Vinyler som jag skulle vilja ha...

...om jag fortfarande samlade.

Hittills kan man nog säga att denna serien inlägg har en gemensam nämnare, när det kommer till vinyler jag suktar efter trots att jag inte samlar på mig sådana längre. Jag talar givetvis om omslagen och då närmare bestämt omslag gjorda av konstnärskollektivet Malleus. Självklart är det så även idag.

ASG släpper den 27:e Maj sitt album "Blood Drive" på Relapse Records. Plattan kommer att ges ut i ett antal olika utgåvor, allt från CD till lite olika vinylutgåvor. Däribland denna som jag tycker är den snyggaste. Malleus gör här ett sedvanligt snyggt omslag och den färgade vinylen är ruggigt snygg till.

 Jag har inte så stor erfarenhet av själva musiken, men det lilla jag hört av ASG tidigare har varit positivt, så det känns som om att ta sig en extra titt på CD:n åtminstone vore ett substitut som skulle kunna fungera.

Vinyler som jag skulle vilja ha...

...om jag fortfarande samlade.

Underbara Ufomammut har släppt en nyutgåva av sitt fjärde album "Idolum". Ett dubbelalbum på 180g svart vinyl, med en sedvanligt vacker poster gjord av Malleus.

Finns att hitta hos deras egna bolag Supernatural Cat.

Grattis!! Gary Moore - Muddy Waters

Idag skulle gitarrlegenden Gary Moore ha fyllt år.
För min del så har han betytt mest som vapendragare till Phil Lynott.
Det är en sak till som jag faktiskt måste tacka Gary för, nämligen att han var snäll nog att betala studiotid för N.J.B. i den legendariska PUK studion i Danmark, en gång i tiden. Inget han visste något om själv, men så var det. Går att läsa mer om här.









Eftersom Gary på sina senare år drev iväg in i Bluesens förlovade träskmarker är det väl bara på sin plats att han delar födelsedag med en av Bluesens giganter, Muddy Waters.

I-landsproblem

Efter min operation så kom den positiva tiden då jag gått ner i vikt så pass, att mina gamla bandtröjor plötsligt passade igen. Underbart! Dock har jag nu passerat det stadiet, och nu börjar en del tischor sitta som skit, fast genom att vara för stora numer. Lite sorgligt, eftersom jag gillar dem, men det positiva är att nuförtiden är det inga problem att hitta storlekar i merch-båsen på konserter igen. Så det betyder väl att jag måste gå på fler konserter helt enkelt.

Recension - Mothership

Mothership, en trio från Texas, bjuder oss på en resa tillbaka i tiden på sitt debutalbum. Klassisk retrorock, utan större krusiduller och utan direkta överraskningar.

Även om skivan inte bjuder på några riktiga aha-upplevelser så är det ändå ett habilt hantverk som kan förgylla ett par timmars lyssnande. Hederlig Rock n Roll med feta riff och snygga solon. Svängigt, tung, rytmiskt och bluesbaserat. Produktionen känns enkel och jordnära den med.

Ett recept som är svårt att misslyckas med, men rätt utfört kan bli riktigt magiskt. Medryckande låtar som det är lätt att skråla med i, för det här är musik som passar riktigt bra till att peppa på under en förfest eller som ett band som äntrar scenen på en bikerfest N.J.B. style.

Det börjar instrumentalt med den urspejsade "Hallucinations" som startar upp skivan i ett ganska lugnt och annorlunda tempo (lite Sabbathinfluerat) jämfört med resten av plattan. Resterande låtar tar upp tempot en aning och här blir det mer åka av. Mer Boogiekänsla. Texterna kommer troligen inte att vinna Nobelpriset i litteratur, men det handlar om partyrock, så det gör liksom inget. 

Gillar man stonerinfluerad rårock med fullt ställ och retrofeeling så är man hemma med Mothership. Det gör jag! Öppna en öl, höj volymen och sväng loss.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Kells Juett- Gitarr, Sång
Kyle Juett- Bas, Sång
Judge Smith- Trummor

Skiva: Mothership

1. Hallucination
2. Cosmic Rain
3. City Nights
4. Angel of Death
5. Win Or Lose
6. Elenin
7. Eagle Soars
8. Lunar Master

Skivsläpp: 2012

Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort: USA

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!

Vinyler som jag skulle vilja ha...

...om jag fortfarande samlade...

Denna gång har jag snubblat över en ny vinylutgåva, med ett gammalt band, som jag aldrig tidigare hört talas om. Medusa.

Ett gammalt 70-tals band som gjorde en inspelning "First Step Beyond" som har legat och samlat damm i trummisens källare sedan 1975 men nu har givits ut i vad som verkar vara en skön vinylutgåva av The Numero Group.

Skivan ges ut i en påkostad omslag av krossad sammet, screentryckt i guld och rött. Musiken är inte så dum den heller...

Grattis!! Angus Young

Idag hyllar vi det skottska energiknippet från Australien, Angus Young. Denna eviga skolpojke fyller idag 58 år.

Underbar gitarrist och entertainer i ett av rockens stora band. Mer än så tänker jag inte säga helt enkelt. Grattis och Glad Påsk!

Dagens Musiktips - Daughter Cover

Stoltaste pappan i stada är fortsatt stoltaste pappan i stada!
Dottern gjorde en liten spontancover av Daughters låt "Peter" tyvärr blev det något knas med tekniken, så hela låten kom inte med....

Konsert - Ghost, Tyrol 2013-03-28

Denna afton, skärtorsdag till råga på allt, styrde jag och frugan vår trogna kvast (skämtsamt kallad Reanult) mot Tyrol, Djurgården i stället för att sikta mot Blåkulla (Blå Jungfrun utanför Oskarshamn), men just ikväll, under fullmånen, var mörkrets härolder, Ghost, just på Tyrol för att hålla sin mässa.

Efter sin bejublade debutskiva och med uppföljaren om hörnet, behöver jag då säga att förväntan var stor att äntligen få se bandet live för första gången?

Det skulle visa sig att kvällen hade en ohelig treenighet i beredskap för oss. Jag passar dessutom på att be om ursäkt för dom dåliga bilderna.

1. Första förbandet, Dead Soul.
Vilken jäkla rökare!
Bandets namn kan te sig en aning märkligt när man levererar så levande och själfull musik. Detta är verkligen ett band jag kommer att återkomma till.
Även detta ett band från Östergötland, normalt en duo, men för livespelningarna förstärkta till fem man. Bandet själva kallar sin musik för Industriell Doom Blues och det är väl inte någon dum beskrivning, för det var modern Blues rock med ett mörker som härstammar rakt ner från en berömd korsning strax utanför Clarksdale. Drivet och rått, analogt och synt i en svängig mix. Därtill en sångare med en riktig guldpipa.

Av en slump fick jag chansen att byta några ord med gitarrhalvan av Dead Soul, Niels (hittar så otroligt lite om detta band på nätet), då han även dubblar som Ghost's Turnéledare. Trevlig kille som kunde berätta att man har en skiva på gång, förhoppningsvis i September. Den hoppas jag få chansen att återkomma till här på bloggen.
När jag kom till konserten visste jag inget alls om bandet. När jag gick därifrån visste jag egentligen inte så mycket mer, men en sak som jag vet, är att jag upptäckt ett nytt favoritband.

Dead Soul har en singel ute på vinyl och uppe på Spotify, se till att lyssna på den! Det är inte en uppmaning, utan en order.

 2. Som förband nummer två spelade Switchblade och tyvärr är nog det mest positiva jag kan säga om dem, är att dom slutade. Till slut. Nä förresten, trummisen och keybordspelaren var energiska och duktiga, men det var alles. Antagligen baserar jag detta till mångt och mycket på min aversion mot growl, för det var några minuter i mitten av deras set som blev mer uthärdliga när den omaskerade sångaren valde att sjunga lite mer normalt. Men även att denna typ av introverta doom kanske behöver ett annat forum, mer eget, med andra förväntningar. Gitarristen var ett kapitel för sig, hade jag velat höra oinspirerade ackord med långa mellanrum hade jag kunnat stannat hemma och lånat dotterns elgura och ackordbibeln. Som lök på laxen hade man en alldeles egen growldemon som stundtals släntrade ut på scenen. Först och främst, demoner släntrar väl inte? Dom dyker upp och försvinner i blixtpuffar! :-) Skall man ha en maskeringsgimmick, får man nog steppa upp lite om man  öppnar för ett band som Ghost, som gör det hela på en helt annan nivå. Oinspirerat framträdande över lag som bara lyckades dra ner stämningen.

3. Ghost! Säga vad man vill om det bandet, men vilken show dom levererar.
Musiken, som de namnlösa vålnaderna levererar, sitter som en knytnäve i solarplexus. Papa Emeritus II seglar runt på Scenen och lyckas med sina små och sparsamma gester skapa en otrolig närvaro. Ljusshowen är vansinnigt snygg, backdropen likaså. Ett mycket professionellt paket, fulladdat med mystik och bra låtar, och trots att det var en hel del av dem som jag inte hört ännu, så funkade det väldigt bra.

En sak som frugan och jag reflekterade över är att det blir en något udda upplevelse när man inte kan se och tolka musikernas ansiktsuttryck. En annan sak som jag reagerade på var de snygga körerna eller dubbningar av Papas röst (vet inte riktigt vad jag skall kalla det), som i vissa stunder får sången att låta som tagen ur en skräckfilm om man tänker sig klassiska scener där man hör flera röster från helvetets djup. Däribland låter det även som kvinnoröster är indubbade, vilket i sig triggade tankar på om huruvida det kan finnas kvinnor bakom kåporna. En tanke som får extra bränsle efter gruppens senaste video. :-) Vem vet? Inte jag! Dock är identiteterna bakom gruppen ointressant för min egen del, även om det alltid är kul att spekulera runt mystik.

Jag ser verkligen fram mot skivsläppet för uppföljaren, och efter kvällen tror jag knappast att jag kommer att bli besviken. Sedan får folk skrika sig hesa om att dom är trötta på hypen runt Ghost, för min egen del gillar jag hela paketet och kommer fortsatt att se fram mot vad dom har i kikaren för oss.

En underbar kväll, och sällan har väl textraden från låten Stand By Him, "It is the night of the witch tonight", varit mer passande, som denna skärtorsdag.

Recension - The Saint James Society : Bab(a/y)lon Rising

The Saint James Society är nu äntligen tillbaka med uppföljaren till sin galanta EP med debutalbumet "Bab(a/y)lon Rising".

TSJS fortsätter den mystiska resan som EP:n inledde. Redan i titeln till skivan kan vi ana en hel del ockultism.
Dels har vi Babalon, Den stora modern eller gudomliga skökan. Babalon som representerar den frigjorda kvinnan och hade stor betydelse för bland annat Alister Crowley som såg sig själv som det odjur som hon ofta porträtteras ridande på. Enligt vissa tolkningar är hon även Baphomets moder.

Sedan har vi Babylon, som i sig haft olika betydelser genom historien och religiösa uppfattningar. Men bland de vanligare i senare tid har väl Babylon fått klä skott för förtryck, egoism, materialism och förtryck av andlighet och personlig frihet. I Bibelns uppenbarelsebok omnämns Babylon som den stora skökan.

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men vi kan även ana fler kopplingar till Crowley och Thelema tankarna, då bandet upprepande använder sig av en för den rörelsens viktiga symboler, Hexagonen/gramet, både i sin vanliga form och inventerat på skivomslag och i sina visuella manifestationer. Men eftersom det handlar om musiker kan man även dra slutsatser mot "The Solfeggio Frequencies" som skall ha positiva spirituella och fysiska egenskaper. Helande genom musik.
Lägger vi här till bandets namn, där vi har Saint James, den första aposteln, som även pekas ut som Jesus bror. Ja, då har vi som sagt en guldgruva av mystik att gräva ur. Kanske handlar det om en mix, eller inget alls.
Dock kan man konstatera att ett band som levererar en skiva omvälvd i så mycket symbolik och mysticism, levererar en utökad upplevelse för den som vill grotta ner sig i detta. Vilket gör att det är lite trist att det hela dras ner en aning av det enda jag är besviken på, själva paketeringen. Den fysiska CD:n kommer förvisso i en gatefold variant av digipack, men helt platt så den kommer att försvinna bland andra skivor och inte synas i massan. Dock med en snygg bild på själva utviket, men själva omslaget är mer som en singel eller EP, den känns lite billig.
 Jag hoppas att vinylutgåvan ter sig bättre, för i en tid då försäljningen av fysiska skivor sjunker så hade jag nog hoppats på något mer från en sådan kreativ grupp. Ett texthäfte hade inte varit för mycket begärt. Som det är nu hade jag lika gärna kunnat köpt skivan digitalt och antagligen sparat en slant. 

Musiken då?
Även här fortsätter gänget i EPns utstakade ljudspår. Det är en luftig lättsam ljudbild som presenteras. Inte helt lätt att sätta fingret på, då det till denna luftiga lättsamhet vävs in rejäla doser av suggestivt mörker och tyngd. Flummigt är nog det som bäst summerar det hela.
TSJS bjuder oss på en komplex resa helt enkelt. Min första spontana tanke är att låtarna på den tidigare EP:n är mer direkta, men även på LP:n hittar vi starka låtar, jag tror dock att tiden är denna skivas bästa vän. Den tenderar att växa med tiden och det ökar väl risken för en långvarig vänskap. På det stora hela kan jag bara understryka det jag tidigare skrivit om gruppen, det här är mer av samma vara vara och det man gör är att cementera de löften man gav med EP:n.

Vi får på detta debutalbum läckert fuzzade gitarrer, skönt sväng, latent erotik och en rejäl dos av suggestiv mystik. Gillar man 60-70 tals osande bluesbaserad garagerock med stonerinfluenser så är man i hamn.

Musiken gör det den skall, för mitt inre frammanas en önskan av att dricka kall öl i varmt klimat, dansa småpackad runt lägereldar på sandiga stränder. Och eftersom bandet förknippar sig starkt med Texas ökenlandskap, så får man väl säga att man är rätt ute.

Brandons sång är suggestiv och behaglig, och står sig riktigt bra på egen hand. men det är när tjejerna fyller i och kompletterar som det uppstår magi. Skulle jag önska mig någonting så är det nog att att just tjejerna skulle få en mer framträdande roll i sången. Sista låten "House of Snakes" där Elza sjunger på Franska är ruggigt bra. Det är något visst med franska...

Generellt kan man väl bara konstatera att denna plattan inte klockar in som partyplattan för förfesten, utan mer en skiva som man helst avnjuter under andra mer kontemplativa omständigheter. Därmed inte sagt att den inte kan njutas i sällskap med andra. 

Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om plattan inte är en perfekt giv, så är det som ett första alster klart intressant. Kan nu bara TSJS fortsätta att leverera vad denna skiva lovar, så kan dom gå långt.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Brandon Burkart - Bas och Sång
David DuBois - Gitarr
Elza Burkart - Sång och Percussion
Candice Bertalan - Sång och Percussion
Jeremy Hayes - Trummor

Skiva: Bab(a/y)lon Rising

1. Refractions
2. Bab(a/y)lon Rising
3. The Serpentine Highway
4. Blood & Sand
5. The Book of the Jaguar Priest
6. Get Cold
7. Post Tenebras Lux
8. Ode to the Turquoise Ox
9. Letters Signed in White
10. Celestial Symbols Interpreted
11. House of Snakes

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Tee Pee Records
Hemmaort: USA

Facebook
Bandcamp
Hemsida


Spotify

Support The Bands That You Like!!

Dagens Musiktips - Ghost

Nu på Skärtorsdagen så vänder jag och frugan kvastarna mot djurgården för att delta i Ghosts mässa på Tyrol inför sitt kommande skivsläpp. Så påpassligt då av bandet att släppa sin nya video (för vissa en aningen NSFW) för att peppa inför konserten. Och peppad är jag...både inför skivan men framför allt spelningen.



Otroligt skön och underfyndig video.
Nu behöver jag bara hitta någonstans att äta innan konserten.... Kanske stället som visas i videon?....:-)

Grattis!! Steven Tyler - Leonard Nimoy

Frontmannen och rockmyten från Aerosmith, Steven Tyler fyller idag 65 år. De senaste åren har väl tyvärr det som varit utanför scenen det som gett mest avtryck.

Mitt eget förhållande till bandet är väl, inte helt ovanligt, att det är det tidigaste materialet som är mest intressant även om man smäller till det med en och annan världshit då och då.










I Fredags var det "Kapten Kirk" som fyllde år, idag får vi gratulera "Mr. Spock". Leonard Nimoy fyller 82 år. Även han har förutom Star Trek och en massa andra film och TV projekt haft sin lilla del i musikranchen.Bland annat med låten "Ballad of Bilbo Baggins". Förstår inte varför Peter Jackson inte valde den till titelmelodi till Bilbo filmen?...??? :-)

Spader Ess rekommenderar! - Fathom

Fathom är en smutt liten hjälpreda för att hitta musik man kan tänkas gilla.

Skriv in ett bandnamn på en grupp du tycker om, och vips så spelas det upp små korta smakprov från bandet, samtidigt som det på sidorna poppar upp andra grupper som man kan tänkas gilla. Om man har ett Rdio konto (?) så får man dessutom möjligheten att höra hela låtar.
Det är inte riktigt alla band som den kan spela musik ifrån, men väldigt många.
Det enda jag kommer på att klaga på i skrivande stund är problemet om man väljer en bandnamn som delas av flera artister, så har man inte någon smidig möjlighet att välja den man själv är ute efter. Dessutom skulle det vara smidigt om man kunde på ett enkelt sätt välja en specifik platta, eftersom många ändra stil genom åren och det kanske bara är en viss era som man är ute efter. Det går genom lite tweakning.

 Funkar förvånansvärt bra. Kan väl ses som ett komplement till Spotify's Related Artist funktion.

Önskelistan - Hårdrocks bil

Denna Buick Riviera från 1963 är så jäkla hårdrock! Jag bryr mig inte ens om vad det är för motor eller andra häftiga egenskaper i bilen som Fesler har byggt, utseendet i sig är så rått så det räcker och med namnet Satans Sled därtill så är man ju i Rock n Roll himmelen.

Stereoanläggningen verkar ju duglig den också.
 
Vill Ha!!

Önskelistan - Slips

Först av allt så måste jag bara säga att jag verkligen hatar Slipsar. Det måste väl gå till historien som ett av de mest fåniga klädesplagg man kan tänka sig. Inte nog med att dom är krångliga att knyta, är i vägen och är allmänt obekväma, dessutom skymmer ju för bövelen trycket på bandtröjan!

Men måste man nu ändå ha slips, varför inte en sådan här skönhet? Skulle väl vare en klar succé på vilket styrelsemöte som helst.