söndag 25 augusti 2013

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje
I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.



"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

6 kommentarer:

  1. spännande Per. Ser fram mot fortsättningen.

    SvaraRadera
  2. Tack för den trevliga intervjun med Sundström - en som var med när punken i Sverige föddes. Ser fram emot fortsättningen på en din serie om svensk punk. Det lär bli intressant.

    Min åsikt är att punken nog kan blomma upp igen, oavsett Idol och dylik skit. Och som Sundström säger, det finns ju en hel del politisk musik, men det är ju inom hip-hopen. Den är jag personligen inte så förtjust i och är därför är föga lämpad att kommentera. När punken blommade förra gången, i mitten av 90-talet så hade den ingen hjälp av media. På den tiden, innan reklam-TV-kanalerna, fick man ju vara glad om man över huvud taget fick höra en rocklåt i veckan på TV. Och när radio började spela lite punk, var ju vågen nästan över. Så, som sagt, punken kan nog komma tillbaka utan att visas i TV.

    Personligen tror jag faktiskt mest det är en slump att de tidigare punkvågorna (känns lite avigt med pluaralböjning på det ordet) inföll när det var lågkonjunktur och borgerligt styre. Det Sundström mycket riktigt påpekar, men som förvrängs i historieskrivningen, är att den svenska punken startade som en modefluga och efter hand blev banden mer och mer politiska. Det brukar sägas att när H&M och Åhléns började sälja punkkläder var vågen över, men enligt flera som var med var det tvärt om: punken började i modeaffärerna och när den trenden blåst förbi fortsatte de som var riktiga punkare med sin politiska musik, medan "lördagspunkarna" (uttrycket hämtat från en låt med Incest brothers) började spela new wave, eller vad som var trendigt då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just incest brothers kommer även Micke Alonzo in på (nästa långtradare till blogg-artikel). Jag tror du har en poäng med se-ut-punken. den var kanske en fluga, men attityden överlevde och replokalerna var scenen där det där skalades av... man stylar sig lixom inte hemma (i vardagsrummet som replokalen var)

      Radera
    2. Till det skall väl sägas att då som nu behöver det politiska inte nödvändigtvis vara enbart av godo ur det stora perspektivet. Vi har ju även, det som vi idag ser som avarter, av den klassiska punken, såsom idag.

      Te.x kom dottern hem, mäkta upprörd, från ovan nämnda Kartellens spelning på Grönan häromdagen. Visst, en hel del socialpolitiskt budskap från scenen, men det som upprört henne var hur gruppen använt en hel del "bög"utrop i nedsättande mening, tillsammans med en hel del "Hora" och en ganska drogliberal attityd. Detta i kombination med att publikens ålder låg på en ganska låg medelnivå gjorde att hon var ganska upprörd. Sedan är hon inte vidare förtjust i Hip-Hop, så det spelar kanske in det också. :-)

      Radera
  3. Jag tror hatkulturer generellt inte ska förväxlas med punkens samhällskritik. jag upplever punken som relativt opolitisk i grund och botten, men anarkistisk. svenska scenen däremot är mer politiskt orienterad efter arvet från proggen och kanske mer influerad av kanske clash än sex pistols, trallpunken mer av bad religion än green day, här finns även influenser från eddie meduza-buskis.

    Jag tycker dotterns ilska är befogad. värderingar ska man stå för och rättvisa är ett patos som är ganska punk...

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...