Dagens Musiktips : Grand Magus - Wolf God

Nynnar fortfarande på Ghost låtar efter lördagens spelning på Globen. Mycket bra och minnesvärd spelning, men nu behövs det rensas skallen för lite nya influenser. Därför är det ju passande att powertrion Grand Magus just meddelat att man släpper nytt album i April med titeln Wolf God.

Så för att få denna Måndag på banan kör vi titelspåret från skivan. Tungt, mäktigt, Grand Magus.



Mer Info:
Facebook

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 26!

Då det har varit mycket på annat håll så betar vi av lite snabba tips i dag. 5 mycket bra och väl värda band att lyssna in sig på. De flesta är helt nya för min egen del, men band som jag kommer att följa med stor glädje.

Crypt Trip
Crypt Trip från Texas får inleda dagens lista med sin fuzzade riffboogieblues. Om ibte annat för att man är ett veterangäng när det kommer till Dagens Tips, eller tredje gången gillt om man så vill. Som tidigare svängigt så det förslår. Röjigt, svängigt som sagt och så förbaskat bra.


Facebook

Cardinal
Cardinal från Ryssland levererar en svängig och skönt brötig old school doom med massor med charm. Några låtar på Engelska och några på Ryska. Men båda fungerar riktigt väl, även om man inte förstår många stavelser (läs inga) från den senare kategorin. 



Facebook

The Mud Howlers
Det här är väl den lite udda fågeln i samlingen. Men vilken exotiskt härlig fågel Mexikanska The Mud Howlers är. Från den sköna smekande Bluegrass/gospelintrot på första låten för att sedan svänga över i en rask psykedelisk fuzzrock/pop, som tränger rakt in i själen. Mycket trallvänlig Gospel och bluesighet får man för pengarna.


https://www.facebook.com/TheMudHowlers/

Wolftooth
Tjolahopp, här är det Riff-fest. Fullt ställ, med tillbakalutad och snygg sång. Gillar du Grand Magus med en touch av Heavy Load, ja då bör du inte ha svårt att ta Wolftooth till ditt hjärta. 


https://www.facebook.com/wolftoothmetal/

The Sisters Doom
Det här får tydligen ses som ett farväl. Tyvärr. Bandet fick nog av alla motsträvigheter och lade ner för ett tag sedan. Men man släppte häromnyssens denna lilla presentation av gruppens alster mellan åren 2013-2016. Riktigt bra, så njut. Tyvärr kanske det inte blir mer, men det här är ett fantastisk testamente.


https://www.facebook.com/Thesistersdoom/

Recension - Billion Dollar Babies : Chemical God

En miss i min hantering gjorde att denna recension smet ut lite i förtid. Nämligen redan i slutet av December. Men nu är den tillbaka och mer korrekt i tid. Vilket gör den till årets första recension.

Svenska Billion Dollar Babies ger sig ut på en mörk odyssé på sin platta  Chemical God. Eller försöker åtminstone.

Med tanke på bandnamnet, tillsammans med texterna, behöver man inte vara raketforskare för att inse att bandet är starkt influerade av Alice Cooper's chock-rock. För att inte tala om arvtagaren Marilyn Manson. Den senare eftersom väldigt mycket textmässigt påminner om Marilyns återkommande drog och våldsteman.

Musiken är tight och snyggt producerat. Överlag välspelat, överlag rätt bra tralliga låtar med mörkt innehåll. Sången är även den jäkligt snygg.
Första låten tuggade igång med ett sound som taget från Grand Magus, vilket höjde mina förväntningar en hel del. Men tyvärr, där stannar det där för mig. Det hakar inte riktigt fast helt enkelt och det tillskriver jag nog mycket att jag inte grips av texterna på något sätt. Eller att det känns som jag redan hört dem tidigare.
Jag vet inte riktigt vad som stryker mig mothårs, det är antagligen det lite svulstiga och storslagna i kombination med det mörka. Dessutom tycker inte riktigt att de fyller ut just skräckskorna ordentligt, det blir lite Hollywood över det hela. Det kan även bero på att vår verklighet ser så jävlig ut som den gör redan. Vilket i sig gör att det i vissa låtar, i stället för skrämma oss för det förryckta, blir det mer som en olustig legitimering för alla Fritzlar, Hagamän och andra så kallade män (läs amöbor) endast omnämnda med sin ålder i media. 

Men, som jag sade, musiken är stundtals riktigt bra, även om den inte tilltalar mig direkt. Dock tror jag att detta kan hitta hem hos en hel del därute.
Därför får den 3 ess av mig, men jag tror att en hel del skulle ge skivan högre poäng. Dessutom gillar jag omslaget. Det är elak så det räcker.




Hemsida
Facebook

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 

Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.

Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

Bandcamp
Facebook

Dagens Musiktips - Reignwolf och Angel Olsen

Ibland är det spännande hur musikens vindlingar ter sig.
Min kära dotter som ibland (mer än ibland, men det kan jag inte ge henne för då kan hon bli mallig) visar på osedvanligt bra musiksmak, pekade iväg mig till en artist som är bokad på sommarens Bråvallafestival, Reignwolf.

Stop in the name of Love -Putin

Instant love, från min sida. Mer om det senare, för nu skall jag börja raljera. (raljering är en av mina starka grenar, och hade det varit en OS-gren så hade jag antagligen snott en del medaljer rakt ur Putins trångsynta och krigsgalna händer (Nog om den galningen, nu över till musiken.)).



Ofta så känner jag att när det kommer till band så är en trio det optimala. En kvartett är inte heller så dumt, men en trio får jobba lite extra på sitt uttryck för att gå hem. Det gäller att skala ner och förstärka det som skall nå fram. Låten och drivet blir lite extra viktig. Se på band som exempelvis Motörhead. Dom har aldrig varit så bra som när dom är en Trio. Eller Rush, eller Grand Magus... Eller någon annan trio som du gillar.....

Så kommer vi till den nyss nämnda Reignwolf. Vi snackar nu om ännu mer komprimering, då detta handlar om ett enmansband.
Reignwolf, eller Jordan Cook som han egentligen heter, är en ren naturkraft som på egen hand pumpar ut skönt dementerad, hårt fotstampande, elektronisk blues. Det är snarare rå känsla än rent finlir, men ack vilken känsla.




 Här är ett performance av honom.


Men för att återgå till min tes om att en trio är ett ganska optimalt tillstånd, så tänkte jag även spela denna lilla video med Reignwolf (eller om man tittar på vädret, kanske skulle vara Rainwolf i stället), där han börjar ensam och en bit in i låten får uppbackning av trummor och bas. Trycket ökar en aning om man så säger....



 För att fortsätta den vindlande raljeringen så var det så att när jag började undersöka mer om Reignwolf, så hittade jag en artikel från tidningen Rolling Stone, som listade honom som en av de 10 nya artister som man skall hälla ögonen öppna för.
Som den sanna samhällsvän jag är, så har jag kikat igenom den artikeln, och kan härmed konstatera att ni i stort sett kan skita i de andra artisterna som listas. Det är Reignwolf som är artikelns behållning. Så när som på en annan artist. Angel Olson. Ta och kolla in henne med.



Så, raljerandet över för denna gången....

Hemsida Reignwolf
Hemsida Angel Olsen

Recension - Volume IV : Long In The Tooth

Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.

Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.

Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.

Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna?  Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.

 Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.

Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"

Do it live on stage, or don't do it at all.
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.

 Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014






Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass

Tracklist:

1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Dagens Musiktips - Grand Magus : Triumph And Power

Grand Magus bullar upp inför julen med en liten försmak av vad som komma skall i form av ny platta i Februari.

Det man bjuder på är stark och mäktig fantasyrock med krigstema, så som bara dom kan. Tungt, ganska trallvänligt och med JB's fantastiska röst. Helt i en klass för sig själva.

Vill man skulle man kunna jämföra den här låten, åtminstone sett till text och känsla, med ett annat Svenskt gäng, Sabaton. Men för mig slutar jämförelsen där, för där Sabaton blir lite pajjiga och tröstlösa i längden i mina ögon (gillar dem i enstaka låtar, men orkar inte med dem i längden), där står Grand Magus starka och stolta. Kan bero på bristen på synth-matta, jag vet inte, får väl återkomma i den frågan en annan gång.

JB praktiserar den ädla konsten Hårdrockspekning.

Kan bara säga att åtminstone här på Spader Ess ses det fram mot nya plattan och den nya låten gör att det är med stor förväntan och tillförsikt!

Recension - Devil To Pay : Fate Is Your Muse

Devil To Pay är inte direkt ett nytt band, med sina 3 tidigare album, och en karriär som sträcker sig över 10 år. Men det är nu, i och med att man släpper platta nummer fyra, "Fate Is Your Muse", ändock första gången som dom hamnat på min radar. Och det är väl bara att krypa till korset och säga att det var verkligen på tiden.

Bandet bjuder på 12 riffbaserade, råtunga rockdängare, med riktigt sköna och catchiga melodier. Förutom tyngden så är det framför allt den stämningsfulla sången och de välsnickrade texterna som sätter sig i minnet. Steve Janiak har kanske inte vad man traditionellt kallar en skönsjungande pipa, men dess rivighet, styrka och tydlighet gör att den passar in till den nedstämda riffkvalkaden som gitarrerna lägger. Bas och trummor är tunga och effektiva och tillsammans med gitarrerna så läggs en effektivt tuggande ljudmatta.
Nämnde jag förresten ordet riff här någonstans? För det går inte att nog poängtera hos DTP står riffet i ett fokus för sig själv. :-)

Kort om några av låtarna då:
Andra låten "Ten Lizardmen & One Pocketknife" har en känsla av Megadeth över sig utan att bli riktigt trashig.
Låten "Yes Master" drar ner tempot en aning, men dock utan att bli tråkig. Det är snarare en nedsaktning för att vi skall kunna kliva tåget innan nästa låt, "This Train won't Stop", som åter drar upp tempot igen. Härifrån tuffar loket på med bra ånga, för att sakta ner mot doomtrakter igen i sista låten "Beyond the Ether"

Texterna vävs på ett snyggt sätt runt verklighet och fantasi, ett riktigt hantverk. Den blytunga musiken rör sig in och ut genom rockens hallar. Ibland går det mot doom hållet, ibland andas mer av traditionell 70-tals rock med små vokala stänk av grunge, men för det mesta är det tung, rak och ärlig rock i samma härad som t.ex. Grand Magus som bjuds. Old school men ändå känns det ganska fräscht. Ljudbilden är avskalat och välproducerad. Inget onödigt lullull tillagt helt enkelt och det gäller även för de gitarrsolon som bjuds. Det är inget onödigt gitarronanerande för personlig briljans skull, utan mer effektiva stämningshöjare. Hela kompositionen känns som ett gott lagarbete.


Att man sedan väljer att presentera plattan för allmänheten på ett bryggeri och där tillhandahåller specialdesignade ölflaskor till eventet, sånt går självklart hem hos mig.
Så om någon har vägarna förbi Fountain Square Brewing i Indianapolis den 16:e Mars, ta med ett par flaskor till mig, för dom är givetvis på min önskelista.











Slutkontentan är att detta är ett riktigt bra album, och det faktum att det redan finns ett par tidigare skivor som jag ännu inte lyssnat på får man väl se som riktigt positivt.

This Train Won't Stop, but please slow down enough so I can get onboard!

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Steve Janiak - Sång, Gitarr

Chad Prifogle - Trummor

Matt Stokes - Bas

Rob Hough - Gitarr

Skiva: Fate Is Your Muse

1. Prepare to Die
2. Ten Lizardmen & One Pocketknife
3. Wearin You Down 
4. Yes Master
5. Already Dead
6. This Train Won't Stop
7. Savonarola
8. Black Black Heart
9. The Naked Truth
10. Mass Psychosis
11. Tie One On
12. Beyond The Ether

Skivsläpp: 9:e April, 2013 

Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort: USA

Facebook
Hemsida

Support The Bands That You Like!!