King Kobra är tillbaka med albumet II. Det är andra plattan med den talangfulle Paul Shortino vid mikrofonen, vilket ger en naturlig titel till plattan. Plattan, som jag fick för ca en månad sen, har rullat igenom sina lyssningar innan jag sätter mig för ett samtal med Carmine Appice. Carmine är för mig en legendariske trummisen som man känner igen för sitt avslappnade, men precisa, trumspel, dom snurrande trumstockarna och hans engagemang i massor av olika bandkonstellationer, och då menar jag mängder. Vanilla Fudgde, Cactus, Jeff Beck och Ozzy Osbourne är några exempel.Att han börjat komma till åren märks inte nämnvärt (han är född 1949). Antalet projekt är många, hans energinivå är hög och han engagerar sig än mer när nya plattan kommer på tal. "Jag hade gärna haft med Paul redan på 80-talet", säger han och fortsätter, "Han, vill, precis som jag, värna variationen, tempo och glädje. Det är viktigt att ha kul i en bransch som är så ansatt som musikbranschen är idag". Carmine fortsätter sitt resonemang med att bandet, mot hans ambition, gick mot en lättare och glammigare rock med Mark Free på sång under 80-talet, och att man med Paul nu fått tillbaka en tuffare ljudbild, "Hade Paul var med redan då, upprepar han igen, då hade vi tagit King Kobra till andra höjder, han är som gjord för scenen, jag är tvärsäker på det, vi har en bra kreativitet... Det är ett fantastiskt samarbete!"
Soundet dom presterar på nya skivan är bekant, det vill säga amerikansk rock precis så som den förväntas låta för alla oss som växte upp med 80-talets hårdrocksscen, och då menar jag verkligen när den är bra, ni vet, innan sleeze-rocken blev Poison eller låtar som "Cherry Pie" och därmed förlorade all integritet och värdighet. Det trasade sönder den. Carmine håller med, "Det var hemskt att se en musikindustrin valla mer eller mindre talanglösa mot en gemensam slätstruken poprock som helt kontrollerades av andra krafter än artisternas och låtskrivarnas engagemang!", jag tänker, när jag hör Carmine, att det värsta är att det samtidigt definierar även 2000-talets musikscen, Idol-helvetet.
"Nya plattan siktar in sig på ett sound som spänner över 70- och 80-talet, vi försöker göra en produktion som är levande", säger han. Valet att spela in trummorna analogt är ett av dom grepp som bekräftar detta... Jag gillar det jag hör! Från inledande "Hell on Wheels" till sista "We go Round" får vi en härlig karta hårdrock som spänner över dessa år.
Jag hävdar bestämt att det görs för lite klassisk hårdrock nu för tiden och därför fyller denna platta verkligen delar av det tomrummet. "Får jag förresten kalla det för just klassisk hårdrock?", frågar jag Carmine, för mig är det nämligen vad jag hör! Han rättar mig, "Hårdrock javisst, men rock definitivt...", säger han. "Influenserna hittar du självklart från mitt 80-tal, det med King Kobra, men även andra band, också utanför hårdrocken i t ex Rod Stewart, jag tänker på hans sena 70-tal med låtar som "Hot Legs".
Jag nämner en av dom låtar som spretar mest på skivan "Deep River". Den andas så mycket Led Zeppelin att jag nästan blir generad. Den är episk, kraftfull men fortfarande... Jag gillar det jag hör! Carmine skrattar, och säger att det är kul med mönster i låtar, influenser, och att man mycket väl kan nämna "Ballad of Johnny Rod" som lite av pastich i Van Halens anda. Han fortsätter, "Ibland finns det inte avsikten, men i denna låt ville vi hitta den lättsamma David Lee Roth-andan, fast till en låt som beskriver brottslighet från ett annat perspektiv. Inte det svarta, världen är skit, utan som runt 80-talet, se det lättsamt och positivt på det hela. Så låten blev en hyllning till Johnny (Gitarrist), han är vår galning, vår joker. Det är med honom du vill göra tid om du åker dit för något och ska sitta inlåst en evighet, Johnny är mannen, definitivt, du skulle inte ha en tråkig minut, jag lovar, tvärt om."
Det är något som jag fastnar vid, glädjen. Paul Shortino (fd Quiet Riot) som greppade mikrofonen på förra plattan har med sin klassiska stämma lätt att fånga mitt intresse. Jag är svag för den typ av sång som Jeff Scott Soto, Joe Lynn Turner och nämnda Paul presterar. En någorlunda hes stämma som sätter sig direkt. "Bluesig", skön, rivig och just glad! Carmine berättar om hur "Have A Good Time" kom till, det började med en idé, senare på kvällen stod dom ca 25 personer i köket hemma hos Paul och sjöng det som skulle bli låten. Det handlar om "Good fun". Videon avspeglar detta, fast med ett Las Vegas-perspektiv. Här ser vi Zakk Wylde sjunga med, Ace Frehley, Vinnie Paul m fl.
Riffandet och strängbändandet i plattan är riktigt bra. Mick Sweda, David Michael-Philips spelar tillsammans med basisten Johnny Rod sina roller på ett sådant sätt att man märker att det är en enhet, ett lag, bakom King Kobra. Det är ju bara på sång som de egentliga ändringarna finns vad gäller bandets konstellation sen det begav sig på 80-talet. Inledande "Hell on Wheels" och "When The Hammer Comes Down" är ett gott exempel på strängbändarnas excellens. Trumspelet som bl a leker ut "Don't Keep Me Waiting" är även det något som gör plattan nog så välspelad! För det är ett gott genomfört hantverk. En stark platta!
Men det är faktiskt låtarnas variation, enkelhet och sväng som gör plattans helhet. "Take me back" andas arenarock i Bon Jovis anda, avslutande "We Go Round" och "Running Wild" har även de arenarockens glans, låtarna manar mig att sjunga med till dess lika enkla som starka refränger. Det är en jämnbra platta som presteras, den ska ha sina superlativ, och den överträffar definitivt min förväntan, när jag frågar denne ständigt svängande trummisen om vad hans personliga förväntan är på plattan blir det för första gången lite tyst... "Ja, du, du pratar om förväntan? Jag har nämnt glädjen, den som måste finnas med vad man än gör, annars märks det, annars hörs det, annars lägger man helt enkelt av till slut, jag är inte där, jag har aldrig tänkt den tanken, aldrig varit där, musik är mitt liv, det har pågått till exempel hela ditt liv, du nämnde att du var född i början av 70-talet och många andra med dig. Han skrattar, jag trivs helt enkelt med att ha många järn i elden och fortfarande kan jag försörja mig på musiken, jag är lyckligt lottad. Men glädjen och passionen till musik är en av dom drivkrafter, som betyder mer och mer, när man inte längre kan sälja 100 000-tals plattor som förr. Förra King Kobra-plattan sålde kanske 15 000 st exemplar i USA när den släpptes och det finns inte längre dom spelregler som fanns förut, jag vet inte längre vad som skapar framgång längre, men jag vet hur man gör musik och jag gillar att spela den, så jag hoppas att vi kan få en bra försäljningsstart att vi kan sätta ihop en bra turné för plattan". När jag pratar med Carmine om en kommande turné ligger det i planerna för våren 2014, förhoppningarna är att plattan ska sälja bättre än förra och att de kommande turnévägarna kan dras ut med streck över Europa.
Det är en fulltecknad kalender för mannen med mustaschen och trumpinnarna, men jag hoppas precis som Carmine, att bandet hittar ut med att spela denna platta levande här, den är värd all uppmärksamhet den kan få! Hans passion för musiken är uppenbar, självdistansen och hans pragmatiska syn på musikbranschen lika så. Plattan, King Kobra - II, kan med sin klockrena fullträff mitt i det amerikanska 80-talet hyllas med fyra ess av fem möjliga...
/Polar'n Per
Mina favoritspår
1. We go round
2. Deep River
3. Take me back
King Kobra
...i skivbutiken (Bengans, CDON, Ginza)
...på Facebook
...på Spotify
