Rocken i bild - Dave Grohl

Det är väl lika bra att vi fortsätter i Foo Fighters/Dave Grohl spåret lite till nu när vi ändå är igång.

Denna gången i serien Rocken i bild. Hörde jag någon säga Benknäckarrock? Hörde jag någon säga Rockhjälte? Det är sådant här som bygger rockmyter och då på ett positivt sätt.

 Tummen upp själv Dave!

Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo Fighters på Ullevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com

Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.

Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).

Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.

Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!

När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...

Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.

Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Spader Ess Tänker Högt : Konsertminnen

En av mina favoritpersoner inom rocken blev just snäppet hårdare. Ingen med minsta intresset för Foo Fighters lär ha missat Dave Ghrohls vurpa av scenen igår, vare sig man var där eller inte. Har man missat det, kan man läsa mer här.

Jag var inte där själv, var för lat för att masa mig till Göteborg och dessutom jobbar jag i helgen. Men det för mig osökt in på det faktum att man aldrig vet vad som skall hända när det är Live. Man går på en konsert med stora förväntningar. Oftast får man sig en riktigt skön upplevelse och lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna och "boogie i sitt huvud" som Anders Glenmark skulle ha sagt. ibland går man innan konserten är slut och är mest förbannad för att bandet/artisten pissat bort sin chans att briljera och roa.

Daves Röntgenbild.

Och så, någon gång ibland, om man har tur, så får man vara med om något riktigt unikt. Ibland som blir historiskt. Igår, för alla som var på Foo Fighters, så blev det verkligen så.

För min egen del var det nog Pearl Jam som stack ut från mängden, när Eddie Vedder fick lite feeling och drack vin ur en sko han fått av en tjej i publiken. Inte riktigt lika omvälvande, men ett konsertminne som går lite bortanför musiken.

Hårt jobbat Dave och grattis till alla som var där!

Musikmarknadsföringens mästare gör det igen.

Det har väl inte undgått någon, även med ett halvljummet intresse, att dom svenska gastarna i Ghost är ute och trummar upp intresse för sin kommande platta. Och i sedvanligt god ordning gör dom det med en fingertoppskänsla utan dess like. Särskilt när man tar i beaktan att industrin i stort fortfarande tar på sig offerkoftan och skriker kris!!!

Först ut, den nya singeln "Cirice", med det numer förväntade, filminspirerade omslaget. Kanske ett mer oväntat tema som gränsar till kärlekslåt. En helt underbart suggestiv och bombastisk låt som ger mersmak inför fullängdaren Meliora som släpps den 21 Augusti.

Sedan har vi "bytet" av sångare. Papa Emeritus II skall lämna över micken till sin 3 månader yngre bror, Papa Emeritus III. Antagligen på deras stundande spelning i Linköping, nu den 3:e Juni. Lycklig den som har möjlighet att vara där.




Till det har vi reklamfilmen som börjat visas i obskyra tv-kanaler på lika obskyra tider i USA, som ger en del hintar om vad som komma skall.


För att inte tala om dagens lansering av uppföljaren till vinterns dundersuccé, ölen Grale. Som nu kommer i en ljus sommarbeklädnad. Tyvärr har jag inte hunnit med att smaka, men jag tror att den är lika trolsk och ljuv som en midsommarnatt.

Som om inte allt detta vore nog, spelning på Sweden Rock, förband till Foo Fighters. Och detta är bara början om jag känner bandet rätt. Jag skulle på stående fot vilja
utnämna Ghost till landets hårdast jobbande band, landets smartaste band och stundtals ett av landets bästa band. Men det är ju jag.... Jag antar att jag inte behöver säga att jag ser fram mot vad mörkermännen i Ghost har att bjuda oss hugande fans det kommande året.

Polar'n Per skvallrar om Foo Fighters läcka!

"Sonic Higway" släpps 10 november

"Sonic Highway" heter den kommande plågan och mediavågen från Foo Fighters. Med andra ord så är det Äntligen är det dags för nytt! En första låtläcka kommer givetvis från bandet. Låten "Something From Nothing" (2014, klippet nedan) som definitivt inte kan placeras någon annanstans än mitt mellan tidigare spår "DOA" (2005) och "Skin and Bones" (2006)

Denna platta tar hur som helst vid där filmen "Sound City" (2013) och dessförinnan släppen "Back and forth" (DVD 2011) och "Wasting light" (CD 2011) avslutade.

Det var under filmandet av "Back and forth" som Dave Grohl sprang in i nyheten att den klassiska "Sound City Studios" (Carlifornien, USA) skulle läggas ner. Många ärofulla vax var inspelade där bland mycket godsaker Tom Petty, Rick Rubins klassiska Rage Against The Machines självbetitlade debutalbum, Metallica och Butch Vigs fantastiska produktion "Never Mind", med Nirvana där den nyligen anslutne Dave var batterist!



Dave blev så till sig av oro att han med kort varsel fick loss
1. ett filmteam och massor med artister och producenter som blev just filmen  "Sound City"
2. ett köp av studion som dessutom plockades ner, flyttades hem till Dave och monterades upp där
3. Inspiration att släpa tillbaka Butch Vig och göra ett nytt vax ("Wasting light")
4. Spela in ett live-gig med nya vaxet i den nydöpta "Studio 606" (klippet nedan) med samma proffsiga team
5. Göra om grejen hos Letterman i svartvit TV ala Beatles-pastish ...och mycket annat!



Det är uppenbart att Dave blivit en mediamogul. Han gör sig fruktansvärt bra som frontfigur på scen, minst lika bra i TV-rutan och, ja... som en riktig mediahora (som inte verkar kunna köpas!) Med dessa förutsättningar; ett grymt band, hyfsat med dollars, ett lojalt filmteam och en ny studio väljer ändå Dave att lämna hemmet och åka runt USA i olika ANDRA studios. Med andra ord, han låter sig själv och bandet fortsätta inspireras av dessa klassiska miljöer, olika musikstilar och med sig längs resan finns åter Butch Vig, men även artister som representerar sina städer...



Från inspelningarna blir det både en platta och en film (trailer ovan)... och jag gissar att det inte är det sista snygga klippet vi ser från denna vända med Foo Fighters, så håll till godo med några ord om "Sonic Higway" (klippet nedan) och kommentarer som "Det känns som vi turnerat USA utan att göra ett enda gig!", om Chris Shiflett (bandets ena gitarrist) säger...



Jag tror vi kommer få dras med en handfull radioplågor även denna gång!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Musiken
2. Alla videoproduktioner
3. Den charmige Dave

Icebucket fighters

Det skall vara Dave Grohl och Foo Fighters till att göra något sådant här av den nu pågående ALS - Ice bucket Challenge som pågår.

Inte nog med att Stephen King är en av de som utmanas, grabbarna gör en snygg version av hinkscenen i Carrie av det hela. All in grabbar! Snyggaste utmaningen hitills!

Polar'n Per tipsar om Noise Underground!

Det är dagen efter kan man säga, Noise Underground har haft sin första spelning på MX Rockbars scen i Allingsås (2014-05-02) och jag pratar med bandets sångare och gitarrist Mats Lilja. "Stället tar väl 150, det var inte riktigt så många, men det var kul! Gör-gött! Det låter bra, men sen har vi kört ett år i replokalen och lyckats släppa vår första EP Suburbia Calling. Det var dax nu!"

MX Rockbar 2014-05-02

Jag frågar om han har någon egen favorit på EP:n, det blir tyst ett tag, sen svarar han "Scared As We Are är en favorit, medans grannarna verkar gilla Radio Silence bäst! Vad ska jag säga?", skrattar han. "Det är svårt att veta hur låtarna tas emot. Vi försökte hitta scenens energi. Rak rock. Även på inspelningen. Först satte vi trummor, bas och en gitarr levande i studion, sen blev det några pålägg med sång och gitarr. Det ger den där klassiska rockkänslan, även fast det inte blir riktigt så perfekt som med modernare inspelningsteknik... Vi siktar på ett tufft sound, men samtidigt vill vi att det ska vara melodiöst..."

Mats berättar att grunge-scenen alltid varit tilltalande och inspirerat, "Jag gillade stilmässigt Foo Fighters första (självbetitlade Foo Fighters, 1995) och även Live:s Throwing Copper (1994), den är fantsastisk!", säger Mats och det är bara att instämma! "Det var väl under KRIM-tiden som låtskrivandet lossnade, fast nu är det rakare, enklare och roligare att göra live!", fortsätter han och det hörs, inte minst kanske på det melodiöst drivna sound som mobiliseras i bandets fyra-spårs EP, referenserna är exakt där han beskriver dem.



Det är ett gediget hantverk med fyra starka spår som än så länge bara distribueras digitalt. Jag själv fastnar direkt för EP:ns titelspår Suburbia Calling, en låt som definitivt har potential för radio med sitt katchiga driv! Samma referat skulle Scared As We Are även få som omdöme, kanske är den snäppet punkigare, rolig med variationen på sång, vilket är ett sound jag hoppas vi får höra mer av framöver. Jag hör en välarbetad produktion som absolut inte är ett forcerat framstressat arbete!

Premiärens setlist

Det hörs att arbetet med melodi och uppdelning av instrument ger en skön stunds lyssning genom de fyra låtarna. Mats berättar om bandets planer att släppa fyra EP. Kanske kvartals eller halvårsvis, de känner ingen stress även fast planerna dragits upp för en tid framöver. Låtmaterialet från första, men även andra EP:n provkördes även de levande på MX och Mats verkar helt nöjd med hur materialet funkar på scen. "Virus som dyker upp på nästa EP sticker ut som ytterligare en favorit. Det låter förjävla gött!", säger han.

Mats berättar att första EP:n verkligen är gjord efter sina förutsättningar, han kommer tillbaka med referensen till Foo Fighters första album, samtalet glider över till Foo Fighters Back and Forth (DVD, 2011), Mats är road, "Vi pratade om den på ett rep tidigare i veckan, men jag har faktiskt inte sett den...", jag låter förvånad och han lovar att se den, kanske kan jag till och med avkräva Mats några raders recension till Spader Ess (som straff för att han inte sett den)? ...hur-som-helst, han kommer tillbaka referensen att skapa ett "brötigt ljud" i beskrivningen, men det är sannerligen inte brötigt, det är precis så stilrent jag förväntat mig, och soundet gör sig bra i denna förpackning.



Den pågående inspelningen (av andra EP:n) blir det mer separation och cleanare mellan instrumenten. Framförallt påverkas trummornas ljudbild i och med inspelningsmöjligheterna bandet har i studion dom börjat använda i Herrljunga. Där står ett uppmickat rum och bara väntar med ett färdigt trumset. "Det låter kanon!", skiner han upp. "Vi spelar förhoppningsvis in fortare och fortare, vilket gör att vi får ut något snabbare. Tätare, det tror jag är viktigt framöver, när musik skeppas som det gör och plattor inte köps som förr. Det blir roligare för alla, tror jag, och efter dessa fyra släpp kanske vi har en grund att stå på. Kanske blir det en fullängdare sen!"

Det låter verkligen som bandet dragit upp planerna, och den känslan stärks ytterligare när jag ber honom presentera bandet. "Jag var 12 år när jag spelade i mitt första band. Det var "Blåbär" (Marcus Andersson, bas) och jag som startade det. Vi spelade väl ihop till gymnasiet, mycket covers, hårdrock, typ Judas Priest och Gary Moore, sen la vi ner, jag minns inte varför. Med Noise Underground hittar vi tillbaka". Med är även "Sigge" (Sigvard Järrebring, gitarr) som var med redan under KRIM och Johan Nyman (Trummor). Det verkar inte finnas några tvivel om att spelglädjen finns "Vi har rätt spelare, medspelare. Det känns när man lirar. Man reagerar på blickar. Svarar upp! Marcus fullkomligt sprutar ut låt-ideér. Embryon med bas och trumma, sen jobbar jag, eller snarare vi vidare ganska förutsättningslöst. Vi har så mycket på lager nu att vi måste planera för att få den här kreativiteten att ge frukt!"



"Det är klart att drömmen att slå igenom och jobba med musik fortfarande finns, men "Sigge" är den enda som försörjer sig på musiken, han är musiklärare och skolad kammarmusiker, men jag menar som rockstjärna", säger han och jag hör att han småler. Det gör jag med för jag gillar det jag hör. Det är inte samma ljudbild som KRIM en gång levererade, det var mer tillrättalagt där Noise Underground välkommet hittar en rockigare scenkänsla. Det är ganska befriande... Jag gillar skarpt det jag hör! Jag tror vi kommer få höra mer av dessa killar framöver och den känslan tilltar när vi avslutar samtalet "Ha de gött, så hörs vi längre fram!", säger Mats!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Noise Underground
1. Folk väntar på nästa grej, även fast den faktiskt kan stå på scen i Alingsås
2. Najs att höra!
3. Det kommer mer!

Betyget då?
Jag tycker definitivt EP:n ska ha lika många ess som låtar, dvs fyra!

Mer om Noise Underground på...
- Facebook
- Spotify

Spader Ess tänker högt om Supergrupper.

En artikel om "Supergrupper" på Bara Metal startade tankeprocessen (det är ju alltid positivt) runt ämnet.

Det är mycket som är super i år känns det. Super-valet, Super-selfien, Super-solen osv. men epitetet supergrupper har funnits med oss en längre tid.

Förutom att det som hamnar under begreppet oftast är mer intressant på pappret än själva slutresultatet, så har jag när jag tänker efter, lite problem med begreppet som sådant. Smaka på det, Supergrupp.
Det som hamnar under denna betäckning är oftast en samling med redan hyfsat kända artister från olika håll som samlas i någon form av hobbyprojekt. Att man sedan inte kan garantera, att bara för att man på olika håll håller hög klass, automatiskt gör det tillsammans i den nya sättningen. Och var går gränsen? Räcker det med att en eller två gamla rockrävar sammanstrålar, eller skall hela gruppen vara uppbyggd av veteraner?

För mig är en framgångsrik grupp en sammansättning med personer som skapar dynamik utöver det vanliga. Gärna över en längre period . Då kan man börja snacka om supergrupper. Led Zeppelin, AC/DC, Kiss är exempel på klassiska "supergrupper". Bland nyare akter blir det svårare att hitta kandidater men möjligen Foo Fighters och Rival Sons kan börja nosa på det epitetet (sett från min horisont).

Annars, om man skall använda sig av den populistiska beskrivningen av en "supergrupp", så är det väl mest Black Country Communion och Them Crooked Vultures som fallit mig på läppen bäst, men det är dom enda som jag på rak arm kommer ihåg i denna genre.

Polar'n Pers guldkorn - Foo Fighters!

Det hade enkelt kunnat vara Nirvana i ett eget guldkorn, det hade lätt kunnat handla om Kurt Cobains (1967-1994) förträfflighet och grungens bana och betydelse genom mitt 90-tal. För visst påverkades jag av hans tragiska självmord, även fast man inte ska överdriva dess betydelse. Men detta guldkorn handlar om någon annan, deras trummis, inte deras första, men däremot deras främsta. För utan att behöva fördjupa mig i denne tidigare trummis förmåga och karriär så är David Grohl en konkurrent av världsmått, både som trummis och karaktär.

Nedan finns klippet "Big Me" som blev första plattans fjärde singel (1996). Videon och låten, som oxå kom att kallas Menthos-låten förklarar ganska väl att det inte är musik som tar sig själv på världens största allvar, Dave tycks från ruta ett gjort klart att detta inte skulle mata en subkultur av "feel bad"!



Hans skapelse, Foo Fighters, föddes som ett enmansprojekt, först under namnet ”Late!” under tidigt 90-tal. Senare, 1995, bildades bandet med Pat Smear (gitarr) som anslutit till Nirvana under inspelningen av "In Utero" (1993) samt Nate Mendel (bas) och William Goldsmith (trummor) från Seattle-bandet Sunny Day Real Estate som imponerat stort på Dave.

Kraftigt förenklat kan man påstå att Nirvana inte var landningsbanan för Dave Grohls egna kompositioner, även fast demon "Pocketwatch" (1992, som Late!) innehöll "Color Pictures of a Marigold", som senare gavs ut på B-sidan till Nirvanas "Heart-shaped box" (1993, som låten "Marigold", senare även spelad på live CD:n/DVD:n "Skin and Bones", 2006), allt var hur-som-helst skapat för egen maskin,  det var en enmansgrej precis som Foo Fighters första självbetitlade album (1995) även fast bandmedlemmarna i deras första line-up ges credit för deltagande på plattan.



Dave förklarar det med sin intention att vara ett band, han förklarar det med att Foo Fighters skulle vara inspelad i största hemlighet bara för att inte jämföras med Nirvana. Det fanns ingen "drive" i att surf på Nirvana, bara en svårarbetad sorg och upplevelse, när musiken han själv producerade nästan helt representerade motsatsen. I fantastiska "Learn to Fly", klippet ovan med bl a Jack Black (Tenacious D) och "Everlong", klippet nedan från bandets andra platta, "The Colour and the Shape" (1997) ser vi hur bandets videoestetik var ämnat att hålla i sig, det finns en ambition att roa...



Det var därför det blev en balansgång när musiker skulle bemanna gruppen, Krist Novoselic (Nirvana) var t ex ett naturligt val, men de kom fram till att det skulle bli konstigt efter Nirvanas exit. Demokassettterna och tidiga inspelningar av Foo Fighters-demot hade cirkulerat ett tag och steget att publicera var därför inte allt för långt. Hans enda krav var att marknadsföringen inte fick omnämna Nirvana. Det här var något annat. För att distansera sig ytterligare hade Dave hängt på sig gurkan och greppade micken, trummorna skulle skötas av någon annan.



Nog med historien, det är både bandet, musiken och personligheten Dave som är guldkornet!

Foo Fighters är historien som börjar i moll och slutar i dur. Det är sologrejen som sakteliga blev bandet för de allt större arenorna. En given succé!



Inför förra albumsläppet, "Wasting Light" (2011, som framförs i sin helhet i klippet ovan från Daves Studio 606), och den stundande turnén hade ökända Westboro Baptist Church klargjort sin ställning, Foo Fighters var bögpropaganda (se bara klippet "Learn to Fly", 1997), och inga hjältar som klippet "My Hero" (1997, dubbelovan) antyder. Det kan inte tolereras, pressmeddelanden och protester vid biljettförsäljningen följdes upp med löften om demonstrationer vid arenan Sprint Center (Kansas City, Missouri).



Dave som onekerligen var inne i en kreativ visuell period såg sin chans. Inselningsteamen bakom DVD:n "Back and Forth" (DVD 2011), klippet ovan från Studio 606 och den sjukt mysiga dokumentären om studion "Sound City" (2013, numera Studio 606) ryckte ut tillsammans med bandet för att göra ett promotionklipp för turnén. Resultatet kan ni se i klippet "Hot Buns" ovan...

När väl spelningen stundade på Sprint Center (Kansas City) lät inte protesterna sig vänta. Gatorna utanför arenan var välfyllda av både protesterande, slagord och plakat, men gissa om det blev en och annan som förvånad min när de oväntat fick stöd, timmen innan första biljetten klipptes, i protesterna av ett "Hill-Billie"/Red-necksband som uppträdde från ett lastbilsflak (klippet nedan)...

Är det inte stor humor, så säg?



Att de dessutom är ett lysande liveband visste jag redan efter deras sjukt bra gig på Cirkus, i Stockholm 1996... Men det är dessa grejjer som gör Foo Fighters till mer än bara ett lysande band, det är svårt att inte gilla dessa herrar alldeles lite extra... eller hur?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Ja, jävlar vilken front-man han är!
2. Helvete vilket skönt drag hans kletiga pop-hårdrock har!
3. Satan i gatan, vilken skön distans och EQ de har!

Dave Grohls humanistiska tal från lastbilsflaket:
"God Bless America! It takes all kinds! I don't care if you're black or white, purple or green, whether you're Pennsylvanian or Transylvanian, Lady Gaga or Lady Antebellum. Men loving women, women loving men, men loving men and women loving women... You all know we like to watch that! But what I'd like to say is, God Bless America, y'all!"

Grattis!! Billie Joe Armstrong - Taylor Hawkins

Billie Joe Armstrong fyller 41 år idag, huruvida födelsedagen firas på rehab eller inte har jag ingen aning om, men man får väl för hans egen skull hoppas att den blir hyffsat vit, och då menar jag inte i pulverform. Men eftersom bandet meddelat att man återupptar turnerandet i Mars, så får vi väl hoppas att han mår bra och har nyfunnen energi för att skapa rätt Green Day atmosfär.











Det är även födelsedag för Foo Fighters trummis Taylor Hawkins, som även han fyller 41 idag. Är dom månne tvillingar? Nä, trodde väl inte det...

Grattis!! - Dave Grohl - Zakk Wylde

Idag har jag äran att gratulera Dave Grohl, som fyller 44 år. En man som lyckats förvalta sin stjärnstatus på ett exceptionellt sätt, från att sitta på trumpallen i ett av rockens numer legendariska band, Nirvana, till att fronta som sångare och gitarrist i ett av nutidens mest tongivande rockband, Foo Fighters. För att inte tala om alla samarbeten och sidoprojekt som denne mannen ständigt är inblandad i.
Baserat på det jag sett i intervjuer och vad andra sagt om honom (plus det att alla verkar vilja ha med honom att göra) så tolkar jag honom som en av rockens hedersknyfflar. Han ger dessutom ett väldigt intelligent intryck.

Jag ser just nu fram mot att se den dokumentärfilm han håller på med om den legendariska Sound City studion.



En annan man som gärna hänger på sig en gitarr som fyller år denna dag är Zakk Wylde. Han fyller 45 år och är väl som sagt inte helt okänd som strängbändare. Både bredvid Ozzy, men även frontandes sitt egna Black Label Society. Tycker det är lite kul att han stundtals låter så lik just Ozzy, när han sjunger på egen hand. :-)

Dessutom får man ju inte glömma bort hans samarbete med Blair's som resulterat i en serie med riktigt rockande och skönt starka såser. Kan inte annat än rekommendera!