Recension : Strange Majik - Channel T

Strange Majik, är en lirare från New York, som egentligen heter David Pattillo.
Han lirar en form av funkig, svängig Rythm and Blues mix med grova portioner Rock n Roll Swagger i.
Hans sätt att lira och sjunga ger en lite känsla av en kombo av Hendrix och Mick Jagger ibland.
Eller om vi skall säga det på svenska, om Conny Bloom och Stefan Sundström sammansmälte till en person.
Låter detta spännande?
Ja då kan jag inte annat än rekommendera Strange Majik's senaste platta, Channel T, för även om den kanske har lite mindre dalar här och där, så finns här låtar som är på gränsen till mästerliga.



Vet inte riktigt om skivan planeras släppas i något fysiskt format, i dag hittar jag bara plattan på digitala medier, men då är den lättillgänglig om inte annat. För bra är den och är väl värd att ta ut på en svängom.

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Toky Time Bomb och Building It Up And Tearing It Down
Label: ?
Release:  4th Septembert, 2018
For More Info Visit:

http://strangemajik.com/
https://www.facebook.com/strangemajik/

In Swenglish:
Strange Majik, a dude from New York, whos real name is David Pattillo. He plays a kind of funky, swinging Rythm and Blues mix with a big portion of Rock n Roll Swagger in.His way of playing and singing gives a small sense of a combo by Hendrix and Mick Jagger at times.
 Or if we should put that in a Swedish context, like Conny Bloom and Stefan Sundström merged to one person.

Does this sound exciting? 
Yes, I can only recommend Strange Majik's latest album, Channel T, for although it may have some smaller downs here and there, there are songs that are on the verge of masterpiece.
Do not really know if the album is planned to be released in some physical format, today I only find it on digital media, but then on the other hand, it is easily accessible if nothing else. It's really good and well worth taking for a spin. 

Från Rock till kompost.

Det är inte bara rockmusik som får en att växa. Att se saker växa gör det också, så att säga. Och kan Stefan Sundström, så varför inte jag. :-) Dessutom är det ju nu officiellt sommartid, så då är det bara att sätta spaden i jorden och börja gräva.

Därför är det inte utan att det börjar bli spännande när säsong två som kolonilotts innehavare börjar. Vi har för-sått en del på kolonilotten redan i höstas. Olika sorter vitlök, morötter och lite tulpaner från Amsterdam.

Sedan har vi satt lite krukor med Blodlök, också den från Holland och lite blandade örter.

På planeringsstadiet är det en hel del mera lök, både gul och röd.
Potatis givetvis och Zucchini. Eventuellt blir det lite jordärtskockor och kanske Aubergine. Kålrabbi gick bra förra året så det blir det nog igen.





Förra året kom vi igång ganska sent, men trots att vi var helt nybörjare fick vi en hel del i skörd. Rent av att vi fortfarande äter från vårt mjölksyrade förråd. Man lärde sig en hel del, så det skall bli roligt att se hur det går i år.

Kanske kommer det att dyka upp ett inlägg eller två från vårt lilla paradis i kolonin.

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje

I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.

"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

Recension - Alonzo : Fas 3

Låt mig presentera en comeback som fyller flera olika behov och känns riktigt relevant.
Låt mig presentera Alonzo Fas 3.

Denna comeback blir för mig komplex och mångbottnad, men helt klart efterlängtad och välbehövlig.

Inte nog med att Michael Alonzo är en av de röster från den klassiska Svenska punkscenen, som betytt mest, han har dessutom varit en av dem som förvaltat sitt sociala arv, och lyckats med att vara en viktig röst även utanför musikscenen.


Men även så spelar nostalgin in, att återigen få höra rösten från legendariska KSMB och Stockholms Negrer ljuda genom etern igen. Nu på sin comeback till musikscenen så har han fått med sig en skön blandning musiker på Fas 3 som röjer på i sedvanlig punkig anda, framför allt som en fortsättning av det som Stockholms Negrer lämnade efter sig, men även som en ren vidareutveckling. För även om man fortfarande skönjer samma ilska och ursinne mot det orättvisa och meningslösa i  samhället så är det med den stora skillnaden att detta kommer från en vuxen man som levt ett liv och vuxit upp en aning textmässigt och musikaliskt. Vilket i sin tur gör att det stundtals låter mer som en blandning av det gamla Alonzo tidigare varit inblandad i, men även det musikarv som förts fram av tex. Stefan Sundström, särskilt i låten "Matilda" som även andas stänk av gamla Åke "Kråkan" Nilsson.

Det är väl inte alltid jag har hållit med honom i allt han sagt genom tiderna, men man kan inte sticka under stol med att hans röst för det mesta varit viktig i debatten, vare sig man helt håller med eller inte. Han har visserligen stundtals fått kritik för mycket av det han sagt i ungdomlig punk-ilska, men även det har sin plats i debatten.Om inte annat  bara för att bli korkat feltolkad av belackare (ofta medvetet, misstänker jag).
Sarkasm och ironi är svårt att få att gå hem i musik. Får se hur det går nu. :-)

Micke har alltid varit en av de frustrerade rösterna från förorten, och med tanke på den senaste tidens händelser är det kanske det vi behöver som mest nu. Någon som kan sätta ord på tillvaron och om inte annat genom dåligt samvete sätta ljuset på makthavarna.

Skivan är rak och enkel och lätt att tycka om, med vassa musiker och ett sällan skådat sväng, men även lite lugnare och stillsamma, men ack så vackra och tänkvärda låtar.
Det här är något som behövs helt enkelt. Det känns relevant.
Vi har genom unga grupper som exempelvis Psykbryt sett att det finns ett nytt garde som försöker föra den tänkande samhällskritiska punken framåt, men det är samtidigt skönt att Alonzo (tillsammans med de andra rävarna som överlevt och vägrat att försvinna in dimman) ser till att det fortsatt finns mogna röster och en växande visdom, som kan ge den balans som saknades under 70-80 talets punk-era där just ilskan och ursinnet, ibland utspätt av naivitet, var det som drev engagemanget framåt. Lite av fadersgestalter helt enkelt. :-)

Så det är med stor glädje jag kan säga, Välkommen tillbaka till Skivdiskarna Michael Alonzo!

Favoritlåtar just nu : "Matilda" och "Ismer"

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Michael Alonzo - sång
Tony Johansson - gitarr
Nicke Andersson - gitarr
Inge Johansson - bas
Tomas Eriksson - Trummor
Fredrik Eriksson - gitarr

Skiva: Alonzo & Fas 3

1. Det Bästa Som Har Hänt
2. Ett Meningsfullt Liv
3. Matilda
4. Ismer
5. Touch The Screen
6. Dansa Som En Fjäril
7. Varför Skulle Jag Bry Mig
8. Fattiga Och Vackra Flickor
9. Inte Ett Ord Till
10. När Du inte Är Med
11. Lyxbegravning

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Blue Fin Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify (Singel finns)
Hemsida

Support The Bands That You Like!!