Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 30!

Tjohoo! Jubileumsdax, lista 30. Detbetyder att vi måste ta i lite extra eller hur.

Leadfoot
Vad sägs om lite episk rock n roll med tanke både bakom musiken, men även med konsten som följer med. Både jävligt bra, men också riktigt snyggt. Gillas skarpt.


https://www.facebook.com/LeadFootRocks/

Secrets Of Lost Empires
Lite proggigare psykedelisk stoner. En debutplatta (tror jag det är?) som, även om det finns lite att utveckla (sången), visar en lovande framtid. Även det här gänget stoltserar med riktigt snyggt omslag.



Aboleth
En Kaliforniatrio med både attityd och tonvis med skitig dieselrock som andas både modernt och gammalt på samma gång. Lite som Janis Joplin goes Doom Metal. Ännu bara en låt från kommande plattan Benthos, men jäklar vad det svänger och river. Håll ögonen på det här.


https://www.abolethband.com/

Psychedelic Witchcraft
Dom har varit med här förut, men jag har svårt att få nog. Det görs så mycket bra musik i denna genren, inte minst från Italien. Plattan, Sound Of The Wind, är i alla fall ute och den är både snygg och otroligt bra.  


Facebook

Dagens Musiktips : Blues Pills och Jex Toth

Nu inför slutspurten av serien #MeToo, #KillTheKing, så tänkte jag ta ett tips från SpaderDotter, som trots att hon är i England, fortfarande har pappsen lindad runt sitt finger. :-) Nä, skämt å sido, hon har har både bra musiksmak och mer känsla för rätt och fel, och massor med empati för dem som hamnar i kläm. Så när hon sade att jag borde ha med Jex Toth eller Blues Pills, ja vem är jag att säga nej....

Först ut, Blues Pills. Mest för att dom helt enkelt hade denna cover på en låt som redan tidigare framförts av kvinnor, Grace Slick, från Jefferson Airplane och Janis Joplin, som dels verkligen satt sin prägel på den tidiga rockscenen och som jag misstänker sett både dess fram och baksida. Sedan å är det ju en fantastisk låt också.



Lite svårare att hitta en bra video med Jex Toth, tyvärr. Mest skumma vinklar från scendiken, så till slut valde jag den här för att den är inspelad på dotterns favoritfestival, Muskelrock.

Recension : Sundus Abdulghani & Trunk

Sundus Abdulghani & Trunk, hintade redan innan sommaren om att dom kommer med en svängig rökare, och med en medlemsmix från The Blue Ruin, Black Bonzo och Gin Lady, så blir det givetvis förväntningar på ett sådant projekt .

Och vips, är den här!
Så vad är det då vi får oss till livs? Jo en varm och smekande odyssé längs med bluesiga och gungande Rock N Roll avenyer.
Musiken osar 70-tal, det svänger, det rullar och framför allt det är både coolt och hett på samma gång.




Sundus sång hämtar sin styrka ur samma pöl som exempelvis Joplin, det vill säga ur djupet av bluessoulens rötter, rakt ner i känslodjupets avgrunder. Den musikaliska ryggraden sätts av ett gäng kompetenta musiker, men det visste vi ju redan från början, då dom inte är några duvungar inom denna genre.



Sammanfattningsvis är detta coolhet med värme och själ paketerad i en tung bluesig rockskrud. Det är en skiva som kan komma att växa, och det är inte så dumt, då jag väljer att starta mitt betyg på en riktigt stark 3:a

Eftersom jag är lite osäker på hur omslaget kommer att se ut slutligen, tar jag med båda varianter jag sett.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: The Devil’s Got a Hold On You och Like Water
Skivbolag: Kozmik Artifactz
Release: 13:e Oktober 2017

For More Info Visit:
Facebook

Band Members:

Sundus (vocals & tambourine)
Jocke (guitar & vocals)
Micke (drums, cymbals & gong)
Marko (bass) 

Songs:
1. Sister Sorrow
2. It Ain’t Love (But Close Enough)
3. She Knows
4. Them Dames
5. The Devil’s Got a Hold On You
6. Like Water
7. Stay
8. Black Magic Man
9. Twisted & Bound

Polar'n Pers guldkorn - The Doors!

Du kanske tänker, "Hur fan kan du lyfta fram The Doors som ett guldkorn?" Speciellt efter att du plöjt fram massa okända akter tidigare på bloggen. Helt plötsligt droppas ett av världens mest framgångsrika och mytomspunna band och bla, bla, bla...

Ja, jo, jag köper argumentet, men det är liksom svårt att inte beskriva dessa som annat än guld, så det är definitivt görligt. För mig som upptäckte The Doors i efterhand var det inte självklart att de kunde upplevas på samma påtagliga sätt som det samtida jag lyft fram, men när jag plockade hem en bootleg (våren 1991) inspelad på Konserthuset i Stockholm 1968 sa det bara klick... Vilken jävla kick!

Jag hade givetvis hört dem förut, men jag hade lockats till att botanisera lite djupare i bandet till följd av det kommande släppet av världens kanske bästa bakfyllefilm, "The Doors" (Oliver Stone, 1991). Med Val Kilmer (som Jim Morrison), Meg Ryan och Kyle MacLachlan (som Ray Manzarek) i fantastiska rolltolkningar drogs jag med vidare i deras musik. Trailern hade knappt rullat färdigt på biografen Rigoletto innan jag bestämde mig för att ge bandet mera lyssning, jag var liksom tvungen...

Kanske hjälpte denna film hela Grunge-scenen att explodera då Nirvana släppte dunderhonungen "Nevermind" samma sommar. För mig var det nog så! Kanske är det ett sätt att, i efterhand, romantisera över det som varit, men intrycken plockade definitivt bort tillräckligt med glamour från mitt sätt att se på rockstjärnor... 27-årsklubben var introducerad, utan att jag ens visste om den!



Live inspelningen från Stockholm 1968 var, hur-som-helst, en nästan perfekt liveplatta, ljudkvalitén är anmärkningsvärt bra, även fast det finns några sekvenser Jim Morrisons sång inte "mickades" ut! Titeln "Early Show" var inget jag tog notis om. Det var ju början av karriären, så det lät som en rimlig titel. Men det kom att ändras! Denna dag genomfördes nämligen två konserter på Konserthuset och den andra bootleg-plattan hette givetvis "Late show" och helt plötsligt satt jag med två timmar magisk underhållning från Konserthuset.

Jag drömde mig iväg! Jag tyckte nästan synd om mig själv för att jag missat The Doors, innan jag var född, men här gavs jag chansen att uppleva dessa och Jeezes, vilka gig!

Bandets självbetitlade album (The Doors, 1967) började i slutet av året uppmärksammas rejält. Men det var inte på grund av första singeln "Break On Through (To the Other Side)", det var andra singeln "Light my fire" som sakteligen började spelas världen över.

Efter ett framträdande på Ed Sullivans show (1967-09-17, se klippet nedan) bannlystes bandet då de både använt och betonat det tabubelagda ordet "Higher" i refrängen "Girl, we couldn´t get much higher" från TV-stationer i USA, vilket ironiskt gav bandet ännu mer uppmärksamhet och popularitet. Det gav bandets första framgångsvåg, på vilken de togs till Sverige. Det var en symbolakt för en hel generation.



Jag drar, som sagt, åter mina paralleller till Nirvanas och deras genombrott med "Smells Like Teen Spirit" som i en gympasal förändrade allt vad rock och rockvideos stod för. Det känns lite som jag slår in öppna dörrar så jag nöjer mig med att konstatera att ingen kunde bli så ball och samtidigt klara 27-årsstrecket. Inte Jim Morrison. Inte Jimi Henrix eller Janis Joplin... Inte heller, det då nya, stjärnskottet Kurt Cobain! 1991 visste man dock inte om detta. Uppenbarelsen var skälig, rebellen, outsidern och drogromantikern var återfödd!

Sommaren 1991 knöt jag flanellskjortan runt midjan och tog Grunge-scenen till hjärtat. Det är inget jag ångrat!

/Polar'n Per

PS. Bilderna på plattorna är inte från mina inspelningar på 90-minuters Chrome-band!

Tre starka med The Doors:
1. Känslan
2. Kemin i bandet
3. Ögonöppnaren för flummigare musik!

Mer om The Doors:
...på webben

Grattis!! - Janis Joplin

Wikipediastulen

Janis Joplin skulle haft sin födelsedag idag om hon inte som så många andra legendarer checkat ut från jordelivet och skrivit in sig i 27 klubben.

Men ett antal år lös hon starkt och bjöd oss på oförglömliga låtar framförda med sin hesa och otroligt känslofulla röst.