Konsert- Clutch, Tyrol 2013-02-07

Så, igår var det dags att äntra tiljorna i Rockkyrkan tillsammans med Clutch. Mer om det lite senare. Frugan, jag och en kompis, började denna trevliga kväll med att inmundiga ett gott vin och en radda Tapas, på Café Tabac i Gamla stan, för att sedan ta färjan över till Djurgården. Kalaskombo!

Troubled horse

Första bandet ut var Troubled Horse från Örebro, som levererade ett set med stabila låtar, utan att riktigt glänsa. Bandets framtoning var en smula tillbakahållen och stelt. På det hela, helt ok utan att vara fantastiska, och som sagt låtarna var stundtals riktigt bra. Kan vara värt att lyssna in sig på i framtiden.

Badge

 Nästa band ut på scenen var Badge. Ett band jag inte hört talas om innan, som dock består av inte helt orutinerade och namnkunniga musiker, Matti Norlin, Fredrik Haake och Gustaf Hielm. Och det märks att detta är rutinerade gubz. Energinivån stiger med en gång när trion drar igång sin opolerade psychobillyblues. Med en ljudbild som ger en känsla av en elak Ry Cooder på speed får dom hela Tyrol att gunga loss i sin vansinnes blues. Badge hade med lätthet passat in i gamla kultklassikern "Streets of Fire" :-)
Med ett antal svängiga och riktigt catchiga låtar i bagaget gav dom en klar mersmak. Absolut något jag kommer att återkomma till.

Sedan var det dags för huvudbandet, Clutch, att äntra scenen. Och här pratar vi om att äntra, redan från första ackordet så visar man att här handlar det om proffs som kan konsten att leverera musikalisk energi.
Det är också här som vi förflyttas till en riktig rockkyrka, med Niel Fallons sätt att leverera sina texter som mer påminner om en svavelosande baptistpastors predikningar än traditionell sång. Detta till en församling som sett ur antalet helskägg i publiken kunde vara en bikerträff från helvetet. Men det skall sägas att det inte bara var skäggiga gubbar i publiken, även en hel del kvinnor och jag såg åtminstone en BH flyga upp på scenen i slutet av konserten.

Jag skulle ljuga om jag sade att spelningen var en total fullträff, stundtals saktade tempot ner en aning och energin tappades. Vi bjöds på både gitarr och Trumsolon, och även om de båda var riktigt bra, så kan jag känna att trumsolot, hur svängigt och imponerande det än var, hade mått bra av att kortas ner en smula.
Även ett par längre pauser för stämning av instrument mellan låtarna drog ner tempot i onödan. Men vad gör väl det när man kan gräva ur ruggigt bra klassiker och i mina ögon riktigt starkt nytt material.

 Med titellåten från nya plattan får vi en ny catch-fras att lägga till Clutchrepetoaren, "Everybody hear Me Now! Buuhuuahaahaa!" som väl kan konkurrera med den gamla klassiska "Bang, Bang, Bang, Bang, Vamonos, Vamonos!":-)

Bandet piskar ut sin energiska bluesrock och det är bara fascinerande att  Fallons röst kan låta så oförskämt pigg och stark trots att man är inne på slutklämmen på sin flitiga Europaturné och han tar verkligen i för kung och fosterland. Clutch består som sagt av en kvartett ruggigt bra musiker med ett väldigt eget sound och dom bjöd på en kavalkad av goa låtar med sin bluesiga rårock. Mot slutet av konserten var temperaturen i den fullsatta lokalen så hög att man kunde ha trott sig vara någonstans i södern. Som sammanfattning av kvällen, helt underbart, även om det inte var perfekt.

Någon myntade en gång i tiden att Blue Öster Cult var den tänkande mannens Heavy Metal. Därför vill jag här passa på att säga att även om deras låtar spänner vitt, allt ifrån banaliteter till mer tänkvärda låtar, att Clutch mycket väl kan vara den tänkande mannens rårock (Särskilt om man tar med Fallons inblandning i Company Band i ekvationen), som med sin energi även kan förenas med stenåldersmentaliteten.

Kvällens Set-lista

Och till grabbarna i Clutch, -You really took it to the stage! Great job.

Dagens Musiktips - Clutch

Vi pratar kraft! Vi pratar sväng! Vi pratar integritet. Vi pratar skägg! Vi pratar rå jävla rock! 

Vi pratar Clutch!

Dom har figurerat här tidigare, men efter en fest härom helgen, är jag nu inne i ett stim av Clutch igen och dom kan man inte få för mycket av.

Trots den söderndoftande blueskänsla som deras kraftrock förmedlar är bandet sprunget ur Germantown, Maryland i USA.

Egentligen borde ingen presentation behövas, men bandet består av:

Neil Fallon – Sång, gitarr
Tim Sult – Gitarr
Dan Maines – Bas
Jean-Paul Gaster – Trummor

Utmärkande för bandet är hårt driven rock med mycket blues och känsla. Inte helt sällan utan ett visst mått av samhällskritik. Dessutom har sångaren Neil Fallon en otroligt kraftfull röst med ett eget uttryck som skiner igenom det mesta han är inblandad i (te.x. The Company Band).

Clutch tillhör dom banden som turnerar flitigt, de flesta medlemmarna har en hel del sidoprojekt och bandet har dessutom eget indie skivbolag, Weathermaker Music. Fullt upp med andra ord.

Jag har tidigare spelat en av deras bästa låtar Electric Worry, så idag tar vi och väljer något annat från deras digra lista av bra låtar.

Senaste låten som nyligen gavs ut som en limiterad vinylsingel.
Pigtown Blues


Gammal Goding.
The Mob Goes Wild

Dagens Musiktips - The Company Band

Så kallade supergrupper är oftast roligare på pappret än på skiva, så dock inte dagens gäng, The Company Band.

Ett band bestående av kompisar från lite olika håll, med den gemensamma nämnaren tokbra rock.
Eller vad sägs om följande bolagsstyrelse:
Neil Fallon - Sång (Clutch)
Dave Bone - Gitarr
James A. Rota - Gitarr (Fireball Ministry)
Brad Davis - Bas (Fu Manchu)
Jess Margera -Trummor (CKY)

Musiken man levererar är svängig råjävlaranamma-rock med södernkänsla och kluriga texter. Gillar man Clutch så är detta en riktig guldgruva, då Neil Fallons oefterhärmliga röst självklart ger vibbar åt det hållet.

The Company Band har till dags dato 2 EP och en LP på sitt samvete. TDC kan dessutom ses lite som ett konceptband där man ironiserar hårt över Imperialistisk kommersialism och den amerikanska drömmen inom företagsvärlden, även om detta är nedtonat på själva LP:n.
Trots att man ständigt drar på smilbanden åt de underfundiga texterna, som över lag är väldigt intelligenta och smart sammansatta, så är detta inga bagateller utan mer en sarkastisk hårdrocksversion av punkens anda som levereras.

Man började med EP:n "Sign Here, Here, And Here" som kom ut 2008 med fyra låtar där man sätter ribban för konceptet.
På den efterföljande LP:n så släpper man lite på sarkasmen/ironin över affärsvärlden och ger textmässigt en mer normal skiva, men musiken fortsätter i  samma raka kompromisslösa anda.

Den 2:a EP:n "Pros & Cons" som släpptes under sommaren, går tillbaka till att vara ett finger i ögat på affärsvärlden via rå klassisk rock.

Alla skivorna kan dessutom hittas på Spotify. Senaste skivan saknas ännu så länge på bandcamp men de två första kan man lyssna på där. Så det finns inte någon ursäkt för att inte ratta in och spisa The Company Bands underbara sväng.