Recension - Badge : If I could Love, I'd Love This

Efter att ha sett Badge live, som förband till Clutch  på Tyrol, hoppades jag att jag skulle få tillfälle att återkomma till bandet. Nu har den tiden kommit och den önskan har gått i uppfyllelse.

De inte helt orutinerade herrarna Norlin, Haake och Hielm släpper den 16:e Oktober sitt andra album tillsamman, med titeln "If I could Love, I'd Love This". Skivan är fylld till bredden av deras semiakustiska Psychoblues med rötterna i rootsen. :-)

Nio kompromisslösa och opolerade pärlor som trots det uråldriga och enkla formatet lyckas med konststycket att låta piggt och modernt. Som musikaliskt uppvuxen i det svenska bluesdeltat Mönsterås, blir jag närmast extatisk när jag på mindre än ett år, med Badge, kan lägga ännu ett band till mina nya bluesfavoriter (Factory Brains, Dead Soul och Larman Clamor). Som dessutom på ett förnämligt sätt lyckas balansera mellan det traditionella och ändå förnya genren, genom att på ett troligt sätt föra in lika delar galenskap och svärta i musiken. Det gäller alla ovan nämnda band. Extra glädjande är väl dessutom det faktum att majoriteten av dessa band dessutom är Svenska.

Jag älskar Matti Norlins förmåga att låta rösten vandra från smeksamt till rivig och vild i samklang och harmoni med sin plåtgura (som antagligen har blivit välsignad i någon vägkorsning) och kompet som levereras av Fredrik Haake och Gustaf Hielm, Dom stånkar på taktfast på i 36 perfekt avvägda minuter, som verkligen osar galenskap, trånga barer, svett och billig öl. Perfekt!
Det är en spännande vandring som Badge bjuder på, från den kanske mest publikfriande låten "Down To Earth" som har en inbjudande catchighet som gjord för att spelas på radio, till galet jäktad speedblues som i "Calculated Moves". Det blir vacker och suggestiv Doomblues i "Graveyard Dance" och stompvänlig faan'anammablues i "Break Down" och däremellan en hel del andra utflykter allt signerat med drivet och kompetent (ibland jazzigt) komp, sugande slide, snygga solon och bra sång.

Det må låta gammalt och rostigt, men det är snygg produktion på alla sätt. Skall man dra paralleller till filmens värld är det lite som i Gatsby, där det lagts ner stor möda för att få det att se ut som gamla tider, men på ett nyskapande sätt. Dessutom sväller känslan och spelglädjen ut på ett sätt som gör en riktigt glad.

Jag kan bara hålla med mig själv (skönt att någon gör det) i det jag sade redan efter konserten, dom låter som en "elak Ry Cooder på speed med sin vansinnes blues" och det håller ännu. Man lyckas väl med att fånga den livekänsla som man levererade på scenen. Det är som ett löfte om att detta är en svettig och svängig historia när man får det serverat live. 

Musiken serveras med fördel på hög volym med kall öl och whisky. Antingen live i en trång och varm lokal, eller sittandes på farstubron gungandes i en hammock, sydstatstyle.

Det är väl inte förvånande efter detta att jag verkligen gillar skivan och bandet som helhet, så det kanske är på tiden att smälla till med den första fullpoängaren sedan jag startade med betygsättning? För det här är musik som är som en varm filt för min själ.
Följdaktligen ger jag Badge 5 spader av 5 möjliga och som det ser ut nu, kommer dom med stor sannolikhet att finnas med när skivårets bästa summeras för min del.
Och som hook till det hela skickar jag till Badge ett: I can love, And I do!
Ta nu inte bara mitt ord på det hela, utan lyssna själv. Skivan är som sagt på väg ut i handeln, men går redan att lyssna på via Spotify.




Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Graveyard Dance, Break down och Down to Earth
Skivbolag: Perennity Records/Triada
Release: 16 Oktober

Bandet består av följande lirare:
Matti Norlin : Gitarr, sång
Gustaf Hielm : Bas
Fredrik Haake : Trummor

Tracklist:
1. Down to earth 3:49
2. Calculated moves 3:18
3. Break down (singel. ISRC: SE2JA1300403) 3:32
4. Obey 4:05
5. Graveyard dance 4:13
6. Draw the curtains 4:28
7. Break the circle 3:25
8. The first female skydiver 4:24
9. Stand 4:47

Mer om Badge:
Facebook
Spotify

Grattis!! Dee Snider - Ry Cooder -Brett Michaels - Sabrina

Dee Snider, den evige ungdomsrebellen som bara vill rocka fyller idag 58 år.
Säg den som växte upp under 80-talet som inte vet vem det pastellfärgade yrvädret från New York är. Med Twisted Sister visade han att man inte behöver skriva världens mest virtuosa låt för att nå ren kultstatus, utan man kommer långt på en enkel klämmig melodi och stora portioner humor.
Jag gillar även hans engagemang, inte minst i censurfrågor.










Ry Cooder, den flink fingrade slidegitarristen, fyller idag 66 år. En man med en diger meritlista. För min egen del var det hans medverkan i soundtracken till filmerna Streets Of Fire och Crossroads som gjorde att jag fick upp ögonen för honom.




Till detta födelsdagsparty lägger vi även Bret Michaels, Han fyller han 50 år denna dag.
En del klämmiga låtar lyckades Poison få till en gång i tiden, men Bret har väl dock inte på senare tid varit någon större kulturberikare, med sina ganska patetiska dokusåpor.

Vilken födelsedagsfest vore komplett utan lite kvinnlig fägring? Och eftersom vi här får chansen att gå in på videos som gett mången hormonstinn tonåring våta drömmar, så passar vi här även på att gratulera Sabrina på hennes 45 års dag. Och baserat på bilden här bredvid så drar jag genast slutsatsen att hon fortsätter att ge många av dessa, numer mindre tonåriga, pojkar en och annan dröm fortfarande.

Konsert- Clutch, Tyrol 2013-02-07

Så, igår var det dags att äntra tiljorna i Rockkyrkan tillsammans med Clutch. Mer om det lite senare. Frugan, jag och en kompis, började denna trevliga kväll med att inmundiga ett gott vin och en radda Tapas, på Café Tabac i Gamla stan, för att sedan ta färjan över till Djurgården. Kalaskombo!

Troubled horse

Första bandet ut var Troubled Horse från Örebro, som levererade ett set med stabila låtar, utan att riktigt glänsa. Bandets framtoning var en smula tillbakahållen och stelt. På det hela, helt ok utan att vara fantastiska, och som sagt låtarna var stundtals riktigt bra. Kan vara värt att lyssna in sig på i framtiden.

Badge

 Nästa band ut på scenen var Badge. Ett band jag inte hört talas om innan, som dock består av inte helt orutinerade och namnkunniga musiker, Matti Norlin, Fredrik Haake och Gustaf Hielm. Och det märks att detta är rutinerade gubz. Energinivån stiger med en gång när trion drar igång sin opolerade psychobillyblues. Med en ljudbild som ger en känsla av en elak Ry Cooder på speed får dom hela Tyrol att gunga loss i sin vansinnes blues. Badge hade med lätthet passat in i gamla kultklassikern "Streets of Fire" :-)
Med ett antal svängiga och riktigt catchiga låtar i bagaget gav dom en klar mersmak. Absolut något jag kommer att återkomma till.

Sedan var det dags för huvudbandet, Clutch, att äntra scenen. Och här pratar vi om att äntra, redan från första ackordet så visar man att här handlar det om proffs som kan konsten att leverera musikalisk energi.
Det är också här som vi förflyttas till en riktig rockkyrka, med Niel Fallons sätt att leverera sina texter som mer påminner om en svavelosande baptistpastors predikningar än traditionell sång. Detta till en församling som sett ur antalet helskägg i publiken kunde vara en bikerträff från helvetet. Men det skall sägas att det inte bara var skäggiga gubbar i publiken, även en hel del kvinnor och jag såg åtminstone en BH flyga upp på scenen i slutet av konserten.

Jag skulle ljuga om jag sade att spelningen var en total fullträff, stundtals saktade tempot ner en aning och energin tappades. Vi bjöds på både gitarr och Trumsolon, och även om de båda var riktigt bra, så kan jag känna att trumsolot, hur svängigt och imponerande det än var, hade mått bra av att kortas ner en smula.
Även ett par längre pauser för stämning av instrument mellan låtarna drog ner tempot i onödan. Men vad gör väl det när man kan gräva ur ruggigt bra klassiker och i mina ögon riktigt starkt nytt material.

 Med titellåten från nya plattan får vi en ny catch-fras att lägga till Clutchrepetoaren, "Everybody hear Me Now! Buuhuuahaahaa!" som väl kan konkurrera med den gamla klassiska "Bang, Bang, Bang, Bang, Vamonos, Vamonos!":-)

Bandet piskar ut sin energiska bluesrock och det är bara fascinerande att  Fallons röst kan låta så oförskämt pigg och stark trots att man är inne på slutklämmen på sin flitiga Europaturné och han tar verkligen i för kung och fosterland. Clutch består som sagt av en kvartett ruggigt bra musiker med ett väldigt eget sound och dom bjöd på en kavalkad av goa låtar med sin bluesiga rårock. Mot slutet av konserten var temperaturen i den fullsatta lokalen så hög att man kunde ha trott sig vara någonstans i södern. Som sammanfattning av kvällen, helt underbart, även om det inte var perfekt.

Någon myntade en gång i tiden att Blue Öster Cult var den tänkande mannens Heavy Metal. Därför vill jag här passa på att säga att även om deras låtar spänner vitt, allt ifrån banaliteter till mer tänkvärda låtar, att Clutch mycket väl kan vara den tänkande mannens rårock (Särskilt om man tar med Fallons inblandning i Company Band i ekvationen), som med sin energi även kan förenas med stenåldersmentaliteten.

Kvällens Set-lista

Och till grabbarna i Clutch, -You really took it to the stage! Great job.