten är mönsterbaserad och hänger upp hela sin komposition på strofen "Get the motherfucker on the phone..." Kanske är den här lite för enkel för min ibland alldeles för komplicerade musiksmak!
"Matador" spelades första gången 2012 och var då en tydlig signal, och ett hopp om fortsatt liv, från bandet i och med att nytt material skapades. För mig är detta kanske det ett av de svagare spåren på nya plattan även fast jag gillar texten och dramatologin (heter det så?) skarpt. Låten ges större rättvisa i sin studioinspelning och MikePatton gör en strålande sånginsats i denna inspelning. Baktoner och skrapiga röster blandas med högt tagna toner.
"From the dead" avslutar plattan, det är en lugn låt, med andra ord ett format vi känner igen från tidigare alster. Det är ingen låt som landar högt bland de andra låtarna på skivan, men en låt som värdigt avslutar denna kanonplatta!
Jag sitter och har börjat disikerar Faith No Mores 10 nya spår och jag är helt till freds med plattans utformning. Det jag hör kan jag bekräfta. Jag gillar det! Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och det delas ut i och med att bandet överraskat mig så positivt. Denna platta kommer finnas med länge i mina hörlurar...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Faith No More
- Förmågan att förnya
- Förmågan att intressera
- Förmågan att dynamiskt leverera takter och temprament
Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!
1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!
2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...
3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...
4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!
5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!
6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...
7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!
8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!
9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!
10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...
Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!
Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!
Håll till godo!
/Polar'n Per
Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2.
Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living
Det är fredag kväll och nattstirrandet på schyssta klipp kan börja... För mig är "Angel Dust" (1992) ett riktigt mästerverk. Dynamiken, kraften, det lågmälda och aggressiva i samma vax. Jag går helt enkelt bananas när denna platta spelas. Därför blev jag jätteglad när jag hittade denna lite halvsega, men assköna "rockumentär" som återger hur riktig magi kan skapas!
Angel Dust (1992) en fantastisk platta!
Den line-up som Faith No More mobiliserar i denna inspelning håller jag som deras bästa, den bestod av Mike Patton (sång), Billy Gould (bas), Roddy Bottum (keyboard), Mike Bordin (trummor) och Jim Martin (gurka), som lämnade bandet under de årslånga turnéerna som följde försäljningsframgångarna...
Mina favoriter från plattan är Caffeine, RV och Jizzlobber, fast jag kunde nämna resten här oxå! Softa ner, klocka tidsmaskinen till 1992 och kör lite "Making of Angel Dust"...
Plattan gavs ut 1993 med "Easy" (original Commandores) som extraspår, denna låt blev ironiskt kanske plattans största hit... Jaja, det är ju inte bara logik och min smak som räknas...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Faith No More:
1. Varenda vax
2. Varenda spelning
3. Allt som bryter mönster
Ett band som alltid legat varmt om hjärtat är Faith No More. Deras blandning av allt som går att spela levande och kanaliseringen av allt möjligt och alla möjliga humörssvängningar genom deras karismatiske sångare, Mike Patton, har passat mig som handsken.
Vackra ballader, jag tänker på egna som "Underwater Love" eller "Pristina" alternativt guturala läten som i "Jizzlobber", "Malpractice" eller "Ugly In The Morning", upptempo "Get out" eller "Suprise, You're dead", eller nerstämt som i otaligt antal fingertoppsvalda covers, "Evidence" eller "RV". Man får verkligen en räckvidd av musik om man utforskar detta band.
Levande infinner sig en ny dimension, ett band som levererar lite mer. Når lite längre...
På bilden till höger ser ni min favorit line-up med Mike Bordin (Trummor), Billy Gould (Bas), Roddy Bottum (Keyboard), Mike Patton (Sång), Jim Martin (Gitarr).från den sk Angel Dust-eran
Kolla igenom den alldeles utmärkta sammanställning som finns i klippet ovan... Fattar ni?
Jag hade velat varit med och upplevt det tidiga Faith No More,jag skulle vilja veta vad jag tyckt om Patton ifall jag fallit pladask för Chuck Moseleys fulroliga sång, men jag upptäckte dessa herrar senare, via MTV, via tidlösa "Epic", en låt som jag idag håller som kanske en av deras viktigaste, men kanske inte riktigt som en av deras bästa. Visste ni förresten att guldfisken som är med i slutet av videon (klippet nedan) är Björks och att den faktiskt överlevde sitt stunttrick!
Chuck Mosley släppte förresten ett vax för inte så länge sen (Will Rap Over Hard Rock for Food, 2009) Längst ner finner ni ett klipp som skvallrar om hur han utvecklats, det är ganska kul att höra, lite flum och ganska medryckande, precis som Faith No More har varit genom åren. Nu efter två återföreningsturnéer (där Patton åter triumferat sin roll i FNM) väntar vi på beskedet om bandets vara eller icke vara, jag hoppas, jag tror, att det en dag kommer ett utspel inspelat av bandet... tiden är mogen... eller hur?
Jag vill inte föringa de övriga medlemmarnas roll, för Faith No More, för det är ett lagarbete som levererar. Det är bandets dynamik, dess motor. Jag skulle kunna skriva mer och mer om dessa herrar, men jag ger mig på att runda av! Ovan finner ni en favoritlåt "The Gentle Art Of Making Enemies" och nedan en till, "Caffeine", in av bandets kanske bästa TV-framträdanden (från MTV 1992).
Faith No More är ett av mina absoluta favoritband, plattorna "The Real Thing" (1989), "Angel Dust" (1992) och "King for a Day... Fool for a Lifetime" (1995) håller jag som milstolpar i min musikhistoria... det är plattor som förtjänar mer än de fem ess som kan utdelas i betyg som mest...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Faith No More:
1. Dynamiken
2. Mike Patton
3. Mönsterlösheten
2013-09-02 Debaser Medis. Det är sommar på upplopp, vi sitter ute, jag och några polare, värmen ligger kvar över Stockholm, det är skönt. En pilsner, sen några till, innan vi kliver in på Debaser.Förbandet Bosnian Rainbow har påbörjat sin förakt. Det är en skum blandning av lika doser Blondie, Hårdpop och det där icke-kommersiella som Ipapec Records står för. De gör ett bra set, men det är uppenbart att alla väntar på kvällens höjdpunkt, Tomahawk!
Det är svårt att inte ryckas med när rockvärldens alldeles egna Dr. Baltazaar rockar loss. Mike Patton unik frontman från Faith No More, Fantomas och Mr. Bungle tar med med sig Tomahawk och besöker Sverige för första gången på över 10 år (som Tomahawk alltså). De bjuder på en spelning som i mycket vilar på den självtitulerande debutplattan "Tomahawk" (2001) och efterföljande "Mit Gas" (2003)
Inledningen är galet bra, efter en evighets långt intro hämtat från avslutningen på låten "Totem", från bandets kanske mest ifrågasatta skiva "Anonymious" (2007), öppnar spelningen med "God Hatres A Coward" och "Mayday". Bandet är förväntat fokuserade. Konserten har många höjdpunkter och lämnar inte ett ögonblick till andhämtning. "Point and Click" (klippet ovan), "Pop 1" och "101 North" är exempel på låtar hämtade ur spelningen som ger hela vidden av Pattons genialitet. Vi tas med upp och ner i tempo som i en berg- och dalbana, medans Mike Patton samtidigt berömmer, skäller, hånar och tar om hand publiken...
Ska jag hitta något att kritisera så hade jag gärna hört mer material från senaste plattan "Odd fellows" (2013) Den galet vilda "Pay To Cum" (Original av Bad Brains) följs av "Just One More" (Original av George Jones) varpå spelningen går i mål. Det känns som man skakats om, som en grogg schysst adrenalin... Betyget är fyra självklara Ess av fem möjliga!
/Polar´n Per
Bara för att ge en mer komplett bild av Tomahawk live bifogar jag en komplett spelning från Chile tidigare i år...
Tre starka kort med Tomahawk:
1. Dynamik
2. Energi
3. Fokus
Första gästinlägget här på SpaderEss, av Polarn' Per. Hoppas ni gillar hans lilla nedslag i Rock och ger honom ett varmt välkomnande.
Jag
heter Per och är Musicoholic. Hej ,hej! Jag har kommit för att
förstärka mitt missbruk genom att skriva några rader om det också...
Först ut är en för de flesta troligen okänd akt. GODSCUM.
Jag gillar
nämligen den lilla scenen. Jag gillar demo-scenen. Jag gillar egentligen
mer än så, men den känsla som band på väg uppåt kan prestera är wow!
Där lägger jag gärna lite fokus och det är där ni kommer få inlägg.
Musiken kommer spreta, men jag kan utlova en gemensam nämnare. Gitarren.
Gurkan. Orsaken till mitt missbruk... Nog om det, dax för några rader
om musik!
Jag pratar med sångaren i GODSCUM, Steven Tolkamp, om
den cover-akt han brukar göra med Fake No More. Plötsligt droppar han
den klassiska meningen att "trummisen har hoppat av". Det tar inte lång
tid innan vi skrattar över hur klyschigt det är och hur svårt det är att
faktiskt hålla ihop något. "A band is a like marriage, but with more
characters", säger han. Det är nog sant. Jag vet inte om jag är enda
exemplet på att det är tillräckligt svårt att hålla ihop ett par med
sina barn, eller en förälskelse, så varför skulle det vara annorlunda
med ett rockband?
Hans EP-plattor har möjliggjort för mig att
följa honom, även fast han huserar i olika band och bor i Holland. Dessa
är hans barn. Först släpptes en EP med nämnda Fake No More där ett
antal klassiska Faith No More-spår fick ett nytt värdigt liv, sen en EP
med Terry Bogus som spretar med utgångspunkt i Faith No More-soundet,
men med en annorlunda och alternativ rock. Nu laddar han om för
ytterligare en EP, med den nya besättningen i GODSCUM, ett band han
själv tycker sig hittat "Det där lilla extra" med!
Steven var
sista pusselbiten när bandet bildades. Det var efter ett av alla
tribute-gig som allt gjordes till verklighet. I publiken fanns
batteristen Twan Bakker, gitarristen Marcel Coenen samt veteranen på
bas, Jochen Fuenders (från bl a "Reece" som spelat med Accept:s
ex-sångare David Recce, trummisen Stefan Schwarzmann och UDO:s
ex-gitarrist Andy Susemihl). Det dröjde inte länge innan svaret kom och
snabbt resulterade samarbetet i några första inspelningar. Steven pratar
lyriskt om produktiviteten och erfarenheten, glädjen att skriva, skapa.
Det är inte utan att tanken kemi dyker upp...
Det är därför lätt
att förstå att han är lyrisk över det som är på gång. Kärleken till
musiken finns ju. GODSCUM är hans förälskelse. En passion han
representerar väl, åtminstone med sin röst. Den låter ungt temperament,
den som spänner mellan hopp och förtvivlan, kärlek och hat, minns ni?
...eller snarare jämför sångstilen med Mike Patton, som satte den
schizofrena sången på kartan. Från vacker till monster. Från Easy till
Jizzlobber. Den som Phil Anselmo gjorde argare, eller den som Nu-metal
band gjorde ...ehe... illa! ...behöver jag nämna några april-skämt till
band?
"Can I interest you in a demo?", frågar Steven nästan
försynt när jag spånar iväg. Han klottrar ner länken till
GODSCUM-klippet på Youtube och jag känner att han är stolt eftersom jag
inte hunnit besvara frågan innan låten "The Great war" börjar spelas
upp. Det är som att förlösa, säger han, och med dagens teknik går det
undan. Sprid gärna, säger han. Så funkar det idag, inte som när man
bytte tejper strax innan järnåldern. Allt går snabbare nu. Även rocken.
Introt drar igång och byts mot metodisk hårdrock ala Pantera. Riff, ruff
och trummor... Ja, det är tufft, men fortfarande sorterbart, inte som
dagens alla ljudmattor i lager på lager.
Jag hoppas detta är ett
presentabelt spår från EP:n, även fast Steven antyder att det kommer
spreta en del. Det är så jag lärt mig att uppskatta hans projekt, jag
tror inte GODSCUM är ett undantag. Jag frågar när EP:n kan avnjutas i
sin helhet. Steven dröjer och svarar sen, "Soon, we are not under label
pressure". Jag hoppas ändå att jag med några länkar kan bidra till att
vi är fler som uppmuntrar bandet till en snar release! Jag gillar det
jag hör!
