Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.
Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.
Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna? Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.
Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.
Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"
Do it live on stage, or don't do it at all.Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.
Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014
Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass
Tracklist:
1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King
Mer om Bandet:
Hemsida
Support The Bands You Like!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.