Desertfest - Daughter of Spades & Will of Spades reports

Desertfest 2018

This weekend I got to go to Desertfest in London along with my boyfriend Will. It was the first time attending this festival for the both of us, so we didn’t really know what to expect. I am a massive fan of festivals, and going to my favourite ones are usually one of the highlights of my summers every year. The festivals I normally attend are usually set out on the country side and have a camping site which makes for a nice community feel and a complete escape from everyday life. Since Desertfest is set in Camden, central London it doesn’t have a camping site for it’s visitors which worried me slightly. Would the festival be able to create that sort of belonging and  secludedness that other events have? The lineup for this years edition of the festival was very strong so I thought that the great bookings would at least make up for the lack of camping site and party, but as soon as we arrived I saw that my scepticism was for nothing.

Desertfest has a small street closed off especially for the visitors of the festival where you can purchase a bit of merchandise and have a drink in the sun, and this little area is where we spent most of our time between gigs. It was very well set up and added that feeling of community that I was afraid would be missing. As this was Wills first time at an event like this he also really appreciated being able to sit there and reflect upon the shows, meet new people and just generally have a great time. 

So over all we were really pleased with the organisation of Desertfest and I can’t really find anything to complain about. The shows were well set up and within short distances of each other, the closed off street was great and the visitors were equally as fantastic as everything else. The only thing I can note as a problem was that the organisers might have under estimated the popularity of certain bands, like Dopelord. I was very excited for this particular show but we ended up leaving after about 3 songs due to the venue being so overcrowded. Since they were playing at a small pub there wasn’t a lot of space, and the security seemed to just let people in without checking if the venue was at capacity or not. I am only 4.11 in height which causes enough issues as it is when it comes to going to concerts, but when a place is so packed that people can hardly move and it’s extremely hot it just becomes impossible for me to stand it. 

I don’t want to drag on for too long about the festival in general as i feel that I have mentioned the things I needed to mention. We were obviously mainly there to catch some gigs. We did only have 24 hours to spend at Desertfest which was very sad as we enjoyed ourselves massively, but we managed to catch some fantastic shows, and one not so fantastic show within those hours.  Let’s just start with the good bits. 

Radio Moscow

I knew very little of this band before Desertfest, and hadn’t really planned to watch the show, but we wanted to make sure we were on time for Jex Thoth who was playing right after in the same venue. I am very happy that we got to see the last half of the Radio Moscow show because it was really a pleasant surprise. 

This trio was explosive on stage and you could tell that they enjoyed themselves. This is something I find very important in live shows. If I can tell that the band are loving what they’re doing I am more likely to enjoy it. This was very much the case with Radio Moscow. The audience were really enjoying the show (at least from what I could see) and I did find myself stomping along to the intense and deep drums more often than I didn’t. Something i normally find a bit annoying is guitar solos, or solos of any kind that drag on for longer than they need to, but i was surprised to find myself feeling excited and impressed by the long solos this band played through out the gig. 

This was truly a talented group of guys! 

Jex Thoth

i think this gig was the one that both me and Will looked forward to the most. For me it wasn’t the first time seeing them live, but for Will it was. I was excited to see what he would think of it. 

As soon as Jex steps on stage you’re transported into some trans like state, and it is magical. It is almost as if she can feel the music in her body, and her stage presence alone is enough to really drag you in deep. That stage presence that she is so well known for, along with the fantastic band makes for a very intense and memorable show and I do urge everyone to take the chance to see Jex Thoth live when you get the chance.

Will was very impressed with gig as well, but felt that he wasn’t in the right mood for her slow paced, heavy sound at the time. Most likely because we had enjoyed a few beers at that point and he was feeling a bit up beat. I however enjoyed this set more than the first time I saw them in Sweden a few years ago. The only downside was that her beautiful voice got a bit drowned out by the band if she wasn’t pushing as hard as she could. 

Napalm Death

I felt that Napalm Death was a slightly odd booking for a festival who focuses on stoner and doom rock, but they are a very popular band who attracts a big audience. The Electric Ballroom was packed with people for the show, and although I myself have never been a massive fan of Napalm Death I thought we might as well have a little look. 

It was obvious that people were very excited for the gig, but for us it just fell flat. It did however seem like we were the only ones who didn’t have a good time. Most of the songs felt like they melted together and there wasn’t any good variation to keep things interesting. Along with the music not being to our taste, the performance didn’t make it any better. Watching Napalm Death on stage was like watching a mid life crisis unfold in real time. Mark Greenway jumps around on stage almost non stop but it just looks messy and slightly forced. When he is not jumping around like a madman he describes the meaning of songs as a criticism of the way society is. These descriptions sound like something that would come out of an angsty teenagers mouth and it’s hard to take it seriously when it’s actually coming from a middle aged man. 

I really do think that Napalm Death would have been better to book for another festival. 

So this concludes my thoughts about Desertfest 2018. Both me and Will had such a fantastic time, and are already talking about going back next year to hopefully be able to attend all 3 days. I highly recommend anyone who loves doom and stoner rock to plan their visit. 

And finally, a massive thank you to Desertfest for having us there and letting us write this review! We will see you next year again, I’m sure!

https://www.facebook.com/DesertfestLondon/

Warming up for Desertfest London

So, this upcoming weekend the London based version of Deserttfest kicks of, and even if I myself wont be there, Spader Ess (Ace Of Spades) will have reporters in place.

The big city festival attracts with an abundance of good bands. What would I try to see myself if I was there? Well, here comes my dream list for the festival kicking of with Friday.

I would start at "The Underworld" scene, or it would be here I would reside more or less the whole day. 
First of with the amazing Old Man Wizard followed by the Black Wizards and Black Moth. I would probably stay even for Freedom Hawk. Then quickly head head over to "Koko" to The Obsessed. 
So far nothing coincides gig wise, but now it gets a little trickier. Stay for our Swedish pride Graveyard or mosy on back to the previous location for Jex Toth? Hard one, haven't seen any of them live but wanted to for a long time. It might all cook down to what mood I was at the time. Probably I would go for Graveyard in the end.

After this, it's a no brainer again. Of to "The Devonshire Arms" for Dopelord and after a little R&R, finish the night at "The Electric Ballroom" watching old time favorites ASG.

But this is my list, What the festival correspondents Spader Daughter and Will of Spades are going to attend, who knows? I have a few guesses though...

More info:
http://www.desertfest.co.uk/home

Dagens Musiktips : Blues Pills och Jex Toth

Nu inför slutspurten av serien #MeToo, #KillTheKing, så tänkte jag ta ett tips från SpaderDotter, som trots att hon är i England, fortfarande har pappsen lindad runt sitt finger. :-) Nä, skämt å sido, hon har har både bra musiksmak och mer känsla för rätt och fel, och massor med empati för dem som hamnar i kläm. Så när hon sade att jag borde ha med Jex Toth eller Blues Pills, ja vem är jag att säga nej....

Först ut, Blues Pills. Mest för att dom helt enkelt hade denna cover på en låt som redan tidigare framförts av kvinnor, Grace Slick, från Jefferson Airplane och Janis Joplin, som dels verkligen satt sin prägel på den tidiga rockscenen och som jag misstänker sett både dess fram och baksida. Sedan å är det ju en fantastisk låt också.



Lite svårare att hitta en bra video med Jex Toth, tyvärr. Mest skumma vinklar från scendiken, så till slut valde jag den här för att den är inspelad på dotterns favoritfestival, Muskelrock.

Kvinnor och hårdrock -Spaderdotter

Jag älskar hårdrock, och det är ingen hemlighet. Jag älskar den råa kraften i musiken som utan att egentligen säga något får en att känna så mycket och jag älskar hur musiken kan knyta ihop oss med varandra. Det blir en direkt länk mellan andra som delar samma musikintresse. Det kan ju stundtals bli en ganska elitistisk atmosfär, vilket egentligen inte stör mig speciellt mycket, men det kan nog säkerligen upplevas som väldigt hårt för andra. Men det finns saker jag inte älskar med hårdrocken. Det finns faktiskt saker jag starkt ogillar. Jag ogillar hur hårdrocken så enkelt kan exkludera kvinnor och förminska de tills de bara blir en skugga i bakgrunden.

Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.

Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.

Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.

Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.

Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!

Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.

//Spaderdotter

Recension - Mansion : We Shall Live EP

Vi går ut hårt. Det här gillar jag!
Mansion är ett band, eller en kult om man vill, som kommer från Turku i Finland. Mycket mer vet jag egentligen inte om bandet, och frågan är om det behövs.

Pressrealesen som kom tillsammans med EP:n från förra året, We Shall Live, säger att bandet består av sex personer. Kanske kan stämma men på bilder ser man framför allt sångerskan, Alma och vad jag antar är bandets motor och huvudtextförfattare Mikael.

Att kalla bandet för kult är inte heller det någon överdrift, då man baserar sin image runt den finska kulten Kartanoism. En kristen kult som var som störst i början på förra seklet och grundades av Alma Kartano (som sångerskan lånat namn av). När jag säger störst, så menar jag inte stor, för en kult som baserar sin tro på att sex är av ondo, även inom äktenskapet, har jag svårt att tänka mig kan bli så värst stora. Det där med sexaversionen blir lite extra intressant eftersom dom dessutom hade en fäbless för barnpredikanter, och man kan ju undra hur man fick till dom? :-) Nog om dem, tillbaka till bandet.

Musiken är en mix av Doom, psykedeliksk rock och kultmusik al'a 70-tal. Musikaliskt ställer sig gruppen vid sidan av band som Purson, Jess and Ancient Ones, Sabbath Assembly, The Devil’s Blood och Jex Thoth. Lägg därtill den lite udda förpackningen av sträng kristen kult i botten.
Det kan ju bara bli bra.

Mitt recensionsex. av skivan är på CD (Nine Records), som kommer med en för att vara en EP, exemplarisk, ambitiös och stämningsfull förpackning. Förutom skivan i sig så följer det med en booklet full med kusliga bilder och texter till de fyra låtarna. Skivan finns dessutom utgiven i lite olika vinylformat.

Man har sedan denna EP gett ut en singel eller teaser (på Streak Records), The Mansion Congregation Hymns Vol. 1.,  inför vad rykten säger är en fullängdare som skall komma senare i år. Namnet på singeln kan antyda på fler microsläpp inför fullängdaren, men där gissar jag bara. Denna recension är fokuserad på EP:n men glöm inte att lyssna in er på singeln

På det hela taget en mycket spännande grupp som tar avstamp i den andra sidan av religions-spektrat. Vilket ger en ny och skön insyn i de kusliga galenskaperna. Gillar du referenserna, håll utkik efter Mansion.







Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: We Shall Live


Skivbolag: Nine Records, Streak Records
Release: 2013



Skivan består av följande lirare (kanske):
Mother Alma – vocals and organ
Aleksanteri- vocals and guitar
Jaakob- guitar
Roni- bass
Veikko Tapio- drums and guitar
Joona – mellotron
Mikael, main lyricist of Mansion

Tracklist:
1. Mother's Burden 7:10
2. We Shall Live 4:57
3. Sorrowless 4:39
4. Slumber Sermon 5:13


Singeln: The Mansion Congregation Hymns Vol. 1.
1. Wild Child 4:15
2. New Dawn 5:41


Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp

Support The Bands You Like!!

Skivor jag velat lyssna på under 2013, men inte hunnit.

Det har varit otroligt mycket bra skivor även detta år. Och som vanligt så är det en hel del skivor som man inte hunnit eller haft chansen att lyssna på, trots att man vetat att man borde. Här är ett par, ett axplock (tretton till antalet, som en Spaderlista bör så här i slutat av året), som jag hört allt för lite av, även om jag hört lite grand. En del skulle absolut kunnat ta sig in på årsbästalistan om de bara fått sin tid i lurarna. Som tur är så är musik oftast en beständig vara, så det finns fortfarande möjlighet.
Jag får helt enkelt skylla på att det varit så mycket bra musik som pockat på, så vissa har helt enkelt passerat förbi utan att få den attention som dom var värda. Sedan kan jag ju alltid skylla på att hade banden skickat fysiska alster för recension så hade det kunnat vara en helt annan historia. :-) Men så stor är inte bloggen. Ännu. :-)

 Jex Thoth - Blood Moon Rise
En skiva som jag mest hört brottstycken av på senare tid. Men den ligger gott och väl inom det spektra som jag gärna snöar in på, och det jag hittills hört har varit bra. Men det har varit så väldigt mycket i denna sköna genre, så tyvärr har inte suget varit tillräckligt stort. Men det kommer, var så säkra.

Black Sabbath - 13
Mästarnas återkomst. En platta som redan var en klassiker innan den getts ut. Kanske den av dessa skivor som jag har lyssnat mest på under hösten, men ändå inte nog. Det kunde ha blivit pajas, men det blev det inte. Det är en skiva som jag kommer att lyssna mer på över tid, det är jag övertygad om, eftersom jag gillar den skarp. Skall jag namnge en skiva som snubblade på målsnöret till topplistan, så är det en av dem. Och då enbart för att jag inte lyssnat nog på den. Dessutom har den ju den perfekta titeln för att hamna på någon av mina Top 13 listor


Queens Of The Stoneage - ...Like Clockwork
Trots att det är ett band som jag gillat länge och dom blivit hyllade ungefär överallt för sin senaste platta så tror jag att jag lyssnat på den ungefär tre gånger. Återigen, det jag har hört har varit bra, men annat har kommit i vägen. Är dock övertygad om att denna kommer att snurra en hel del i framtiden.







All Them Witches - Lightning at the Door
Ett band som jag skrivit någon blänkare om här tidigare och gillat. Dock hade jag till alldeles nyligen fullkomligt missat att dom släppt en ny platta (November). Men så är det ju med skivor som kommer i slutet på året, kan vara klokt ur ett julmarknadsperspektiv, men kanske inte det mest strategiska om man vill in på topplistorna som summerar året.


Beelzefuzz
Amerikanskt band som under året släppte sin debutplatta. Den här har jag faktiskt lyssnat en del på, och känner att den, precis som Black Sabbath, nosar på topplistan. Mitt första intryck av skivan var att den var så vansinnigt bra som det bara gick, sedan började jag förbereda mig för en recension, och då vacklade jag lite. Det var något som började ta emot. Därefter svängde det igen och nu är jag tillbaka på att den är helgrym, Recensionen rann tyvärr ut i sanden dock... Men det är en skiva som blivit bättre med tiden. Sedan har den ju ett så grymt omslag.

Black Trip - Goin' Under
Stockholmsband som jag hört mer om, än av. Jag har bara lyssnat på sporadiska låtar hos andra bloggare och visst, det har legat bra i öronen. Men det glunkas mycket om bandet, och jag är ganska säker på att fortsätter dom på den inslagna vägen så får jag chansen att rätta till det hela en smula.





Devil To pay - Fate Is Your Muse

Fate is Your Muse

Fate is Your Muse

Ett av de få bandet i denna listan som jag faktiskt har gett en riktig recension. Och en ganska bra sådan. Varför blev det inte mer lyssning? Jag vet inte riktigt, för dom är jävligt bra, jag lyssnade intensivt inför recensionen, men efter det känns det som om dom drunknade i tsunamin av ny musik. Men jag är övertygad om att dom dyker upp igen, om inte annat för att dom ligger i spellistan i telefonen.




The Flight Of Sleipnir - Saga
 Det andra bandet i listan som fått en recension överhuvudtaget, och en rätt bra sådan. Under tiden då jag velade med betygssystem, så det blev då en 8/10. Otroligt bra skiva, som snurrade intensivt en kort period, men som sedan fallit lite i glömska. Eller glömska är kanske inte det rätta ordet, gång på gång så faller andan att lyssna på den igen, men på något sätt så rinner det ut i sanden.



The Answer - New Horizon
Irländska The Answer var ett band jag följde upptakten inför nya skivan väldigt nära, men när väl skivan kom, så blev det liksom inget. De få låtar jag hört var bra och jag är ganska säker på att denna skivan riskerar att falla mig i smaken, men det blev liksom inget av ändå....





Monster Magnet - Last Patrol
Fantastiska, klassiska Monster Magnet, tillbaka storstilat. hunnit lyssna något enstaka varv på skivan via Spotify, men där har det stannat. "Mindless Ones" är en brottarlåt och den är inte ensam. Denna skivan är jag dock ganska säker på att den förr eller senare får den tid i spelaren som den förtjänar.





ASG - Blood Drive
Amerikanska ASG som var en nyhet för mig, dök enbart upp på min radar för att deras skivomslag gjorts av Malleus, som är ett konstnärskollektiv som jag håller högt. Men skivan är förutom brutalt snygg (särskilt vinylvarianten) så otroligt bra. Men av någon outgrundlig anledning har jag inte kommit mig för att varken beställa hem den, eller lyssna så mycket på den som den är värd. För jag har lyssnat på den en hel del, men inte tillräckligt. Jag tror att det är en skiva som kommer att växa på sig hos mig, vad det lider.

Windhand - Soma
En skiva som dök upp lämpligt under hösten. När allt började mörkna så kom dom med sin sköna stämningsfulla doom. Tyvärr för denna skivas skull, så var jag, trots årstiden, inne i en helt annan typ av känslor och ägnade mig mer åt lite muntrare musik just då. Vilket i sig inte är dumt, men som gjorde att jag bara som hastigast lyssnat på skivan och konstaterat att den är bra. Den verkar dyka upp lite här och var på topplistor nu när året summeras, så helt fel kan jag inte ha. Dessutom blir det säkert tid för denna i framtiden, för ibland vill man ju fly det glada en stund och ägna sig åt lite kvalitativt navelskådande.

Spiritual Beggars - Earth Blues
På gränsen till oförlåtligt. Ett Svenskt band som jag tycker om, och tyckt om länge, släpper en riktig dräparplatta och jag tar mig inte tid att ge den mer "airtime" hemma. Ännu en av dessa plattor på denna lista som jag är säker på att den hamnat på den kommande top 13 listan om den bara fått rätt chans. Förlåt!





Detta var skivor som jag känner att jag har missat på olika sätt. Skivor som jag tror passar just mig och därför just känns som en miss. Vi får väl se vad som händer framledes, för redan de smakprov  som börjat ramla in inför nästa år, visar på att 2014 kan komma att blir ett riktigt spännande musikår det med.

Lightning at the Door

Lightning at the Door