Dagens Musiktips : Ripple Music

Precis som när jag riktade in mitt musiktips på nytt från Ozium Records härförleden, så tänkte jag nu ta en titt på ett annat bolag som genom tiderna stått för hög kvalitet.
Nämligen Ripple Music. Som sagt, Ripple brukar borga för god smak och ser man till det bolaget har på gång / nyss get ut, så ser det ut som om man fortsätter den trenden. Eller vad sägs om följande line up? Plattor som skulle förgylla vilken skivsamling som helst. En diger lista, men vilka band....

https://www.ripple-music.com/
https://www.facebook.com/theripplemusic/

Holy Grove

https://www.facebook.com/holygroveband/

Obsidian Sea

https://www.facebook.com/ObsidianSeaDoom/

Black Lung

https://www.facebook.com/blacklungbaltimore/

Witchers Creed

https://www.facebook.com/witcherscreed/

The Rare Breed

https://www.facebook.com/RareBreeding/


In Swenglish:
 Just as when I focused my music tip on Ozium Records earlier, I was thinking that it was time for another look at another record company that has always been of high quality.

This time Ripple Music. As said, Ripple usually stands for good taste in music and if you look at what the company has going on / just got out, it seems taht they are continuing that trend. Or how about the following line up? Albums that would brighten any record collection. A huge list, but what bands ...

Dagens Musiktips: Skull Mountain

Det är ju inte helt ovanligt att det dyker upp spännande split-record projekt mellan två band (oftast). Men som i fallet Skull Mountain, att inte mindre än fyra olika skivbolag i olika delar av världen går ihop och gör ett dubbelalbum, där varje bolag får var sin sida att presentera band på, det känns mer än unikt.

Det är i alla fall vad bolagen Ripple Music, Kozmik Artifactz, Twin Earth Records och DHU Records gjort i mastodontprojektet Skull Mountain. En dubbelplatta som ges ut i 500 exemplar, där varje bolag har 125 skivor i sin egen färg till salu. Först till kvarn med andra ord. Själv siktar jag in mig på D.H.U. versionen.





www.ripplemusic.bigcartel.com/products
darkhedonisticunionrecords.bigcartel.com
http://twinearthrecords.storenvy.com
http://shop.bilocationrecords.com/

skivan innehåller följande band:

Side Ripple
The Watchers – Starfire (Cosmic Nebula mix)
Kingnomad – Dewer’s Hollow
Blackwulf – The Tempest (Black Tide mix)
Vokonis – Celestial Embrace

Side Twin Earth
Alastor – Blood on Satan’s Claw
Kabbalah – Abomination
Starts that Move – Give It All Away
Haunted – Crossmoth

Side D.H.U.
Disenchanter – More Evil Than Thou
Dawn – Day of the Lord
Witch Ritual – Drawing Down the Moon
Youngblood Supercult – Sticky Fingers

Side Kozmik
The Heavy Eyes – Home
Devil Electric – Devil’s Bells
Red Spektor – Devil’s Keeper
Hair of the Dog – My Only Home




Swenglish version:
It is not that unusual with exciting split-record projects to appear. Ususally between two bands. But as in the case of Skull Mountain, with no less than four different record companies from different parts of the world to join forces and make a double album, where each company has its own side to present bands from their labels, that feels more than unique.
 
In any case, thats just what the companies Ripple Music, Kozmik Artifactz, Twin Earth Records and DHU Records made in the joint release Skull Mountain, a mastodont project. A double record, issued in 500 copies, where each company has 125 discs in its own color for sale. In other words, First come, First served. I'm going for the D.H.U. release

Recension - Volume IV : Long In The Tooth

Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.

Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.

Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.

Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna?  Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.

 Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.

Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"

Do it live on stage, or don't do it at all.
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.

 Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014






Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass

Tracklist:

1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Recension - Trucker Diablo : Songs Of Iron

Kan man kombinera Lastbilsromantik med tung rock?
Trucker Diablo gör i alla fall ett försök med sin andra platta "Songs Of Iron".

Bredbent och fett, och trots att det inte låter Country, så kan jag inte annat än dra metal-paralleller till just Country, men det sitter nog mest i bandets rednneck framtoning som andas Amerikansk söder, trots att bandet kommer från Nord-Irland.

Texterna handlar om att köra stora bilar med stora motorer och att partaja. Musiken är tung modern radiorock. Snyggt framförd med catchiga riff. Blandningen av referenser, AC/DC, Kiss, Thin Lizzy (bland annat), ger oss en tung radiovänlig hit-rock som påminner om Nickelback, fast bättre.

Min första reaktion när jag satte på plattan var att det här åker ner i papperskorgen fort (digitalt då förstås). Det kändes lite för mycket Redneck helt enkelt. Därtill lagt, likheten med Nickelback. Fast, det tog inte så lång tid innan jag faktiskt svängde om en aning och bestämde mig för att ge dem en ärlig chans och fasiken om det inte svängde om en aning. Bortser man den stereotypa och aningen snäva och lite unkna inramningen, så svänger det på riktigt bra. Och kanske kan Trucker Diablo bli den felande länken mot just Nickelback-genren som jag saknat.

För Nickelback är ju en av de stora mysterierna i branschen. Ett band som ingen tycker om, men som tydligen säljer som smör. Och själv kan jag ju inte säga att dom är dåliga, men att därmed säga att jag tycker om dom, är en helt annan sak. Men det är ett helt annat ämne. Tillbaka till Trucker Diablo.

Trucker Diablo bjussar på tunga, riffiga, Singalong låtar. Det är drivet och melodiskt och som gjort för Amerikansk radio. Det är testosteron-rock som gjord för bilfestande ölpimplande amerikaner.
Min första tanke var som sagt att det inte var något för mig alls, för att efter ett par lyssningar tycka att det har nog ändå något. Och det har det.

Skivan som helhet ger kanske inget större mervärde förutom som partysoundtrack, men där gör den sig dock väldigt bra, för det är en samling med rätt starka låtar som står bra på egna ben. Flera av dem är absolut värdiga deltagare på förfest-spellistan eller kanske framför allt på blandCD:n till bilen, som man har på, när man sitter hela gänget inknökat och hinkar bärs (utom den för kvällen utsedda chauffören förstås) för att fara till någon festplats eller konsert, med knutna nävarna viftandes ut genom fönstren en varm sommarnatt. Alla som är uppvuxna på landet vet vad jag menar. Det är en euforisk känsla som inte går att jämföra med att åka tunnelbana precis (även om det kan ha sin charm det med).

Några sådana låtar är tex. "The Rebel", "The Streets Run Red" för sin Lizzy feeling och "Not So Superstar" (har inte den en touch av den gamla poprockdängan "Dangerzone" (från filmen Top Gun) över sig, men körd genom ett tungt och skitigt hårdrocksfilter?).

Med ännu ett antal lyssningar under bältet kan jag nog säga att skivan peakat lite och börjat sin färd utför på intresseskalan igen. Det blir lite mycket truckerkeps helt enkelt. Men det är nog mest på grund av ett rätt intensivt lyssnande.
Denna skiva har sin plats, absolut, även om den inte kommer att gå till historien som någon klassiker som man kan sätta på vilken tid på dygnet som helst. Kanske inte ens vilken dag i veckan som helst. Det är nog en skiva för just Fredagar och Lördagar, kanske bara som del i spellistor, men som sådan helt klart godkänd. Hur den kommer att stå sig i längden, för en som inte partajar så hårt längre återstår att se.


Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Tom Harte: Guitar/Vocals
Simon Haddock: Guitar/Vocals
Glenn Harrison: Bass Guitar
Terry Crawford: Drums

Skiva: Songs Of Iron

1. Red Light On
2. Year Of The Truck*
3. The Rebel
4. Drive
5. Not So Superstar
6. The Streets Run Red
7. Lie To Me*
8. Maybe You're The One
9. Bulldozer
10. Rock Hallelujah
11. Highway Radio
12. When's It Gonna Rain?
13. Shame On You
14. I Wanna Party With You*

(*) indicate CD only tracks

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort:Nord Irland

Facebook
Spotify (I skrivande stund endast första plattan)

Support The Bands That You Like!!