Det är sol, långt ifrån mulet. Jag sitter med en stor stark och pratar hård riffig rock med en polare, innan vi ska kasta oss i väg med Djurgårdsfärjan till
Grönan. Det är finfint besök på nöjesfältet i kväll, vi är passivt förväntansfulla, självklart ska vi dit, även fast det, för mig känns tudelat. Att få uppleva
Slayer på
Gröna Lund är för mig precis lika främmande som att se
Darin spela på ett eldhärjat bårhus... Det är känns främmande, lixom! Inte bara för att Thrash metal numera tillåts spelas granne med
Allsång på Skansen, utan även för att bandet har hittat ut på vägarna så pass tätt inpå
Jeff Hannemans tragiska bortgång tidigare i år.
 |
| Utsikt över stammisarna, Araya och King! |
Det är alltså lika delar
Slayer som
Exodus på scenen när
Slayer äntrar Stora scenen. Fifty-fifty, delat! Gitarristen
Gary Holt (
Exodus) har än en gång kallats in för att fylla tomrummet efter
Jeff, något som han gjort under längre perioder sen 2011 med bravur. Tillbaka bakom trummorna är också
Paul Bostaph (fd
Exodus), som hunnit ersätta originaltrummisen (och originalet)
Dave Lombardo en andra gång.
Dave som i helgen kliver i helgen upp på scenen i
Gävle (på
Getaway-festivalen) med sin nya hardcoretrio
PHILM är följaktligen vid bättre vigör, "still alive" så att säga!
Tillsammans med
Slayer-stammisarna
Tom Araya och
Kerry King drar
Holt och
Bostaph igång gigget i ett rasande tempo. Det som slår mig är
Arayas sång som låter riktigt bra! "
World Painted Blood" och "
Disciple" klaras av innan dagens första gåshud levereras. Publiken skanderar "
Slayer,
Slayer..." och "
War Ensemble" hyvlas av med frenesi. Bandet känns, som vanligt, tajta, fast idag levereras allt med betydligt mer adrenalin än på länge! Med undantag för ett lite lugnare och tyngre parti i mitten håller tempot och adrenalin-ruset i sig, det levereras
Bay Area Thrash, precis som det ska låta under ganska exakt en och en halv timma.
Tom Araya ser glad ut. Han ler i de flesta ögonkontakter han har med publiken. Han skrattar, han tycker det är lustigt att spela på ett nöjesfält och återkommer till det ett flertal gånger i mellansnacket. "Ni skulle se hur ni ser ut?", säger han innan första smakprovet från klassiska "
Regin in Blood" (1986) levereras, "
Altar of Sacrifice". Han fortsätter efter "
Chemical Warfare" på samma tema, "Ni har det bra, ni här i nöjesparken... Där man har kul... har ni kul?", publiken svarar infriande "Jaaa!", varpå
Araya frågar några gånger till på samma sätt till stegrande ljudkuliss. Publiken har han i sitt grepp sen dagens första ton, de hänger självklart med, varpå en sista fråga överraskande ställs, "Vill ni dö?", "
Post Mortem" levereras därefter. Hårt, det är stenhårt, kanske en något förenklad version, men visst sitter låtarna, från bandets och fantom-producenten
Rick Rubins underverk, som en offergåva till den dyrkande och
Slayer-kåta publiken!
 |
| Klassiska belysningen till "Reign In Blood" |
Till vänster om scenen lossar åk-attraktionen Fritt fall ett gäng glada besökare på en rask färd neråt precis när refrängen till "
Dead Skin Mask" inleds. Troligtvis gapar dessa till ett av de högsta fria fallen i Europa, som ska vara precis lika läskigt som det låter (om man ska tro på Grönans marknadsföring) men dom lyckas ändå inte överösta publiken, som enligt en bartender överstiger 13 000 vid musik-attraktionen till höger om Spökhuset. Alla tycks vara på ett strålande humör! Under låten når ljussättningen kvällens höjdpunkt, den punkt på dagordningen som på förhand draperar scenen i rött dedikeras en annan låt. Ljuskäglorna följer stilrent
King och
Holt genom gitarrpartierna på ett makalöst snyggt sätt, växelvis, elegant följsamt till musiken...
Dagen som sakteliga har övergått till kväll erbjuder gott om örongodis, men även en och annan Mosh-pit. Efter "
Reign in Blood" kliver bandet av scenen. Backdroppen släpps och en hyllning till
Jeff täcks med detta av med texten "Angel of Death, Jeff Hanneman, 1964-2013, Still reigning", i något som liknar en
Heineken-logga. "
South of Heaven" och "
Angel of Death" blir där under en värdig och energisk avslutning av spelning.
 |
| Jeff hyllas bakom bandet! |
Det är ett fint sätt att hylla sin avlidne medkombatant på. Jag kommer på mig själv med att nostalgiskt fantisera mig tillbaka till den gamla goda tiden, när
Kerry King hade hår och bandet levererade gång efter annan, inte minst på Fryshuset 1988 eller på "
Clash of the Titans" i Solnahallen (1990), med en
Jeff i högform. Han är svår att ersätta, men
Holt gör det riktigt, riktigt bra!
Betyget från Stora scenen kan inte sättas lågt, det känner jag när adrenalinet lämnar kroppen och hemresan tar vid. Det är hedersamma fyra starka ess av fem möjliga som kan kvitteras ut, och jag hoppas verkligen att
Jeff kan se oss där uppifrån, eller om det nu är nerifrån, för bandet kan fortfarande leverera!
...åsså undrar folk varför man älskar live-musik? ...ni skulle vart där!
/Polar'n Per
 |
| Kille med både flax och god smak! |
EPILOG ...och till min husvärd på Spader Ess, lägger jag till en bonusbild på en glad herre som fått både spellista och ett plektrum från scenen, lyckan i hans blick går inte att ta miste på när jag frågar "får jag ta en bild?". När jag därefter berättar att jag kommer klottra några rader på Spader Ess utbrister han, "Är du Alvas pappa?"
Jag får givetvis förneka detta, jag får mitt foto och därmed är vi båda nöjda. Så Mange, jag tror inte du behöver vara allt för orolig över din Alva, det verkar vara en schysst kille!
Han går ju ändå på riktigt bra hårdrock, eller hur? ;-)
/Medmänniskan Per
Slayer set list 2013-08-07 "World domination tour":
World Painted Blood
Disciple
War Ensemble
Hallowed Point
At Dawn They Sleep
Mandatory Suicide
Chemical Warfare
Altar of Sacrifice
Jesus Saves
Postmortem
Snuff
Hate Worldwide
Seasons in the Abyss
Hell Awaits
Dead Skin Mask
Raining Blood
South of Heaven
Angel of Death
Kvällens tre bästa:
1. South of Heaven
2. War Ensemble
3. Post Mortem (eller Snuff, eller kanske Angel of Death!)
Mer om Slayer:
...på
webben
...på
Spotify
