torsdag 30 november 2017

Recension : The Black Marbles - Moving Mountains

Igår körde jag ett Göteborgsband, Honeymoon Disease, som är en helt ny bekantskap för mig, trots att dom hållit på ett tag och helt klart lirar musik som landar gott och väl inom mina preferens ramar.

Hör och häpna, vi gör det igen idag.
Ännu ett otroligt bra band från Götet, som hållit på i flera år och lirat svängig Blues Hårdrock precis i det härad som jag är fullkomligt såld på. Bandet i fråga denna dag är The Black Marbles, och jäklar vad det svänger. Bandet lägger en svängig och stabil grund som sångerskan Marcia Svensson kan lägga sin otroliga pipa ovanpå, med både tryck, djup och känsla. Svängiga och trallvänliga låtar med mycket känsla.

I morgon släpps deras nya platta, Moving Mountains, som jag sitter och lyssnar på för fullt. Som jag sade inledningsvis, massor med bluesdrypande hårdrock, men även lite ko-jazz flörtar i låten "Fallen" och en sprödare ballad i "Nite Of The Tiger", vilket mixar upp det hela.
Det har varit mycket bra musik i år, och detta är inget undantag, snarare på gränsen till bland det bättre jag hört. Så med sitt sena inspel, stor risk för att hamna på en årsbästa lista med stor konkurrens.

Jag sitter som sagt och lyssnar på plattan för full, men ni mina kära läsare, får nöja er med videon/singeln "Starligth" till i morgon. Men det är inte fy skam, särskilt som väntan blir minimal.




Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Starlight och Best Believe It
Skivbolag: Inget!?
Release:  1:a December, 2017








For More Info Visit:
https://www.facebook.com/theblackmarbles/
http://www.theblackmarbles.com/

Band Members:
Marica Svensson - Vocals
Krister Selander - Bass
Rickard Lindberg - Guitar
Tobbe Bövik - Drums
TRACK LISTING:
A1. Little Sun
A2. Starlight
A3. Stain My Eyes
A4. Fallen
B5. Best Believe It
B6. Night Of The Tiger
B7. Young Boy

onsdag 29 november 2017

Dagens Musiktips : #KillTheKing, #MeToo avslutet...

Då har vi kört  #KillTheKing, #MeToo specialen i en vecka nu.
Med alla dagliga avslöjande om, i första hand, manlig dumhet, så är det så man undrar om vi har en ersättare till årets julkalender. En ny lucka öppnas och "tadaaa" ännu ett upprop och en ny #.

Vad tar jag själv åt mig av det här? Flera saker, men även en hel del relaterade frågor och funderingar. I första hand, förvåningen över hur utbrett det är med sexuella trakasserier, och hur grovt det allt för ofta är.
Sedan är det det här med tystnadsmentaliteten. Kanske det som ur ett samhälles perspektiv är det som är allra värst, för själva trakasserierna drabbar som oftast, i det enskilda fallet, en ensam person, och har en förövare. Men tystandet och mörkandet går så mycket längre.
För här är det fler förövare och offer på samma gång. Då pratar vi om en uppfostrande pedagogik mot hela organisationer och i slutänden, om man hård drar det, vår civilisation och demokrati som blir lidande. Och varför? För att inte ett varumärke skall riskera att hamna i dåligt ljus, eller att man skall missa chansen att tjäna pengar. Och här faller skulden mycket bredare och inte bara på männen som är förövare, utan oss alla. Det enda jag kan se som är gemensamt är nog okunskap, feghet, profit och maktfullkomlighet.

Vad kan vi nu göra för att få bukt med det hela? Vet inte, men jag tror att vi har en gyllene chans att, med nyvunnen insikt och kunskap om tillståndet, kunna förändra ett beteende genom att långsiktigt fostra genom att påvisa vad som är Ok och inte Ok.

Andra insikter? Även om det här är bra insikter, gäller det att hantera det rätt och sakligt, så att det inte blir en häxprocess al'a medeltid. Att man hanterar det mediala och sociala på ett ansvarsfullt sätt, så att det inte bara blir ett fartblint fingerpekande åt alla håll och kanter, utan att man stannar upp och tänker efter.Själv försöker jag fundera på min egen roll och ansvar, vilket i mitt stilla sinne låter som sunt förnuft för alla medborgare.

Så, nu stänger jag denna påsen för stunden åtminstone och återgår till normalläge igen. Därmed betyder det inta att jag glömmer bort det hela, utan att det förhoppningsvis finns ett annat normalläge, med större insikt.
Avslutar den musikaliska delen med ett Göteborgsband, Honeymoon Disease, som trots att dom hållit på ett par år är en  ny bekantskap för mig. Men jäklar vad det svänger om dem.



https://www.facebook.com/HoneymoonDisease/
http://www.honeymoondisease.com/

tisdag 28 november 2017

Dagens Musiktips : Blues Pills och Jex Toth

Nu inför slutspurten av serien #MeToo, #KillTheKing, så tänkte jag ta ett tips från SpaderDotter, som trots att hon är i England, fortfarande har pappsen lindad runt sitt finger. :-) Nä, skämt å sido, hon har har både bra musiksmak och mer känsla för rätt och fel, och massor med empati för dem som hamnar i kläm. Så när hon sade att jag borde ha med Jex Toth eller Blues Pills, ja vem är jag att säga nej....

Först ut, Blues Pills. Mest för att dom helt enkelt hade denna cover på en låt som redan tidigare framförts av kvinnor, Grace Slick, från Jefferson Airplane och Janis Joplin, som dels verkligen satt sin prägel på den tidiga rockscenen och som jag misstänker sett både dess fram och baksida. Sedan å är det ju en fantastisk låt också.



Lite svårare att hitta en bra video med Jex Toth, tyvärr. Mest skumma vinklar från scendiken, så till slut valde jag den här för att den är inspelad på dotterns favoritfestival, Muskelrock.


måndag 27 november 2017

Dagens Musiktips : Blondie

Jag har under helgen funderat lite på runt vilken den första kvinnliga artist som jag medvetet följt och som haft stor betydelse för mig, bortsett från Gullan Bornemark. Men hon är ju diskvalificerad då hon opererar aningen utanför rockens ramverk.
Nä, om jag inte missminner mig helt, så bör den första kvinnliga idol ha varit Debbie Harry i Blondie. Bra låtar och coola som rackarn.
Så därför passar det riktigt bra att starta veckan och slutskjutsen av #KillTheKing, #MeToo specialen.

En dokumentär om Blondie dagen till ära.



En annan sak som har varit svårt att undvika att fundera på, särskilt efter avslöjandena runt Svenska Akademin.
Det är illa nog med alla jäkla skithuvuden som tar sig rätten och beter sig illa mot kvinnor, vilket mest drabbar enskild person, vilket är illa nog.
Men frågan är om inte den största skadan, är alla dom som håller käften, som mörkar. Trots att man är väl medveten om vad som pågår, oftast bara för att skydda ett varumärke eller inte bråka med en kassa-ko. Det slår mot hela samhället och vår humanitet. Och här är vi fler som skall bära hundhuvudet, i alla läger.
Just när det kommer till hur det stått till på Akademin, blir man ju extra bestört, eftersom det verkar som alla vetat om, och det under väldigt lång tid. Är det något jag hoppas på från #MeToo kampanjen, så är det just medvetenheten gör att vi åtminstone får slut på tystnadskulturen. Och det gäller på fler områden. Vad det gäller kulturprofilen, i stället för medalj skulle han haft en kunglig knogmacka! 

fredag 24 november 2017

Dagens Musiktips : The Dead Deads - Nothing Will Be Fine

Nästa instans i specialtemat för att hylla kvinnor runt #MeToo och #KillTheKing. 
I går en klassiker, The Runaways, som för mig är lite av mallen till starka tjejband som sett sin del av både fram och baksidor av musikbranchen.
Idag en lite nyare variant med The Dead Deads. Ett "up and coming" band från Amerikat, med massor med punkig attityd (kanske inte i just denna låten, men kolla upp deras katalog) blandat med tralliga harmonier, bombastiska rytmer och ett uns av rymdepos.




https://thedeaddeads.com/
https://longlivethedeaddeads.bandcamp.com/

torsdag 23 november 2017

Dagens Musiktips : The Runaways - Wasted

Fortsätter i specialtemat för att hylla kvinnor överlag, i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing, genom att enbart ha musiktips med grupper som består av/eller frontas av kvinnor inom rocken.
Och även om det sedan en tid är en Bitcoin likande uppgång på bra band med kvinnor, vare sig det är hela eller delar av bandet, så vem har sagt att det bara behöver nya band under denna presentation? Inte jag.
Därför tänkte jag idag köra The Runaways. Av flera anledningar. Jag vet att dom hade sina föregångare, men för mig är det här urmodern till tjejrock. Men även för att Joan Jett är en av min fantastiska dotters stora idoler. För att inte tala om att dom, om något, kan ses som ett facit på hur tjejer/kvinnor inom rockbranschen får stå ut med vad gäller trakasserier och allmänt jävelskap. Får liksom för mig att filmen om dem bara skrapade på ytan.



onsdag 22 november 2017

Dagens Musiktips : Psychedelic Witchcraft - Rising On The Edge

Först ut i denna en veckas extrainsatta tema, i skuggan av #MeToo och #KillTheKing, blir Italienska Psychedelic Witchcraft.

Har lyssnat på deras EP från 2015 en del, men i år har dom varit otroligt flitiga och släppt två album. Det första, Magick Rites and Spells, som kom i början på året är mer en sammanställning av ett par gamla låtar, några nya och ett par covers. Men nu i början på november släppte man en "riktig" fullängdare, Sound Of The Wind, som jag tagit dagens musiktips "Rising On The Edge" från.
Alla deras skivor finns på Spotify och den senaste plattan är verkligen värd att lyssnas på (de äldre med för den delen).



Bandcamp
Spotify
Facebook

Förlåt, kunde inte låta bli.

Igår såg jag Leif GW Persson visa en bild när Frankrikes President är nära att hamna i en viltolycka på väg till flyget efter det senaste EU-toppmötet i Göteborg. Den bakre bilen, är Macrons och ljuspunkten i den röda ringen är älgen.

Polisens bild
Som den konspirationsteoretiker jag är tror jag att detta är större, att det inte är någon slump. Fick direkt den här låten i huvudet.


tisdag 21 november 2017

Manlighet och #MeToo och #KillTheKing

I spåren av #Metoo har stafettpinnen vandrat genom olika samhälls och yrkeskategorier med samma förfärande resultat. Visst, man har förstått att sexismen och övergreppen finns mer eller mindre överallt, men i denna otroliga utbrednad, och framför allt till vilken grovhetsgrad. 

Att brandfacklan nu lämnas vidare till rockens värld, genom uppropet under #KillTheKing, är väl bara att se som ett naturligt steg. Musikbranschen har ju stundtals byggts på ett fundament av sexism, och även om detta har gått i vågor, tydlighetsmässigt. Man behöver inte vara ett geni för att inse att i en bransch där utnyttjandet av de inblandade aktörerna, mer eller mindre varit en norm, där har kvinnor troligen haft det särskilt jävligt. Både bland de som jobbar i branschen, men även som fan och supporter.
Min dotter har allt som oftast berättat om hur hon får höra att hon minsann bara lyssnar på hårdrock för att hennes kille gör det osv. 
Tyvärr är det väl inte mycket att göra åt det som redan hänt, mer än att försöka dra lärdom. Det enda vi kan hoppas på är att vi alla, med förståelsen får insikt och att vi lär oss av detta för framtiden. Det är i alla fall den approachen jag själv försöker ta för jag är väl inte fri från skuld själv, om inte annat under åren jag växte upp och med en käft som ibland är snabbare än huvudet. Utan kan bara hoppas att jag blir mer medveten, och ständigt förbättrar mig.

Sedan är detta givetvis bara att skrapa på ytan, det finns så många vinklar på detta, så hälften hade varit nog. Men en sak är klar, skitnödigt beteende är inte manlighet. Vardagssexism kan som bäst skrivas upp som dumhet och oförstående, men tyvärr får vi höra om allt för mycket som är rena övergrepp och kriminellt beteende, och det finns det jävlar i mig inga som helst ursäkter för.

Den senaste tiden har det fullkomligt exploderat med otroligt bra musik med framför allt kvinnliga frontfigurer, inom de genrer som jag själv helst rör mig i. Från att i början lyft fram det som just kvinnofrontad rock, har jag medvetet den senaste tiden försökt styra bort från det och helt sonika presenterat det för vad det är, otroligt bra musik, som står på sina egna ben.

Men, nu i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing tänkte jag göra ett undantag och köra en vecka av musiktips med just kvinnofrontad rock. Men kom ihåg, det är inte i första hand för att det är kvinnor med i banden, utan det är för att det är grym musik. Nu råkar det bara vara så att det är den tid vi nu lever i och det är och det är dags för kudos och respekt.

Er tur Hip-Hopen....?

måndag 20 november 2017

Recension : Greta Van Fleet - From The Fires

Det lär finnas folk som inte gillar Led Zeppelin. Till er kan jag bara säga, -Sluta upp med det. Genast! För i så fall riskerar ni att inte se tjusningen i Greta Van Fleet. Och det blir er värld fattigare av. Tacka mig senare.

För det går liksom inte att ducka för faktum att GvF låter, mer än lite, som just Led Zeppelin. För att inte tala om att sångaren Josh stundtals är ruggigt röstlik Robert Plant.
Men är man som jag nerkörd i zeppelinträsket sedan länge, ja då är det bara att öppna ögon, öron, armar och bara suga i sig. För dubbel EP:n From The Fires, är som ett bortglömt album av mästarna, fast stöpt i en modernare form. Det känns inte alls mossigt, utan som en frisk fläkt av nostalgi (sug på den).




Jag kan säga som så, att efter att ha hittat GvF, så känns det som jag inte bryr mig riktigt lika mycket om att Led Zeppelin troligtvis aldrig kommer att återförenas. Jag kan bara hoppas att det här är början på något stort.



Sedan kan jag inte heller låta bli att bli imponerad över bandmedlemmarnas låga ålder, tre bröder 20 och 17 år gamla (ja det är ett tvillingpar inblandat), tillsammans med en 17 årig kompis.
Så unga och med en sådan stark debut, kan bara bli en fullträff. Grabbarna från det exotiskt klingande Frankenmuth i Michigan, är dessutom flitiga på att turnera. Så man kan bara hoppas att dom tar sig över till våra breddgrader, så vi kan ta dom till vårat hjärta på samma sätt som vi har gjort med t.ex. genrebröderna Rival Sons. Kan dom bara fortsätta som dom börjat, med sin storvulna, högkvalitativa arena rock, ja då kan dom verkligen bli det nästa stora, för så här långt har dom allt.

Lyssnar man på på publiken i en del av deras liveklipp, så inser man att dom redan är något av flickfavoriter, och det var väl ett tag sedan rocken kunde stoltsera med något sådant. Hur eller hur, det här både svänger och rockar mig sanslös, med sin klassiska fräschhet och urstarka låtar. Dessutom på vad man inte ens kallar sin debut, utan en dubbel EP. Det enda negativa jag kan hitta är att dom ännu så länge inte släppt skivan som vinyl, men det får man väl se som ett I-landsproblem.
Ja det kan inte bli annat än full pott. Fram med esset i rockärmen med andra ord. Första i år för min del om jag inte missminner mig. 5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår: Black Smoke Rising och Flower Power
Skivbolag: Lava/Republic
Release:  10:e November, 2017










http://gretavanfleet.com/

fredag 17 november 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 22!

Det har varit en slö vecka sett ur artiklar, men så blev det till sist en solig Fredag och vad kan då vara  bättre att kompensera slacket med en lista? En lista med kortisar. Tjohoo! Blir som vanligt en salig blandning, och förutom att det är små munsbitar är temat som vanligt, om inte annat anges, att det är idel bra rock, även om det spretar stilmässigt.

Dream Machine
Vi börjar i Holland, med duon Dream Machine. Från deras kommande alster Breaking The Circle får vi endast ett spår som smakprov på Bandcamp. Men det är en perfekt start på en solig fredag, med sin lite bubblande proggiga, orgeltunga och psykedeliska rock. Det finns gott om äldre material att njuta av tills plattan kommer i sin helhet. Dock hittar ni inte bandet på sociala medier, då man bojkottar dem, men det finns en hemsida och en youtube kanal. Där kan man dessutom få reda på varför man stämmer sina instrument enligt A=432hz och inte A=440hz. Om det är detta som gör deras musik så svängig och skön, vet jag inte, men bra är det.


http://www.dreammachine432.com/

Sky Valley Mistress
Så, här kommer något helt annat. Sky valley Mistress från England är helt klart tyngre, bluesigare. Låten "Hell Ain't Got Your Hound" lunkar på i en långsam, stadig lunk som är helt klart hypnotiserande.





Trash Titan
Vi fortsätter på den inslagna tunga bluesstigen, fast här aning brötigare träskvariant framförd av en  duo från Los Angeles. 4 låtar, så vi kallar det väl en EP. Men vilken rökare. Lägg till det det underbara omslaget och titeln Welcome To The Banana Party. Får mig att småle stort. En fullängdare är på väg. 




Ray Temple
En lista här på Spader Ess vore väl inte komplett utan åtminstone en 70-tals stoner?  Vet inte så mycket alls om bandet Ray Temple, mer än att man är från Tyskland och denna lilla 2 låtars singel är riktigt, riktigt skön och mer behövs egentligen inte. Guttes!




fredag 10 november 2017

Recension : Monarchus

Monarchus levererar ruggigt bra fuzzad stoner/doom från Australien, på sin självbetitlade, egensläppta debutplatta. 

Bandet mejslar ut en Stonermetal med en stundtals ganska opolerad och skitig ljudbild, som spänner från mjukt och smekande till punkigt ös. 
Jag är extra förtjust i att alla i bandet bjuder till på sången, vilket gör att man har både manlig och kvinnlig sång om vartannat. Så det blir en större dynamik och variation, vilket i mina öron förlänger livslängden på mitt intresse för bandet. Dessutom finns det med allt detta sammantaget någonting för alla.



Det finns något i deras stundtals punkiga attack som ger mig en del Rose Tattoo vibbar, vilket aldrig är fel, men det finns så mycket mer som är helt och hållet Monarchus. Inte så mycket krusiduller, rak tung och trevlig rock. Eftersom dom är osignade så vitt jag vet, är detta band som genrebolagen borde slåss om.




En mycket tilltalande debutplatta som gör att jag vill höra mer. Slutbetyget blir en mycket stark triss, snuddande nära ett fyrtal. Att jag slutligen väljer trissen beror nog mer på att jag vill spara mig och se hur denna skivan står sig över tid, och vad nästa giv har att ge.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Kaleidoscope och Sometimes
Skivbolag: Inget!?
Release:  16:e September, 2017







For More Info Visit:

Bandcamp

Band Members:
Spot: Bass & Vox
Queen Gene: Guitar & Vox
Saltz: Drums & Vox

Tracklist:
1. Monster Eyes 05:22
2. Desert Ways 04:23
3. Kaleidoscope 05:27
4. Alive 05:15
5. Anvil 03:49
6. Motoring 02:33
7. Never Stand Still 04:07
8. Say It All 05:28
9. Sometimes 05:43
10.Divide 05:28

torsdag 9 november 2017

Spader Ess Tänker Högt : En stor dag i Amerikat och för världen

Det är inte så vansinnigt ofta som jag blir politisk här på bloggen, men ibland knyter det samman på ett sätt som inte går att ducka för.

Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.

Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.

I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab  Ride Home. Så, ännu mer grattis!

Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.
Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.






Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.

En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.

Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.


onsdag 8 november 2017

Recension : Duel - Witchbanger

Duel släppte plattan Witchbanger redan i våras, så det kan tyckas att denna recension kommer en aning sent, men bra musik är bra musik och förtjänar att skrivas om och lyssnas på när som helst.

Har sagt det förr, men det är bara att tjata vidare, det kommer väldigt mycket bra musik från Texas.
Vilket verkligen innefattar Duel.

Rak okomplicerad rårock som det inte går att sitta still till. Sätt på den här plattan och det är bara upp och hoppa som gäller. Tung och taktfast, utan större krusiduller förutom bra musicerande och sköna texter. Ibland är det allt man behöver. Musik som tänder en låga inom en och bara kör på. Det är inte alltid som frugan och jag tycker lika om musik, men ibland, som i detta fallet, så landar det liga skönt hos oss båda. Och då vet man ju att det måste vara riktigt bra.





Duels musik triggar så många små känsloområden hos mig, som bara gör mig glad och upprymd. Rock som går rakt in i ryggraden. Initialt blir det 4 Ess av 5 möjliga, men det skulle inte förvåna mig om denna plattan växer ännu mer. Finns stor risk för att den hamnar på min årsbästalista.

Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Astro Gypsy och Devil
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release:  28:e April, 2017





For More Info Visit:
Facebook
Bandcamp

Band Members:
Tom Frank Guitars / Vocals
Shaun Avants Bass / Vocals
JD Shadowz Drums
Jeff Henson Guitars
Tracklist:
Side A
I. Devil
II. Witchbanger
III. The Snake Queen
IV. Astro Gypsy
Side B
I. Heart Of The Sun
II. Bed Of Nails
III. Cat's Eye
IV. Tigers And Rainbows

tisdag 7 november 2017

Recension : Doomstress - The Second Rite

Alexis Hollada och hennes vapendragare i Doomstress släpper nu sin andra EP The Second Rite.

Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969

Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med SparrowmilkDHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"

Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.

Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.

Som EP ger jag The Second Rite 4 Ess av 5, mest för att den skapar en förväntan inför mer, mycket mer.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.




måndag 6 november 2017

Recension : Gorilla Pulp - Heavy Lips

Italienarna i Gorilla Pulp har roat oss förr med sin svängiga Boogie hårdrock och underhållande videos. Och här kommer nästa platta i ordningen, Heavy Lips. 

Just roa, är inte ett dumt ord, för jag blir glad när jag hör bandet, även om den här plattan är lite tyngre och mörkare än tidigare. Dock svänger det, det andas en del party vid en snabb lyssning, men när man ger sig hän och ser bortom den omedelbara ytan så hittar man såväl riktigt underhållande rock med flera dimensioner. Och även om musiken som sagt stundtals låter party, så finns det även textmässigt flera lager och inte alls en massa partyklyschor, utan ofta lutar man sig snarare åt det lite ockulta hållet.




Här och där petar man in klassiska dubbelgitarrer alá Thin Lizzy, men i övrig är det mer tung Stoner.
Helt klart något att kika in på om ni inte redan gjort det.


Inte heller denna gång gör dom oss besvikna vad det gäller videos. Dom fortsätter i samma underhållande spår även där.





Sammanfattning:
Betyg +3/5

Favoritspår: Bless The Moon
och Heavy Lips
Skivbolag:
Retro Vox Records 
Release:  13 Oktober, 2017


For More Info Visit:

Bandcamp 

 
 
 
Band Members:
Maurice Flee - Vox, Guitars & Lap Steels, Theremin & Talkbox
Choris - Bass, Back Vocals
Angioletto Mr. Vernati - Guitars, Back Vocals
Giorgio "Bulldozer" Pioli – Drums & Percussions
Rebecca "Becky" Magri - Vox in The Low Song
 
Tracklist:
1. Bless The Moon 04:36
2. In Your Waters 03:31
3. The Witches Twirl 03:56
4. Heavy Lips 06:11
5. Cactus Killer 04:20
6. Prey On Your Mind 04:41
7. The Low Song 05:28
8. Ape Eyes 03:09  

onsdag 1 november 2017

Önskelistan : Gibson klocka

Det finns massor med vackra gitarrer, men i mina ögon är Gibson Les Paul den mest ikoniska gitarren av dem alla. Så, då är det roligt att kunna presentera en klocka som har chansen att bli åtminstone lite ikonisk i vissa kretsar. Det handlar om denna limiterade dinka som är ett samarbete mellan Gibson och klockmakaren Raymond Weil.

I skrivande stund verkar det oklart om det finns någon ledig av de 400 ex. som skall vara tillverkade, men vill man ha en så är det bara att börja spara ihop dom dryga 30.000 kr som den kostar. Men då får man givetvis en Gibson inspirerad case till sin mycket tjusiga klocka.








Raymond har dessutom gjort andra klockor med rock anknytning, bland annat en snygg hyllning till David Bowie och en trevlig liten Beatles klocka.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...