10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.

 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR. 




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien Let the Good Times Roll - En bit av Rockhistorien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.

Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.

Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

Fredagsfeeling

Äntligen Fredag!

Detta firas med en briljant Mash-up med två giganter, Marleÿhead.

Blast From The Past - The Reggae years.

En period i mina tonår snöade jag in ordentligt på Reggae. Det var framför allt Bob Marley som var att skylla för det, men även Jimmy Cliff, Black Uhuru, Burning Spear och en drös med andra som fick min gång att gunga i baktakt.
Det fanns givetvis några svenska band, Peps, Rootvälta, Kalle Bah, Dag Vag, som även försåg mig med solskenssväng, både då och senare. Så när jag häromkvällen en dokumentär om just den svenska Reggae scenen så fick man lite flashbacks.

 Det är roligt att se att det fortsätter att spira inom den svenska Reggae scenen, för när solen kommer om våren är det mer eller mindre omöjligt att inte väva in lite skön roots-gung i musikdieten.

Så vi kör väl urfadern av Svensk Reggae, Peps med "Styr Den Opp" Inte den bästa videon, men som det gungar.



Och toppar upp det med en av världens bästa låtar av och med Bob Marley, "Redemtion Song".

Day oF Devil

Jag hörde denna låten, "What I Used To Believe"på Bandcamp för ett tag sedan, och trots den usla kvaliteten på produktionen så har låten något så rått och genomträngande i sig, som inte riktigt kunnat lämna mig ifred sedan dess.
Inspelningen är gjord på vad jag tror är ett hotellrum, på en fyrkanals mixer. Det är rätt krappig trummaskin och keyboard som enda komp, men gitarren tillsammans med sången ger ett väldigt starkt intryck. Tillsammans med den skruttiga produktionen ger det något spöklikt, från andra sidankänsla, och lite desperat intryck som tränger igenom på ett underligt sätt.
Ibland blir Lo-Fi så rätt i dagens välproddade mediabrus, och jag vet inte om låten skulle kunna tjäna på en bättre produktion eller om det skulle förstöra låten. Möjligen om det vore David Lynch som producerade det hela.

Att bandet, Day oF Devil, dessutom är ett mysterium i sig för mig, gör inte saken bättre. Det som skrivs på bandets/artistens sida är vid första påseendet en massa gibberish och drogrelationer. Så låt oss börja med att kika på den fakta som går att få ut av sidan, samtidigt som ni lyssnar på låten.

Den är släppt på Bandcamp den 16:e Mars 2013, men enligt texten på sidan, så är den inspelad kring den 16:e Mars 2010 i/på Lafayette, kan vara syftning till en stad, eller möjligen ett hotell. Den är inspelad av två personer, varav den ena manlig. Det finns i texten syftningar till att den manliga gitarristen kort efter lämnat detta liv.
Det enda "riktiga" namn sidan ger är  ett tack till Gloria Excelsis, en Engelsk modell som som poserat för de bilder som finns som omslag till låten, det finns även ett tack till "The Elf" som skall stå för produktionen. Dock finns det en blänkare om att The Elf och Gloria är en och samma person.

Med andra ord får vi titta närmare på denna Gloria. Förutom lite modellsidor här och där så har hon en kanal på vimeo med lite lättklädda videor. Lite grävande ger oss dessutom en intervju på en pokersite, som ger oss lite musikreferenser. Gloria gillar tydligen bland annat The Doors och Led Zeppelin. Just The Doors är omnämnda vidare i texten tillsammans med Nirvana och Bob Marley. Det skulle kunna vara så att det är just Gloria som sjunger på låten, men det är inte bekräftat. Jag har försökt att få kontakt och ytterligare information om omständigheterna runt inspelningen, men har hittills gått bet. Ett spännande litet enigma helt enkelt. Om någon vet mer, upplys gärna.

Spader Ess Nostalgitrippar - Bob Marley

Baktakt, det är något visst med den.
Jag gillar Reggae. Jag är nog periodare när det kommer till Reggae. Jag gillar dessutom en hel del Reggae, när jag väl lyssnar på den, Jimmy Cliff, Burning Spear, Peter Tosh osv. Men förutom en del svensk reggae, Rootvälta, Governor Andy och Syster Sol exempelvis, så är det i stort sett bara min första kontakt med Reggaen, Bob Marley som jag ideligen återkommer till om och om igen.

En vår och sommar är liksom inget utan att åtminstone skivan Uprising sätts på. Men man vet aldrig när andan faller på, det kan ske närsomhelst, året om. Från början var det dom mer kända plattorna som gällde, med The Wailers, som släpptes mellan 1973 och 1983 på Island. Men senare även hans äldre, lite råare material.

Återigen en artist som släppt så otroligt mycket bra skivor. Även en artist som gick ur tiden allt för tidigt. Ännu en världsförbättrare som kanske inte var lika bra på den lilla scenen, hemmet. Rastadelen av hans budskap har väl kanske inte fallit mig på läppen direkt, men bland allt flum finns det så otroligt mycket att hämta i hans texter och musik.

Bland skivorna finns en som sticker ut lite extra för mig, och det är som sagt Uprising. Som om det inte räckte med att det inte finns en dålig låt på plattan, så innehåller den dessutom den en av världens bästa låtar i mina ögon.
"Redemtion Song"

I sin enkelhet, för det är den akustiska versionen jag talar om, är den, som om man tog hela hans skivkatalog och kokade ner den tills bara essensen finns kvar. Som om man kokat en fond av Marleys musikarv och personlighet.

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 3 : Punken

Resan fortsätter, nu rör vi oss in i den ena av mina parallellvärldar, hemstaden Oskarshamn, där musiken till stor del bestod av punk och ny våg musik.

I Oskarshamn kretsade livet runt skolan, som nu gått och blivit högstadiet, Sport-/bowlinghallen, biblioteket och ungdomsgården. Det var framför allt två ungdomsgårdar som gällde för min del, Kristinebergs och Kolbergas. Det var Kolberga som blev mitt favoritställe när man inte hängde i anslutning till bowlinghallen.

På radion hände det en hel del, i och med att Ny Våg tog plats i etervågorna (Som sedan gick över till Lilla bommen). Ett program som spelade massor av punk, varav stor del var svensk punk från demokassetter som band skickades in från hela Sverige. Förutom att programmet var banbrytande vad gäller musikstil, så var det även vad gäller programledare (som jag tror alla spelade olika band själva?), för att inte tala om den ganska sakliga tonen, men framför allt kaxigheten i musiken. Som vid flera tillfällen lyckades få programmet fällt i radionämnden. Bara en sådan sak gjorde att man ville lyssna på programmet. Så förutom de självklara, och numer klassiska namnen, Ebba Grön, KSMB, Sex Pistols, Stiff Little Fingers och The Clash, så fick man sig en hel del mer obskyr punk. Ett band jag kommer ihåg med extra värme från programmet, är The Same med låten "Kuken i Styret". Att jag minns den låten lite extra är för att den dels var en av de låtar som lyckades få programmet fällt i radionämnden, men även för att den blev en av min morsas favoritlåtar. :-)



Biblioteket var även det en bra källa, då man kunde sitta där och lyssna på LP-skivor och läsa seriealbum samtidigt. Vet inte om det var vanligt, men vårt bibliotek hade en rätt schysst avdelning med punkskivor, men här förälskade jag mig även i Beatles, och då framför allt Abbey Road skivan.


I skolan var det framför allt en klasskompis som bodde i samma hus som tillförde lite nya influenser, vilket resulterade i att grupper som Blondie och 999 hamnade på repertoaren. Sedan svängde han över och blev Carola fanatiker och det var inte en väg som jag hade lust att följa med på, utan jag tog vägen om Bob Marley och Dag Vag i stället.

På fritidsgården var det ännu mer punk och reggae. Ett ställe där man kunde hitta lokala, och lite äldre, punktcelebriteter som Jensa och Pälsjägarn. Jensa var den som stod för buset, både i skolan och på gården och Pälsjägarn stod för coolheten. Han var dessutom en av traktens bästa brädåkare, så de blev en hel del hängande vid U-rampen i Kolbergagården. Här kunde man dessutom stöta på lokala musikaliska hjältar som Rövite Koa anfaller.

Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10

Tjo vilken afton det blev!

Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)

Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.

Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.

Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.

Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.

Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.

Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.

Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.

När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"

Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.

Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.

Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...

Grattis!! Bob Marley - Axl Rose

Bob Marley. Rebell och musikalisk revolutionär, skulle i dag ha fyllt år om inte cancern tagit honom vid 36 års ålder, 1981. Vad denne man betytt för den moderna Reggaen och Jamaica kan man väl bara spekulera i, men tittar man på hur många olika samlingsplattor som genererats i hans namn så får man väl en fingervisning.
För mig var han av stor betydelse då jag under mina tonår hade en period då jag i stort sett bara lyssnade på just Bob, men då pratar vi just om musiken, Rastafarireligionen och vissa andra av hans budskap kanske jag inte är så snabb att skriva under på. Och än i denna dag då jag kanske inte är en så flitig Reggaelyssnare längre, så måste jag dock säga att när solen tittar fram på våren och vi går mot sommaren, så är det jäkligt svårt att inte sätta på någon av hans skivor och låta höfterna börja gunga lite (därmed inte sagt att det ser klokt ut).
Normalt så sätter jag hans låt "Redemtion Songs" som en av de bästa låtarna genom tiderna, men eftersom den redan fått figurera på bloggen tidigare så tänkte jag ta någon annan.




Nästa födelsedagsbarn är väl av digniteten att han egentligen inte behöver någon direkt presentation. Axl Rose fyller idag 51. Som så många andra i rockfacket kan jag ju inte annat än säga att Guns ´n Roses varit en viktig bit av musiklivet för mig, och som de flesta andra så är jag likaledes lite förundrad och aningen äcklad av hans förvandling efter Guns. För i min värld så är "The Spaggethi Incident" den sista skivan med gruppen. Och även om jag inte tycker att "Chinese Democracy" är så dålig som jag trodde den skulle vara, så kan jag nog räkna antalet gånger jag lyssnat på den på ena handens fingrar.

Att den mannens divalater tvingat mig stå i hällregn på Stadion och frysa kan vara ännu en anledning till att jag har lite svårt för honom nuförtiden. Det är dock inte första gången som denna dag har alstrat galenskap, tydligen är Eva Braun född denna dag också. Inga övriga jämförelser med Axl dock.

Mash-up Marley igen

Det verkar vara väldigt tacksamt att göra Mash-ups med Bob Marley.

Här är en till som är rätt trevlig, även om jag tycker den förra med Green Day var snäppet vassare.

Bob goes Metal

A match made in heaven Mashup

Mash-ups där man blandar två låtar, helst helt olika varandra, är ofta en rolig företeelse. Men ibland kan bli snudd på helt genialiskt.

G3RSt har gjort denna mash-up av  Green day - Hitchin' a Ride och Bob Marley - Get Up, Stand Up och vilket resultat!. Helt olika artister från helt olika genres och kulturer, men med liknande sociala kritik som bas, möts i en kombo som bara blir helt underbar




 Här är dessutom en skön liten sak med Alice in Chains - Rooster och Christopher Young - What about El Monstruo

Man kan inte förneka en bra låt...3

Denna gång tar vi en av mina absoluta favoritlåtar. Väck mig en sen natt och kräv mig på en 10 i topp lista på världens bästa låtar, så skulle den här absolut vara med. Här framförs den av ett pärlband av favoritartister.
 
Redemtion Song, Bob Marleys gamla dänga, från 1980, som avslutar den underbara plattan Uprising som tyvärr blev Bobs sista studioplatta. Låten är ett mästerverk i sin enkelhet och styrkan ligger i den avskalade skörheten i kombination med en otroligt stark och laddad text.
En av världens stora protest låtar, som bara i sig själv borde ge Bob Marley Nobels Fredspris postumt.

Originalet med Bob


Joe Strummer & The Mescaleros


Joe Strummer & Jhonny Cash


Pearl jam


Erik Hassle


Chris Cornell


Låten är så pass stark att inte ens Rihanna ens lyckats förstöra den, men den versionen visar jag inte här, då det redan blivit tillräckligt många klipp som det är.

Bob Marley - Grattis

Igår fyllde Bob Marley år, för som den legend han är, så fortsätter han att leva i våra hjärtan.

Att han var en stor och betydelsefull man för musiken kan man snabbt se om man browsar runt lite bland alla skivor som är utgivna i hans namn. Bara en titt i Spotify´s arkiv för honom gör att man inser att det gjorts löjligt många samlingar av hans musik. Så pass mycket att det är på gränsen till svårt att hitta hans orginalplattor.

Här är en av hans bästa sånger, som i min lilla värld tangerar till att ligga på topplistan över bästa låtar ever.

Redemption Songs