Polar'n Per ser The Hives på Gröna Lund

The Hives, Gröna Lund 2017-09-08 

2017-09-08 Gröna Lund, Stockholm, Sverige, Världen, Universum. När Sveriges största alter-ego Pelle Howlin' Almgren kliver upp på scen märker man det. Vi glömmer snabbt duggregnet som mer ligger som en blöt dimma över publiken. Gårdagens snackpåse Jesper Binzer (D-A-D) görs snabbt till en parentes i världsrymden när den danska klassiska hårdrocksbuskisen ersätts av hybris-osande svensk upptempopop, eller punk som det faktiskt skulle räknas som utan denna glammiga förpackning.

The Hives har tagit på sig sina kostymer i joker/dansbandsaktigt svart och vitt. Scenen är storslaget vacker med sin enkla vita belysning som bara varierar mellan kliniskt vita spots eller kannor av glödljus. Mitt i detta står musiker och ett självförtroende som är tajt förpackat i mötet mellan den gitarr-hookiga 50-talsviben ala Eddie Cochran, livepunkens 70- och 80-tal genom Ramones och effekterna och ursprunget i centralorten Fagersta, Sverige, Världen, Universum har på bandet.

"The Hives står över lagen!", fastslår Pelle. Idag slår vi publikrekord på Grönan (som de besöker för femte gången). The Hives har trotsat publikregleringen vilket gör att Bob Marleys rekord från way-back på runt 32 000 besökare fullständigt krossas med de 250 000 besökare som är här idag! Skrik så jag får höra hur ni låter!, manar Pelle på från scen för att nonchalant vända sig från publiken för att hybristeatraliskt och besviket konstatera att "250 000 borde låta mer!" Givetvis yrar Pelle, men det är en del av underhållningsvärdet med att se The Hives.


The Hives är en akt som utan sitt mellansnack skulle vara ganska monoton. Låtarnas variation kan karvas ut, men det är i stort 2-minuters punkiga låtar med mycket melodi som levereras med otrolig precision, fullständigt dominerat av trumtakten och de snygga arrangemangen som bjuder dynamik.

Bästa spår ikväll är oväntat en av bandets längre låtar "My time is coming" samt klassikerna "Main offender" (klippet nedan), "A.K.A. I-D-I-O-T" (som är en av två låtar som framförs med gästartisten och bandets förre bassist Dr. Matt Destruction). Utöver dessa låtar fullkomligt brilljerar The Hives i avslutningsnumret. "Det var en låt som låg och väntade. Sen växte den som en surdeg, och det vet ni ju vad det är här i Stockholm!", exakt så är det! "Patrolling days" är ett guldkorn som inte lämnar någon besviken!

Kanske krävs det samma typ av ogenerade hybris för att våga störa mig (bilden nedan) när jag ska recensera The Hives, men jag väljer att förbise det och lägger tangenterna åt sidan för att mysa katt (även fast hon inte är förenklat svart och vit i sin uppenbarelse) innan jag lyckas färdigställa denna recension... Ja, ja, jag ska inte ge mig på vad alla andra tycker, men jag gullar Mary-Lou och fortsätter gilla The Hives! Jag älskar bandets kompromisslöshet och idag bjuder bandet på en härlig tillställning och jag tror det stämmer som Pelle säger att regnet över Gröna Lund idag är beställt för att det annars skulle "gå för hett till"! Betyget är 4 feta ess (av fem möjliga), även fast bandet antyder att de förtjänar minst alla 52 ess, i kortleken!

/Polar'n Per

Mary-Lou claimar, precis som Pelle, tid och uppmärksamhet...

Tre starka kort med The Hives
1. Inte fan blir man offended eller provocerad av "The main offender", snarare charmad
2. Det finns något så punkigt i när Fagersta möter världen och universum
3. Det kändes inte alls som en episod av Lyxfällan att erbjudas The Hives rika live-set!

Set list
Come on!
Hey little world
Hate to say I told you so
Wait a minute
You got it all... Wrong
Main offender
Take back the toys
Die, all right!
My time is coming
Won't be long
Walk idiot walk
Try it again
Tick, tick, boom

Encore

Bigger hole to fill
Here we go again
Play video
A.K.A. I-D-I-O-T
Patrolling days

Dagens Musiktips North by North - Something Wicked

Fortsättningen fortsätter, ännu ett av 2014s upptäckter som inte kom till skott.
Bara det faktum att Chicagobandet North By North släpper ett dubbelalbum som sin debut (finns dessutom på limiterad vinyl) och strax efter följer upp med en singel, som jag förstår det på egen hand, det är nog för att imponera.
På skivan Something Wicked så ger man sina lyssnare en rejäl dos vass och röjjig gitarrbaserad garagerock med bluesinfluenser och poppiga melodier. Inte helt utan att man tänker lite Jack White eller The Hives ibland.

Recension - Mellow Bravo : Ripper EP

Vissa saker gör mig glad i flera lager. Mellow Bravo är ett band som kvalar in på en sådan beskrivning. Det är snart ett år sedan jag recenserade deras första album på Small Stone Records, och nu är dom tillbaka med en 4 låtars EP vid namn Ripper.

Jag kan börja med det tidigare recenserade albumet, som hamnat under luppen tidigare. Det är en skiva som vuxit sedan den behandlades. Mitt första intryck var att den var aningen spretig, nu ser jag den mer som underhållande, varierande och framför allt Rock i kubik.

Och här tar EP'n vid. Det hörs verkligen att detta är ett band vars enda ambition är att roa och samtidigt ha skitskoj själva. Och det gör man med råge, om man nu kan säga det om bara fyra låtar. :-) Men det är effektiva fyra låtar. Den bluesiga partyfeelingen finns kvar, men samtidigt har produktionen och samspelet förädlats ännu mer mot den oslipade diamant som bandet är. Framför allt tycker jag att det är basen och trummorna som fått ett uppsving på denna nya produktion och står sig bättre mot de sedan tidigare snygga gitarrerna och sången. Helheten känns med andra ord bättre.

Det är som tidigare en skön mix av blues och rå rock n roll, spetsat med feta gitarrer som i solopartierna drar iväg mot Thin Lizzys underbara dubbelyxor, särskilt i den boogiebubblande öppningslåten "Feel Like Dancing". Men i de fläskiga kompet, som i låtarna "So Pretty" och  "Party", väver man in en mer punkig känsla som påminner en hel del om energin i The Hives. För att till slut avsluta med en liten lugnare komposition "Low at The Bottom" även om den avslutas med rejäl stomp och energi.

Återigen har vi ett växlande samspel mellan sångarna. Var och av dem har sångröster som står sig väl på egen hand, men det är i deras växelspel som det blir riktigt spännande och öppnar upp för att man skall kunna lyssna om och om igen utan att bli uttråkad.

Men detta är inte allt som gör mig glad. En sak som ger den där extra dimensionen är att bandet helt sonika valt att lägga ut EP'n för gratis nerladdning, så det finns verkligen inga ursäkter för att inte lyssna in sig på dem. Du kan både lyssna och hämta låtarna på Soundcloud, men jag skulle här vilja slå ett slag för att ta omvägen till Bandcamp, där du givetvis också kan tanka ner plattan, men här har du möjligheten att betala vad du vill för den. Och jag tycker nog att någon dollar per låt kan man unna sig för att visa sin uppskattning. Dessutom kan man här även tanka ner deras debutalbum "Strut" helt gratis. All deras musik hittas även på Spotify.

EP'n kommer givetvis även att gå att köpa fysiskt för den som så vill. Bandet filar dessutom på material till en ny fullängdare och hoppas på att kunna ge sig ut på en Europa turné, men huruvida det kan bli möjligt med just den saken antar jag är upp till oss lyssnare till viss del.

Ett litet betyg då? Ok, det är "bara" en EP, men det kan vara nog så gott. Det är riktigt bra musik från ett band som dessutom är riktigt givmilda. Då är jag det med, det blir 4 starka spader av 5 möjliga.

Som den hedersknyffel jag är så passar jag på att bädda in en video från deras senaste fullängdare.


Mer om Mellow Bravo:
Hemsida
Facebook
Soundcloud
Bandcamp
Spotify

Support The Bands You Like!