Polar'n Per ser Megadeth på Gröna Lund

Megadeth -"Hangar 18" på Gröna Lund 2017-07-30

Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.

Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).

Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!

Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!

Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.

Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!

Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!

Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!

Herrejösses!

Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!

Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!

Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!

Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!

Så vi skjuter salut för Megadeth!

...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!

Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells

Encore

Holy wars... the punishment due

Polar'n Per recenserar - Anthrax "For all the kings"!

Anthrax -- For All Kings (2016)

Det känns som tiden stått still. Det känns som inget hänt annat än att grabbarna i bandet blivit lite äldre. Scott Ian (Gitarr) har blivit pappa och texterna kanske är aningen mer mogna, men annars är allt sig likt. Visserligen försvann gitarristen Rob Caggiano (numera Volbeat) som ersattes av Jon Donais (Shadows Fall), och under förra året släpptes ett spår "Soror Irrumator" som lovade gott men som inte nådde plattans färdiga produktion.

När denna del i "Big 4" bandets släpper sin elfte fullängdare inryms 11 spår. Givetvis finns det ett antal olika utgåvor med extraspår, men ingen av dessa är denna låt som lovade så gott, istället finns nyinspelade versioner av gamla klassiker!

Det är riffande, de läckra trummorna av Charlie Benate, hela kittet och det finns egentligen inget i mig som känner sig besviken. Tvärt om så finns där höjdpunkter som rockar duktigt fett! Inledande "You Gotta Believe", "Monster At The End" och titelspåret "For All Kings" ligger alla i linje med klassiska soundet mellan "State of Euforia" (1988) och "Persistence of Time" (1990) innan plattans uddaste låt presenteras.

"Breathing Lightning" låter som man kan förvänta sig... ehe... av Alter Bridge... Live-klippet brevid gör den mer glädje än denna catchiga radiohitsproducerade version som finns på plattan.

Anthrax har alltid varit något av husgudar för mig och när bandet förra seklet växlade sångare Joey Belladonna ut och John Bush in passade det tiden och musiken som gavs ut då. Anthrax blev kantigare, tuffare och melodierna i Belladonnas sång blev ersatta av något aggressivare. Melodierna var dock tillbaka med förra släppet då Belladonna återkom och detta släpp en otvetydig del av Anthrax klassiska sound igen. Bandet verkar ha hittat hem igen efter allt stök som följde då Sharon Osbourne återförenade den klassiska line-up som spelade in "Among the Living" (1986).

Singeln "Evil Twin" är kanske det tydligaste beviset på att klassisk Anthrax är tillbaka. Ta dig tid att lyssna igenom plattan. Dett aär riktigt trevlig upplevelse. Personligen gillar jag inledande "You Gotta Believe", "Blood Eagle Wings" och "Avenge Defend". Den sistnämnda tror jag kommer funka riktigt bra live!

Anthrax följer sin ritning på hur man vill spela sin musik!

Surrande gitarrer i fantastiskt balla "Zero Tolerance" avslutar plattan precis så som vi vill höra Anthrax när de mal på! Betyget blir 4 välförtjänta ess av 5!

Med nysläppt av Megadeth, Slayer och nu Anthrax väntar vi på Metallicas släpp så Big 4 kan sättas samman på nytt!

/Polarn Per

Tre starka kort med Anthrax:
1. Riffandet
2. Benates trummor
3. Skönt med en scysst start på 2016...

Polarn Pers guldkorn - Reign in blood

Åskan dånar. Verkligen dundrar. Gitarrgnissel i bakgrunden. Trummorna ligger, bam-bam-bam, sen igen, sen igen och igen. Det är episkt, man hör hur himlen öppnar sig till riffet som alla hårdrockare känner igen. Därefter surrar gitarrerna igång till en mer handfast trumtakt.

Regnet tilltar. Styrkan är obeveklig. Det är ilsket!

Tom Araya fräser ur sig rad efter rad om att vi sitter fast i skärselden, att döden är nära förestende, allt är paketerat på ett sätt som inte lämnade pojkrummet oberört när det regnar blod! Albumet "Reign in Blood" (1986) med Slayer är ett mästerverk! Det är Thrashmusikens gamla testamente.

Fortfarande återkommer jag till plattan för att resa gåshuden ännu en gång, den som stod som taggtråd när pick-uparmen la sig i sitt spår. Den när några statiska sprakande övergick till "Angel of death". Vilken platta! Vilken öppning. Doktor Mengelses signaturmelodi, sen fortsätter det i samma stil, fullt ös, några favoriter är givna "Post Mortem" och "Altar of Sacrifice" som samsas på en platta som är över på runt en halvtimme. Det är över på ett sånt där sätt att man undrar, vad fan hände? Då har man ändå gett sig tid att vända vaxet en gång... Jag minns det tydligt. Plattan som lades på hemma hos Martin, pojkrummet i källaren, jag minns det tydligt...

Det var en uppenbarelse. Ett dop. Allt det där grabbarna i Slayer ville göra med sinnet satt etsat.

Man hade inget sätt att värja sig. Slayer gav mig en kraftfull lektion i den energi, styrka och urkraft som finns. Det är en naturkraft, precis lika stark som den sandstorm som föranleder verklighetens blodregn.

Lyrik och musik har genomgående skapats av den legendariska kombon Jeff Hanneman (vila i frid) och Kerry King. Krydda med slagverkaren och batteristen Dave Lombardo och den blivande demonproducenten Rick Rubin i högform. Ett fåtal låtar över tre minuter. Ändå en massiv servering. Blytung. Ilsken. Tydlig. Få vax har påverkat sin genre så mycket som denna platta med Slayer!

Bay area thrashen föddes. Presenterade sig och etablerade sig i en explosion. Exodus, Metallica, Megadeth, Death Angel... Jeezus!

Snacka om guldkorn funna i denna sandstorm som skapades ur musikens energi, den som bar med sig allt, damm och organiskt material i sådan omfattning och till sådan höjd att regnet kunde färgas rött!

Först blästringen i stormen, sen den triumferande uppvisningen till ett blodregn. Exakt så är plattan!

Guldkornet heter "Reign in blood", bara det hade räckt för att den pubertala Per skulle tvingat skivbutiken att spela plattan lixom! I pojkrummet där hos en polare mellan Axelsberg och Mälarhöjden fick jag en fet jävla käftsmäll. Den triumferas med plattans bästa spår, Thrashens signum, avslutande "Raining blood", precis som allt det där andra inte räckte...

Kanske har jag skrivit om vaxet förut, anyway, den förtjänar varenda rad...

/Polarn Per

Tre andra starka kort med Slayer
1. Mot varmare årstider, "Seasons in the Abyss" (1990)!
2. Söderort, "South of heaven" (1988)
3. Återsamlingen av de gamla trupperna och återfödseln med "Christ illusion" (2006)

Önskelistan - Metalskor

Ja jag erkänner, det var väldigt länge sedan Önskelistan var öppen, varför inte börja nerifrån. David Gahan i Depeche Mode sjöng en gång "Try walking in my shoes" och här är ett gäng skor från The Ave Venice, som jag inte skulle ha något emot att gå omkring i.

Massor mer finns i deras butik.

Spader Raljerar på om sober Merchandise

Drar väl det här med Merchandising ett varv till.
Det finns helt klart olika kvalitetsnivåer på Merch. Antingen att bli lite väl mycket Kiviks marknad över det hela eller kan det bli klassiskt sobert och smakfullt. Kanske framför allt när det kommer till bandrelaterade smycken. Ofta följer det väl prislappen, smakar det så kostar det helt enkelt.

Vi låter dessa två Candlemass halssmycken vara lite exempel.
Först ett plockat från Ebay för ca. 50 spänn och sedan ett specialtillverkat från Seventh Circle Artworks som jag är lite osäker på priset på (den finns inte längre i butiken) men torde ligga någonstans på dryga 1000 lappen om man jämför med liknande smycken i deras butik.
(uppdatering: Candlemass halssmycket på bilden gjordes bara till bandet. Dock har man en ring på sin hemsida i limiterad utgåva (100 st.))

Lite Kiviks Marknad. Bra pris, mindre kvalitet

Inte fullt så mycket Kiviks marknad. Bra kvalitet, mindre bra pris

Enligt mig en viss kvalitetsskillnad. Själv skulle jag bara bära ett av dem, och det skulle göra ett klart större hål i plånkan om man så säger. :-) Därmed inte sagt att det första är ett dåligt alternativ, bara att det är ett sämre i jämförelse (om man nu inte lägger in för mycket vikt på prisfaktorn).

Men om vi nu håller oss kvar i det lite dyrare skiktet så har vi här en annan spelare, klassiska The Great Frog i London som har gjort en en hel del smycken som burits av rockcelebriteter. Dessutom har dom en uppsjö med snygga grejer för den hugade rockern, varav en del direkt bandrelaterat. Dock gäller det att ha med sig stora plånboken... Men är det handgjort så är det...

From: £180.00

From: £220.00

From: £140.00

From: £220.00

För min egen del finns det ett par saker jag suktar efter på deras hemsida som kanske inte är direkt knutna till något specifikt band, men som jag inte skulle ha något emot att ha. Vilket osökt för in oss på området Önskelistan. Om nu någon skulle få för sig att ge mig en dödskallering i present är det bara att skicka ett mail så återkommer jag med storlek. :-)

From: £160.00

£870.00

Fast jag antar att när allting kommer kring och plånboken har fått tala så är det väl häromkring man hamnar. :-)

79:-

Polar'n Per kollar på Slayer!

Det är sol, långt ifrån mulet. Jag sitter med en stor stark och pratar hård riffig rock med en polare, innan vi ska kasta oss i väg med Djurgårdsfärjan till Grönan. Det är finfint besök på nöjesfältet i kväll, vi är passivt förväntansfulla, självklart ska vi dit, även fast det, för mig känns tudelat. Att få uppleva Slayer på Gröna Lund är för mig precis lika främmande som att se Darin spela på ett eldhärjat bårhus... Det är känns främmande, lixom! Inte bara för att Thrash metal numera tillåts spelas granne med Allsång på Skansen, utan även för att bandet har hittat ut på vägarna så pass tätt inpå Jeff Hannemans tragiska bortgång tidigare i år.

Utsikt över stammisarna, Araya och King!

Det är alltså lika delar Slayer som Exodus på scenen när Slayer äntrar Stora scenen. Fifty-fifty, delat! Gitarristen Gary Holt (Exodus) har än en gång kallats in för att fylla tomrummet efter Jeff, något som han gjort under längre perioder sen 2011 med bravur. Tillbaka bakom trummorna är också Paul Bostaph (fd Exodus), som hunnit ersätta originaltrummisen (och originalet) Dave Lombardo en andra gång. Dave som i helgen kliver i helgen upp på scenen i Gävle (på Getaway-festivalen) med sin nya hardcoretrio PHILM är följaktligen vid bättre vigör, "still alive" så att säga!

Tillsammans med Slayer-stammisarna Tom Araya och Kerry King drar Holt och Bostaph igång gigget i ett rasande tempo. Det som slår mig är Arayas sång som låter riktigt bra! "World Painted Blood" och "Disciple" klaras av innan dagens första gåshud levereras. Publiken skanderar "Slayer, Slayer..." och "War Ensemble" hyvlas av med frenesi. Bandet känns, som vanligt, tajta, fast idag levereras allt med betydligt mer adrenalin än på länge! Med undantag för ett lite lugnare och tyngre parti i mitten håller tempot och adrenalin-ruset i sig, det levereras Bay Area Thrash, precis som det ska låta under ganska exakt en och en halv timma.

Tom Araya ser glad ut. Han ler i de flesta ögonkontakter han har med publiken. Han skrattar, han tycker det är lustigt att spela på ett nöjesfält och återkommer till det ett flertal gånger i mellansnacket. "Ni skulle se hur ni ser ut?", säger han innan första smakprovet från klassiska "Regin in Blood" (1986) levereras, "Altar of Sacrifice". Han fortsätter efter "Chemical Warfare" på samma tema, "Ni har det bra, ni här i nöjesparken... Där man har kul... har ni kul?", publiken svarar infriande "Jaaa!", varpå Araya frågar några gånger till på samma sätt till stegrande ljudkuliss. Publiken har han i sitt grepp sen dagens första ton, de hänger självklart med, varpå en sista fråga överraskande ställs, "Vill ni dö?", "Post Mortem" levereras därefter. Hårt, det är stenhårt, kanske en något förenklad version, men visst sitter låtarna, från bandets och fantom-producenten Rick Rubins underverk, som en offergåva till den dyrkande och Slayer-kåta publiken!

Klassiska belysningen till "Reign In Blood"

Till vänster om scenen lossar åk-attraktionen Fritt fall ett gäng glada besökare på en rask färd neråt precis när refrängen till "Dead Skin Mask" inleds. Troligtvis gapar dessa till ett av de högsta fria fallen i Europa, som ska vara precis lika läskigt som det låter (om man ska tro på Grönans marknadsföring) men dom lyckas ändå inte överösta publiken, som enligt en bartender överstiger 13 000 vid musik-attraktionen till höger om Spökhuset. Alla tycks vara på ett strålande humör! Under låten når ljussättningen kvällens höjdpunkt, den punkt på dagordningen som på förhand draperar scenen  i rött dedikeras en annan låt. Ljuskäglorna följer stilrent King och Holt genom gitarrpartierna på ett makalöst snyggt sätt, växelvis, elegant följsamt till musiken...

Dagen som sakteliga har övergått till kväll erbjuder gott om örongodis, men även en och annan Mosh-pit. Efter "Reign in Blood" kliver bandet av scenen. Backdroppen släpps och en hyllning till Jeff täcks med detta av med texten "Angel of Death, Jeff Hanneman, 1964-2013, Still reigning", i något som liknar en Heineken-logga. "South of Heaven" och "Angel of Death" blir där under en värdig och energisk avslutning av spelning.

Jeff hyllas bakom bandet!

Det är ett fint sätt att hylla sin avlidne medkombatant på. Jag kommer på mig själv med att nostalgiskt fantisera mig tillbaka till den gamla goda tiden, när Kerry King hade hår och bandet levererade gång efter annan, inte minst på Fryshuset 1988 eller på "Clash of the Titans" i Solnahallen (1990), med en Jeff i högform. Han är svår att ersätta, men Holt gör det riktigt, riktigt bra!

Betyget från Stora scenen kan inte sättas lågt, det känner jag när adrenalinet lämnar kroppen och hemresan tar vid. Det är hedersamma fyra starka ess av fem möjliga som kan kvitteras ut, och jag hoppas verkligen att Jeff kan se oss där uppifrån, eller om det nu är nerifrån, för bandet kan fortfarande leverera!

...åsså undrar folk varför man älskar live-musik? ...ni skulle vart där!

/Polar'n Per

Kille med både flax och god smak!

EPILOG ...och till min husvärd på Spader Ess, lägger jag till en bonusbild på en glad herre som fått både spellista och ett plektrum från scenen, lyckan i hans blick går inte att ta miste på när jag frågar "får jag ta en bild?". När jag därefter berättar att jag kommer klottra några rader på Spader Ess utbrister han, "Är du Alvas pappa?"

Jag får givetvis förneka detta, jag får mitt foto och därmed är vi båda nöjda. Så Mange, jag tror inte du behöver vara allt för orolig över din Alva, det verkar vara en schysst kille! 

Han går ju ändå på riktigt bra hårdrock, eller hur? ;-)

/Medmänniskan Per

Slayer set list 2013-08-07 "World domination tour":
World Painted Blood
Disciple
War Ensemble
Hallowed Point
At Dawn They Sleep
Mandatory Suicide
Chemical Warfare
Altar of Sacrifice
Jesus Saves
Postmortem
Snuff
Hate Worldwide
Seasons in the Abyss
Hell Awaits
Dead Skin Mask
Raining Blood
South of Heaven
Angel of Death

Kvällens tre bästa:
1. South of Heaven
2. War Ensemble
3. Post Mortem (eller Snuff, eller kanske Angel of Death!)

Mer om Slayer:
...på webben
...på Spotify

Det har varit en varm sommar, det behövs ett regn... i blod!

Det är dax att samla ihop era pinaler och ta er till Gröna Lund för att se de delar av Slayer som är kvar. Ikväll hyllar vi Jeff Hanneman. Sjukskriven för nekrotiserande fasceit 2011 och avliden av leversvikt, eller skrumplever som man officiellt angav på Slayers hemsida. Oavsett, en till av världens hårdaste riffmaskiner gick bort... Hoppas du lirar metall med Darrell Dimebag där uppe, eller nere...

Vila i frid!

/Polar´n Per

Dryckesrecension - Sweden Rocks Deadication

Vid det här laget har vi har vant oss vid att de så kallade Merchandise dryckerna inte alltid håller måttet, utan snarare säljer på sin etikett än innehållet.

Vilket gör att det blir en trevlig vändning när vi nu korkar upp Sweden Rocks Deadication. Denna Rioja är en ovanligt trevlig bekantskap med en behaglig doft och färg som testas av mig, frugan och en kompis (Peter). 

Deadication ger en trevlig syra och en halvtorr något kryddig smak med fatkaraktär som man brukar säga på Systemet. Vi är alla ganska eniga om att det är ett vin som passar sig bäst som ett matvin snarare än som ett vin som dekanteras enbart för drickandets egen skull. Framför allt till grillat. För vår del var det långsamt grillade revben efter recept av Jonas Cramby som stod på menyn.

Flaskan i sig är snyggt stilren och håller sig väl till ramen av det vi sett från Sweden Rock linjen, både det tidigare och det kommande (Brands For Fans släpper tillsammans med Sweden Rock i dagarna även en limiterad Singel Malt Whisky)

Vilket gör att vi nu kommer till den stående frågan, Prisvärt? Även detta vinet klockar in på 119:- och även om det är bland de bästa Merchviner som vi hittills har smakat, så är priset klart högt. Man får minst lika goda viner redan från halva det priset. Men som klargjorts tidigare, det är kanske inte innehållet som är det som är det stora marknadsvärdet, utan här får man även väga in etiketten och Rocklivsstilen också.

Det som blir den största frågan här är då hur kommer Sweden Rock som varumärke att stå sig i jämförelse med de andra Merchvinerna, te.x Motörhead, Kiss, AC/DC och Slayer som har mer inarbetade märken och lojala fans? Runt själva festivalen, javisst, men nu i väntan på nästa, skall man då lyckas trigga festivalbesökarnas nostalgi till den nivå att detta blir en försäljningssuccé? Ingen aning, men det kan bli en intressant resa. Om inte annat så är det den perfekta gåvan till alla Sweden Rock galna i bekantskapskretsen.

Beach Sommaren 2013

Vi har varit vana med att det funnits en del bandrelaterade shorts osv. för att pimpa upp sommarens strandhäng, framför allt riktat till den manliga delen av fans.

Eftersom ett bands framgång och popularitet mer och mer mäts i hur mycket Merchandise man säljer, till skillnad mot förr då skivförsäljningen var en stor måttstock, så är frågan är om årets trend för badmode riktat till tjejer kan tyda på att just den kvinnliga delen av fansen är en växande maktfaktor?





Den senaste tiden tycker jag mig ha sett en ökad tillgång på "Girlie" T-shirts både i bandshopparna och Merch-båsen på konserter. Eller är det just denna bikinivåg bara ett uttryck av att någon merchproducent kommit på en smart grej och pumpar ut den på marknaden. Eller skall man ställa sig frågan om det är vissa band som ser en ökad del kvinnliga fans? För det är ju långt ifrån alla som satsar lika riktat mot kvinnomarknaden.

 Dessa bikinis som visas här är ju väldigt snarlika och flera kan även hittas hos en och samma ställe, Front Magazine Shop. 
Alla kreationerna finns givetvis även att köpa i respektive bands Merchbutik.


Ghost
Slayer
Motörhead
Mastodon

Polarn' Per tänker till...

Jag skrevhäromdagen om promos och EP-formatet. Tankarna tar fart om att dessa, mer eller mindre, ofta motsvaras av en fullängdare från 80-talet. I produktionerna som med exemplet från igår görs med färre kanaler (lager av ljud) och framförallt i längden. Jag gillar det formatet. Låt mig förklara...

Iron Maidens senaste studiovax är min frustration. Ett bra band, faktiskt lite av husgudar. Bra låtskrivare, duktiga musiker, mycket musik, så vad fan är problemet?

Ja, kanske är det inga problem, men för mig innebär "format grande muchos" att resultatet kan upplevas just lååångt. Till och med tråkigt. Definitivt så förloras intresset. Fokus. Det värsta är när man behöver kämpa för att behålla det. Jag blir den ensamma långdistanslöparen när jag växlar läge från mottaglig till passiv lyssnare. Fan, jag springer ju knappt!

Jämför den väl paketerade "The number of the beast" med t ex "The final frontier". OK, kanske är det en orättvis jämförelse, men jag tror ni fattar poängen. Jag ser förebilder Slayers "Reign in blood". Jag minns än idag när den hade snurrat igenom sina två sidor. Vad fan var det? Wow! ...eller som när Guns'n'Roses "Lies" avrundades efter en halvtimma. Komplett, lixom, men kortare. Inte en chans att pojkrums-Per kunde lägga fokus på annat... Ja, möjligen de pubertala omslagen!

 Det är sällan denna typ av produktioner görs idag, senast ut tror jag Eddie Vedders episka soundtrack till Sean Penns "Into the wild" var.

Andra scener har gjort detta format till sitt mål. Jag tänker på amercana-rocken där många artister gör "fullängdare" i kortare format. Roki Erikson, Deadman, Israel Nash Gripka, Todd Snider och många andra som, i mitt tycke därmed värnar albumets integritet.

Album bär charm. Det är en enhet som kan göra enstaka låtar bättre än vad dom egentligen är i lösgodis-form. Nämnda Gripka gör dessutom outtakes på det material som inte når plattorna vilket i sina unikt numrerat skick ger en trevlig uppsving för bandets försäljning, men även för mitt, ibland sjuka, musikintresse. Limited... Mmm, bara det!

Frosseri är min favorit bland dödssynderna, överlägset faktiskt!

Jag tror dessutom delar av frustrationen ligger i hur nästa generation konsumerar musik. Visst återföds blandbanden, men att föredra enstaka låtar framför album, nä, den grejen känns bara så fel. Jag tycker låtar kan vara hits och album är kulturskatter, inte alla, men det är en samling som har en start och ett mål. Lite som att duka med enhetlig servis till middag istället för omaka tallrikar, bestick och glas. Ni fattar?

Klipper man dessutom tiderna för produktionen genom att färre spår ska paketeras skapas en situation där artisterna kan göra fler plattor i intervall med tätare turnérande. Detta är en bevislig framkomlig väg att skapa ökad försäljning... Bara det finns kvalité i det som ges ut!

Sakta lämnar jag sakfrågan EP och närmar mig kommers. Jag rundar därför av med frågan, vad tycker ni? Håller ni med?

/Polarn' Per

Westboro baptist church vs. Jeff Hanneman

Det har väl inte kunnat undgå att Jeff Hanneman gått vidare till sällare jaktmarker. Självklart har det inte gått galningarna i Westboro Baptist Church förbi, och enligt siten Dangerous Minds har man tydligen planer för en likande aktion vid hans begravning, som den man hade när DIO begravdes.

Kan väl inte annat än att hoppas, att om så är fallet, att det blir en hel del Slayer fans som kommer dit och visar vad dom tycker om saken.

Önskelistan - Förkläde

Visst, förkläde har varit med tidigare i form av detta från Slayer som är ruggigt coolt.

Men tyvärr, det är bara så att gammal är ändå äldst och har man Snaggletoth på magen så kan man aldrig hamna fel. Detta förkläde från Motörhead är så mycket coolare i mina ögon, pm inte annat för att jag gillar bandet så mycket bättre.

Uppdatering angående Slayer Reign in Blood Vinet

Fick just dessa goda nyheter från Brands for Fans. Slayers vin, Reign in Blood som recenserades här, kommer nu att släppas som i Systembolagets ordinarie sortiment, och senare ut i resten av Europa.

Att det tidigare endast gick att köpa på låda om sex flaskor var ju ett av vinets stora nackdelar i envigen mot AC/DC's Higway to Hell, så att man nu kommer att kunna köpa vinet styckvis får ses som väldigt postpositivt (gäller givetvis alla Rock-viner).

Dessutom passade man på att träffa Tom Araya på Metaltown i somras och fick då möjlighet att göra en exklusive intervju med honom (följer nedan). Han berättar om vinet och andra funderingar han har kring te.x dryck.

Med tanke på hur många artister det är som släppt viner på sistone; varför tror du att just musiker tar till sig och upptäckt vinet?

Jag tror inte att de har upptäckt den! Hahaha! Allvarligt talat så tror jag att musiker alltid har druckit och delat på ett gott vin. Det är, och jag hatar att säga det, en annan form av last. Ett bra vin har många kvaliteter, tycker jag. Om man dricker med måtta är det hälsosamt och bra för hjärtat. Musiker har ju alltid haft vinet runt sig, men det är egentligen rätt få som satt sig in i smaker och sammansättning. När jag växte upp drack min pappa mycket olika viner, vilket jag fick smak för och lärde mig uppskatta. Han pratade mycket om smaker och skillnader i karaktärer på viner. Vår manager, Rick Sales, är också en stor vinkonnässör. Han går på många provningar och har lärt mig en hel del om de olika kvaliteterna på vin. Jag vet inte varför musiker dricker vin, dock. Jag vet att Mozart drack mycket vin, och jag antar att det var där kopplingen började, hahaha!

Vad tyckte du om er Cabernet Sauvignon när du provade den?

När jag fick höra talas om idén med ett Slayer-vin fick jag prova lite olika förslag. Ärligt talat var jag rätt skeptisk först innan jag provade vinet. Sedan kände jag “vet du vad, det här är faktiskt riktigt bra. En riktigt fruktig och rund karaktär för att vara ett rött vin”. Den är smakrik och kändes fantastisk!

Den har fått bra mottagande i Sverige…

Det är coolt, men jag tycker verkligen det är ett bra vin. Jag gav en flaska till min bror som är vinkännare och han älskade den. Han provar mycket olika viner och han gav vår flaska tummen upp. Som sagt var jag skeptisk till att börja med, men jag hittade inga av de bittra, starka noterna med torr munkänsla som man kan få från sämre viner. Jag är glad att den har fått bra respons eftersom det är ett bra vin…

Har du haft något riktigt “vin-moment”, som man kan få av ett riktigt bra album eller fantastisk konsert?

Tja, ett sådant tillfälle skulle väl vara när vi fick smaka det här vinet första gången. Jag hade inga förväntningar alls, och var mer skeptisk än något annat. Men det var inget “vi tar vad som helst, drar på en etikett och kallar det ‘vårt vin’”, utan snarare ett bra vin som står på egna ben. Förutom det kan jag inte minnas några riktiga ‘vin-moment’. Du vet… jag har förmodligen haft många, men jag minns de inte! Hahaha! Det fanns en tid då jag drack mycket vin, men de stunderna minns jag inte riktigt… Jag vet inte om man skulle kalla de för vin-moments dock. Hahaha!

Vinet ni släpper är en amerikansk Cabernet Sauvignon. Du är från Chile, har du funderat på att släppa fler viner och något då från Chile?

Jag hoppas ju det. Vår manager brukar köpa chilenska viner och skicka mig ett par flaskor. Genom honom har jag provat en del som jag har gillat mycket. Men när de frågade om jag ville buteljera några chilenska viner kom jag bara att tänka på den Svarta Katten, Gato Negra. De frågade om jag provat Concho Y Toro, och jag sa ‘visst!’. Jag gillar de mycket, och vi har funderat på att göra något med dem, vilket vore fantastiskt kul. Chile producerar grymma viner, och jag skulle gärna se att vi gjorde något därifrån framöver som ett Slayer-vin. De har ju också en del riktigt bra vita viner som det vore kul att lyfta fram.

På tal om vita viner - har du någon favorit?

Jag har provat en del bra vita viner, och jag gillar den chilenska Pinot Grigion. Jag  blev tillfrågad om att komma upp med ett citat för att lyfta fram chilenska viner; det var en kille som höll upp ett revbensspjäll och en flaska vin och mitt förslag var “Are you Chilin’ or Grillin’?”. Vet inte om de kommer använda det däremot. De skulle kunna köra på “brown bag or glass?” hahaha! (syftande på amerikansk lag som säger att man inte får dricka alkohol offentligt, vilket gör att man döljer flaskorna i karaktäristiska bruna papperspåsar)

Har ni funderat på någon annan dryck att lansera, utöver vinet?

Skulle vi göra något mer skulle det involvera drycker vi gillar som band. Schnaps är en, tequila och vodka ett par andra. Vi är Sambuca-fans också! Vi dricker inte särskilt mycket whisky, även om jag själv kan njuta av en Crown Royal. Kerry är ju riktigt inne på Jägermeister, så han sponsrar dem… han kanske föreslår ett Slayer-Jägermeister samarbete. En “Slayermeister”, även om jag inte vet hur man skulle ta emot det. Men just nu fokuserar vi på vinet.

Kommer det här finnas tillgängligt i USA eller andra länder?

Ja, det hoppas jag definitivt. Jag har ju ingen aning om vilken logistik det krävs för att få något sådant att hända, men det har ju fått sådan bra respons eftersom det är ett bra vin. Jag tror nyckeln är att se till att vinet är så bra som möjligt, och då tror jag att det skulle funka fint i staterna. Faktum är att jag tror många mer etablerade vinprovare skulle bli förvånade över kvalitén på vinet. Kanske upptäcker de bandet efter att ha druckit vinet, hahaha! Efter att vi mötte folket bakom Brands for Fans förstod vi att de var riktiga vinmänniskor och vet vad de pratar om. Det är en bra produkt och det känns bra att ha ett vin som inte bara är en etikett på billigt blask, utan en väl utvald Cabernet Sauvignon.

Klockan drar iväg och vi lämnar Tom och bandet att förbereda sig för den fullständiga överkörningen av den 20.000 man starka publiken i Göteborg. Spelningen är magisk och såväl publik som recensenter är lyriska efteråt. Med ett vin som matchar bandets musikaliska kraft kan vi hålla upplevelsen vid liv för lång tid framöver.

Ny Envig! - AC/DC mot Slayer

För denna envig ställer vi här två stycken röda Cabernet Sauvignon mot varandra i form av

AC/DC - Highway To Hell och Slayer - Reign in Blood.

Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Båda flaskorna är otroligt snygga, där AC/DC får stå för folkligheten och Slayer slå lite underifrån som den lite mer nischade deltagaren.
AC/DC flaskan är större och har en imponerande tyngd och stoltserar med ett utdrag av en av rockhistoriens mest klassiska omslag, medan Slayer har sin stiliga logo. Det får väl anses som tur att inte Slayer valde sitt skivomslag till Reign in Blood, för lika klassisk som skivan i sig är, är omslaget fult.
Dock skall man från Slayerlägret ha en stor eloge för förpackningen och kringprodukterna i form av tillhörande glas och grillförkläde osv. sådant imponerar alltid och riskerar att hamna på önskelistan.

Rond 2 - Priset
AC/DC 119:-
Slayer: 119:-
Med andra ord ingen prisskillnad per butelj. Här är den stora skillnaden att AC/DC kan köpas styckvis på Systemet, medan Slayer måste beställas i kartong om 6 st.


Rond 3 - Smak
AC/DC: Mörkt vackert vin med en god doft som lovar gott. Bärigt med inslag av Ek. En trevlig eftersmak. Lättdrucket.
Slayer:Även detta vin är vackert rött. Med en bärig doft och smak. Ett gott vin det med.

Man märker att det rör sig om samma druva, även om det finns skillnader. AC/DC har en liten större strävhet, som jag själv uppskattar.


Rond 4 - Trovärdighet
Båda vinerna är som sagt trampade av Cabernet Sauvignon druvor. Jag tycker att det blir extra trovärdighet i och med att man valt viner producerade i samma land som grupperna härstammar från.
Skönheten bor i detaljerna...


Rond 5 - Nostalgin
Här är väl den stora skillnaden. Även om Slayer är en klassiker inom sin egen genre så är AC/DC så stora och har hängt med så länge att dom är kända bortom normala genrebarriärer och fansen spänner över fler generationer. Higway to hell har fått 7 platina utmärkelser och är genom att det är Bon Scotts sista skiva en given klassiker, så varje gång man höjer ett glas blir det som en skål till Bons ära.

AC/DC har varit aktuella i snart 40 år och turnerat flitigt, kan väl ses lite som hårdrockens Rolling Stones, medan Slayer ligger ca. 10 år efter. Inte heller det illa, men det blir i sammanhanget lite som David mot Goliat.

MatchVinnare: Att utse en klar vinnare mellan dessa två är svårt om man bara skall gå på smaken. Det är goda viner båda två och hade dom kämpat mot något av de tidigare vinerna som recenserats här, både bataljen Motörhead/Kiss och Sweden Rock, så hade dom båda gått iväg med den vinnande titeln.

Nu är det ju inte så, utan dom mötte varandra. Så istället för en knockout seger får jag förklara Australiensarna som vinnare på marginell poängvinst. Detta baserar jag till största del på att jag helt enkelt tycker bättre om AC/DC än Slayer.

Slutkontentan är att båda är goda viner som i vanlig god ordning är lite dyrare än vad dom smakar. Hade dom legat i spannet 70-80 kr. hade det kunna varit viner som jag köpt på mer regelbunden basis. Nu blir det nog mer något som man köper för skoj skull eller som present till någon Rocker-polare och då kommer det att bli hens musiksmak som bestämmer vilken flaska det är som hamnar i korgen.

Men så är det väl med denna typen av livsstilsviner.

Jag vill passa på att tacka både Giertz Vinimport AB och Brands For Fans för hjälpen att göra denna batalj möjlig.