Recension : Black Aces - Anywhere But Here

Australiensk Boogie rock n roll, har vi hört den förut?
Här kommer i alla fall Black Aces, ett band till som levererar den patenterade partyrocken som vi numer känner som Aussierock, på sin andra platta, Anywhere But Here. Och dom gör det med både skön känsla och kvalitet. Det är ingen som behöver bli förvånad av att det finns lika delar AC/DC och Rose Tattoo i mixen, upplandat med party, party.
Man behöver inte vara någon Einstein för att lista ut att detta är musik som passar bäst med en bärs i handen och ett par i magen. Helst live.

Plattan innehåller ett flertal singalong vänliga rökare med hit-potential, men de som i  mina ögon sticker ut är de 4 låtarna som ramar in plattan, dvs. en riktigt bra öppning och avslutning. Finns även ett par till låtar i mitten, bland dom 11 som bjuds, som också står starkt på egna ben, men jag tror att helheten hade mått bra om man strukit en eller två låtar som kanske inte är superdirekta.




Med det sagt, det är en riktigt bra platta, särskilt om man gillar genren, då är den ett måste. Öppningsspåret har dessutom ett väldigt snygg upptakt som jag gillar skarpt. Betyget blir urstarka 3 ess av 5 möjliga och det är inte dumt alls.











Sammanfattning:
Betyg +3/5
Favoritspår: Anywhere But Here och We Came For Rock n Roll
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release:  8 November, 2017

For More Info Visit:
Facebook
www.blackacesrock.com
instagram.com/blackacesrock
twitter.com/BlackAcesRock 

Band Members:

Lead Guitar/Lead Vocals - Tyler Kinder
Bass Guitar - Alex McMillan
Drums - Pete McMillan
Rhythm Guitar - Jarrad Morrice

Tracklist:

1 Show You How to Rock n Roll
2 Anywhere But Here
3 Down
4 Better Off Dead
5 Where You Love From
6 Cut Me Loose
7 Good Woman (Gone Bad)
8 Run For Your Life
9 Short Changed
10 Show Me Your Love
11 We Came For Rock n Roll
 

Recension : Bonafide - Flames

Hörde jag någon säga partyrock! Jamendåså, då tar vi ett varv med Bonafide. Pontus Snibb och hans grabbar fortsätter med sin AC/DC osande boogierock, nu med sin 6:e platta Flames.

Det är väl egentligen inga större musikaliska överraskningar som vi får, men det svänger och det finns ett par riktigt sköna rockrökare som är som gjorda för ett par kalla en Fredagskväll när man vill komma i lite skön stämning. Även en snygg och soulig tillbakalutad bluessvettig ballad som avslutning i  "Under Your Spell".

Jag har tidigare haft det lite svårt att ta till mig denna "genre" av band som tenderar att simma fram i AC/DCs svallvågor, men måste säga att jag tenderar att svänga lite där numer. Vet inte om det är för att det var så länge sedan som moderbandet kändes riktigt väsentliga och det gamla materialet är allt för bekant. Så i och med detta så får jag väl helt enkelt krypa till korset och acceptera att det finns många som gör boogiepartyrocken minst lika bra. Och Bonafide är ett av de banden. Hatten av helt enkelt!

Betygsmässigt slänger jag till med en väldigt stark trea. Plattan innehåller ett antal riktigt bra låtar, men det finns även några som inte genast sätter sig. Därför är jag lite blygsam, men med disclaimern att det kan ändras när jag fått chansen att lyssna mer på plattan. Men det är helt klart ett album värt att lyssna in sig på.

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Smoke And Fire och Under Your Spell
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release: 24:e Februari 2017
Facebook

Band Members:

Pontus Snibb: Vocals & Guitar
Anders Rosell: Guitar
Martin Ekelund: Bass
Niklas Matsson: Drums

Låtlista:

Back In Flames

Smoke And Fire

Power Down

Bottle Of Jack

Written In Stone

Like It Now

Keep A Safe Distance

Gotta Go

Flippside Groovin'

Under Your Spell 

Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09

Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.

Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender. 

Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang.  Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.

 Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.

Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.

Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.

Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.

Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)

Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....

Polar'n Per går på bokrelease för AC/DC - Love at first Feel

Boksläpp för "AC/DC - Love at first feel"

Det är lördagskväll på Scandic Malmen 2015-10-03 när den kanske mest insnöade rockboken på många år "AC/DC - Love at first Feel" (Premium Publishing, 2015) ska släppas. Boken som skrivits av Anders Hedman och Mats Larsson är resultatet av flera års fascination av AC/DC:s första turné i Sverige 1976.

Mats berättar:
- Jag växte upp i skånska Höllviken, på en sommarort i Skåne, och jag var väl runt 14 år när jag upptäckte AC/DC. Det var ju wow direkt och brorsan som inte kunde undgå att ta notis om mitt intresse pekade en dag ut mot Nyckelhålet, ett dansställe, och sa "Där spelade AC/DC 1976!"

Jag trodde inte på honom ett ögonblick, det var liksom helt utom rim och reson, skulle ett av världens främsta rockband spelat på gamla dansbanan?

Hur sjukt är inte det?

Jag bar med mig det länge men kunde inte släppa tanken. AC/DC i Höllviken, det gick bara inte att låta det passera utan jag blev tvungen att kolla upp hur det låg till...

Mats Larsson

Anders får givetvis också något romantiskt skimrande i blicken, som den AC/DC-fanatiker han är, när han pratar om bandet;
- Det var givetvis omöjligt att komma i kontakt med AC/DC. Dom gör inte media. Än mindre gör dom intervjuer så det var givetvis svårt att förverkliga med deras deltagande.

När bandet gör intervjuer idag så kallar dom till en presskonferens i typ Berlin. Dit får journalister från hela världen flygas in och trängas för att kunna ställa någon enstaka fråga.

Vi lyckades däremot få kontakt med Mark Evans (basist 1975–1977) via hans management under förespeglingen att jag gjorde något om hans nuvarande musikaliska inriktning. Samtalet gled givetvis in på denna boks tema.

På frågan om Anders har lärt sig något nytt om AC/DC under arbetet med boken svarar han snabbt, "Nej, jag tror inte det!" Han skiner upp och fortsätter, "Däremot har jag lärt mig massor om svenska dansband..." Vi skrattar flera stycken, där står i minglet när Anders vidareutvecklar dessa dansanta deoderanters betydelse för boken.

Anders Hedman

Boken, som är väldigt snyggt layoutad, den är full av bilder. Det hjälper givetvis till att skapa stämning runt temat, och även fast bilderna inte återger spelningarna eller bandet så skapar de ett kontext som gör boken till ett rikt och trovärdigt tidsdokument. Här finns ingen VM 58-konspiration. Världen var annorlunda 1976. Instagram, Twitter, Facebook och mobilkameror var inte uppfunnet och samtalen med vittnen och referenser till samtida skildringar får sätta grunden till att återge Sverigeturnén.

Det kan låta fattigt, men det är det inte, det har bidragit med ett djup, arkivgräv och nyfikenhet som bygger trovärdighet och sammanhang som annars skulle hamna utanför en vanlig berättelse. Ett exempel är ABBA-kopplingen, där AC/DC var en utbytesakt när EMA telstar och, den i Sveriges rockhistoria ständigt återkommande, Thomas Johansson sökte arbetstillstånd för banden.

Däremot finns ett antal annonser, någon enstaka poster och signerade vax som kan vittna om när AC/DC intog dansbanor och rockklubbar runt om i södra Sverige det där året 1976.

Så där ser en riktig uppskattning ut! 

Jag konstaterar snabbt att det finns gott om kärlek till bandet som drivit dessa herrar till att sammanställa detta lilla underverk.

Jag kan inte låta bli att charmas av berättelser om hur bandet kläms in med ett trångt set mellan dansbanden Chinox och Matz-Ronnies. Det finns även en värme och en och annan tragisk historia om vad priset kan vara för att som 14-årig tjej umgås med rockmusiker, men den storyn sparar jag för er som vill läsa boken.

Boken är enligt mig en fullträff, fem ess av fem möjliga (5 av 5) i denna första limiterade upplaga (med ett exklusivt litet fotopaket bifogat)...

Det höga betyget motiveras av att jag aldrig läst en så smal rock-bok, det motiveras av hur snyggt boken sammanställts grafiskt och med lättsamma berättelser som skapar ett kontext kring varje spelning som bidrar till, och bygger myten om denna första turné...

Författarna berättar om boken

När jag frågar om författarnas förväntan på boken så är dom snabbt ense. Det är att det ska komma fram några bilder och ytterligare berättelser som kan hjälpa till att fylla storyn ytterligare. Alla år av arbete som både före beslutet att förverkliga boken 2006 inneburit timmar, för att inte säga år, av grävande musikjournalistik verkar med andra ord inte minskat ivern att hitta ytterligare arbete kring denna bok.

Många av de band som slog stort på 70-talet har till och med anlitat arkivarier för att pussla ihop deras brokiga minne från ändlöst festande så Anders lägger även till att han givetvis ska skicka en bok personligen till Angus Young. Med vetskapen om att Angus är i det närmaste absolutist och därför kanske kan addera ett nyktert perspektiv på denna turné...

Jag ser hur det blixtrar till i hans blick när han pratar om det och han förtydligar att möjligheten finns där eftersom Angus ofta stannade vid gitarren när Bon Scott och dom andra grabbarna i AC/DC gick ut och röjde, dvs varken alkohol/droger, groupies eller något annat kunde konkurrera med denne legendars målsättningar inom musiken!

Brorsan Anders samtalar med Anders!

Jag gillar det jag läser och jag gillar hur den flyter på, det är sträckläsning jag pratar om, så starta inte läsningen allt för sent när du väl öppnar pärmarna till denna resa...

Detta är en tidsresa som bör upplevas av varje musik- eller kulturintresserad person som är läskunnig, jag lovar, den ger sin behållning! Den är alltså inte bara "For those about to rock!", det är " Love at first feel"!

/Polar'n Per

Tre starka kort med boken
1. Det insnöade kring rocken
2. Tidskapseln boken utgör
3. Det trevliga formatet som i denna första limiterade utgåva omfattar en fantastisk fotosekvens med Angus Young i Stockholm

Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo Fighters på Ullevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com

Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.

Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).

Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.

Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!

När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...

Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.

Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Recension - The Answer : Raise A Little Hell

The Answer är tillbaka med sitt 5:e album, Raise A Little Hell. En skiva som jag har fått vrida och vända på flera gånger innan jag bestämt mig för vad jag tycker om den. Den innehåller en ansenlig mängd låtar, och min slutgiltiga bedömning är nog att skivan hade mått bra av att ha några färre, för det finns en hel del bra låtar, men även ett par gäspningar som jag har lite svårt för. En annan sak jag har haft i åtanke är att låtarna (dom bra då) och ljudbilden inte riktigt stämmer överens alla gånger. För de bästa låtarna är rätt stökiga och röjiga nummer, men produktionen är lite väl slick och polerad. Det saknas lite nerv och hunger på något sätt. Det är bra framfört, men utan geist.


Med det sagt så är det ändå en ganska bra platta, som öppnar med allsångsaspiranten "Long Live The Renegade" som hintar mot AC/DC. Och det är i det landskapet som dom fungerar som bäst, när dom levererar partymusik med drag.
Skivan innehåller dock ett par låtar som jag får lite rysningar av, såsom "Cigarettes & Regretts" och "The Other Side", blir lite för Amerikanskt sliskigt trots att bandet är från Nordirland. Sedan har vi ett par låtar som inte är dåliga, men heller inte direkt jättebra. Men så dyker det upp riktiga pärlor som "Aristocrat" och "Last Days Of Summer" och "Raise A Litlle Hell" som väger tillbaka allt till gruppens fördel. Dock hade man nog vunnit på att korta ned skivan lite, från de nuvarande 12 låtarna, och fått en mer homogen samling låtar.


Betyget landar till slut på 3/5 Spader och det är nog egentligen de tre låtarna jag nämner som pärlor som ger det betyget, för dom är riktigt bra. Trots detta, så kan man nog räkna med riktigt trevliga stunder nu när The Answer ger sig ut på vägarna, då dom har en hel del bra material att gräva ur sedan tidigare.

Skivan släpps den 6:e Mars via Napalm Records.
Hemsida
Facebook

Dagens Musiktips : Dynamite - It´s a Long Way Home

Det är sol ute och det ser ut att bli en fin vecka. Då passar det bra med lite solskensrock från Dynamite som släpper sin första video till nya plattan Blackout Station.

Bandet fortsätter att spela partyrock med AC/DC vibbar, och nu i dagarna när vi inte riktigt vet när Australiensarnas utlovade nya album kommer, så funkar det mer än väl med en rejäl dos sväng från deras Svenska arvtagare.

Stoppa Pressarna! AC/DC lägger av?

Rykten säger att AC/DC väljer att lägga ner i stället för att göra en ny platta efter att Malcolm fått en stroke, är i och för sig tråkiga nyheter. Men samtidigt kan jag inte annat än säga att vilken resa dom gett oss.
Till och med när dom inte har varit på topp, har dom ändå varit bättre än dom flesta. Ett tråkigt, men ändå värdig avslut på en lysande karriär. Och även om det nu då inte blir någon ny platta, hade sett fram mot den, så finns dom gamla kvar att förgylla vardagen och partajdagarna med.

Hatten av gubbar och ett stort krya på dig till Macolm!

Spader Ess tänker högt om Supergrupper.

En artikel om "Supergrupper" på Bara Metal startade tankeprocessen (det är ju alltid positivt) runt ämnet.

Det är mycket som är super i år känns det. Super-valet, Super-selfien, Super-solen osv. men epitetet supergrupper har funnits med oss en längre tid.

Förutom att det som hamnar under begreppet oftast är mer intressant på pappret än själva slutresultatet, så har jag när jag tänker efter, lite problem med begreppet som sådant. Smaka på det, Supergrupp.
Det som hamnar under denna betäckning är oftast en samling med redan hyfsat kända artister från olika håll som samlas i någon form av hobbyprojekt. Att man sedan inte kan garantera, att bara för att man på olika håll håller hög klass, automatiskt gör det tillsammans i den nya sättningen. Och var går gränsen? Räcker det med att en eller två gamla rockrävar sammanstrålar, eller skall hela gruppen vara uppbyggd av veteraner?

För mig är en framgångsrik grupp en sammansättning med personer som skapar dynamik utöver det vanliga. Gärna över en längre period . Då kan man börja snacka om supergrupper. Led Zeppelin, AC/DC, Kiss är exempel på klassiska "supergrupper". Bland nyare akter blir det svårare att hitta kandidater men möjligen Foo Fighters och Rival Sons kan börja nosa på det epitetet (sett från min horisont).

Annars, om man skall använda sig av den populistiska beskrivningen av en "supergrupp", så är det väl mest Black Country Communion och Them Crooked Vultures som fallit mig på läppen bäst, men det är dom enda som jag på rak arm kommer ihåg i denna genre.

Polar'n Per ser The Temperance Movement ockupera en väl tilltagen del av Götgatan

Paul Cambell hittar en Fender han gillar!

Klockan slår 13:00 när The Temperance Movement tar sig ut ur klassiska Hellstone, musikbutiken på Götgatans krön. Bandet har precis påats på med en ursäkt om ihoplånade instrument som kanske behöver stämmas innan bandet kan räkna med ett sound som möter förväntan. Två tre sura toner tas på den ihoplånade utrustningen, därefter flyter öppningsspåret från deras självbetitlade första platta, "Only Friend", igång. Några fönster stängs i våningarna ovanför, några öppnas varpå nyfikna inneboende tittar ut för att skåda ett gatugigg med The Temperance Movement.

Bandet gör precis så som jag sett dem göra tidigare. Det tar ett naturligt utrymme. Ett självklart sådant. Bara några spår in i gigget börjar det bildas en folkpropp på Götgatan... och det är en ganska stor hord som ansamlats till en av höjdpunkterna i det 45 minuter långa gatugigget, "Chinese Lantern"! Låten är en pärla som inte kommer förbises hur framgångsrikt bandet än må bli i framtiden. För med detta band finns inga om. Det handlar snarare om när det stora big-bang kommer. Redan nu är musiken och bandets pondus nära där det behöver vara för att fånga dagen, varje kväll, varje spelning, varje turné, på de större scenerna runt om detta lilla klot.

The Temperance Movement drar igång!

Storbritannien är hemmaplan för bandet. Medans deras marknad mycket väl kan vara global. Scenen däröver har fullkomligt exploderat och det verkar som varje arena är för liten för bandet. Det är arenarock i bästa Faces eller AC/DC stil, för referenserna kan tas ut åt massor av håll. Black Crowes, är ett till exempel, kanske Free.

Dom kan också sätta sitt... leverera, de är så jäkla bra!

Jag träffar bandet innan spelningen, pratar med bandets karismatiska sångare, Phil Campbell. 18 månader har gått sen bandets första släpp, EP:n "Pride", det har gått sen september sen The Temperance Movement släppte sin självbetitlade platta och jag frågar Phil hur länge dom ska turnera plattan. "Vi har skrivit en del nytt, men inget är inspelat. Det har ju varit så att vår akt har vuxit och med det bandets popularitet". Phil lägger till "Jag antar att vi kommer fortsätta så länge vi ser att intresset växer för plattan och det gör det verkligen!"

Nick Fyffe (Bas, fd Jamiroquai) hittar gung i tonerna!

Bandet har genomfört två turnéer genom Sverige innan detta besök och det är svårt att undvika att se hur mottagandet blir mer och mer passionerat för varje tillfälle! Jag ser också hur bandet har ett betydligt större följe på denna sväng än tidigare, så visst händer det saker just nu. Jag frågar om hur bandet tar uppmärksamheten och får ett kort svar, "Ja, hur gör man? Vi gör det vi kan, spela musik, men vi har haft bra uppbackning, både från vårat management, men också från svenske Björn Pettersson, som bokar oss här." Phil fortsätter, "Björn har utlovat större spelningar för varje vända i Stockholm och det har stämt hittills!" 

Batteristen Damon Wilsons  (fd Feeder) val
till gatugigget!

Jag fortsätter samtalet med bandets gitarrist, Paul Sayer, då Phil avviker för ett telefonsamtal. Paul har hittat en klassisk Fender och tar ut lite samkväm med gurkan han ska komma att lira på senare under både gatugigget och ett extranummer i kvällens utsålda show på Bryggarsalen. Jag berättar hur Stockholm för två dagar sedan var helt täckt med med snö och hur det verkligen gått från massor av minusgrader till strålande solsken och snabb avsmältning. Stockholm visar upp våren från sin bästa sida och Paul tar plektrumet ur mun och ler "Well, well, vi har alltid känt oss välkomna här, så jag gissar att det har med det att göra..."

Första spelningen bandet gjorde i slutet av maj 2012 var för ett ganska glest Akkurat. Det var ett gigg som gav eko och när bandet återkom ett halvår senare, i oktober samma år, var det knökfullt. Helt galet. Folk blev stående ute på gatan och ett tag trodde jag det skulle bli den typen av kaos som kräver mer än ordningsvakter. Stene Isacsson, Akkurats profilstarke man berättar "Det var helt magiskt, jag har arrangerat mycket på Akkurat, men deras första spelning håller jag som en av de bästa spelningarna jag arrangerat!" Jag kan bara hålla med. Idag när det började bildas en folkpropp på Götgatan var känslan ett tag liknande och rykten började surra om att polis var på väg när bandet kliver av efter en ca 45 min lång gatuspelning.

The Temperance Movement soundcheck före kvällsgigget!

Ett gäng hyfsat förfriskade a-lagare har letat sig fram dit jag står och ropar om fler Roddan-låtar, men sanningen är att bandet bara kör eget material. Det är som Phil säger "Vi har vår egen musik att erbjuda, andras låtar får andra leverera...", jag håller med, det är tillräckligt även för detta band som bara har en fullängdare i bagaget, så bra är plattan!

Applåder, god stämning, folkfest och glädje är avslutningen i ett nötskal då fantastiska "Midnight Black" klarats av. I utomhusmiljö ges låten en helt annan profil än i klubbspelningarnas tryck, den här gången är den lättsam, men fortfarande upptempo och helt sjukt bra! Gatugigget ska belönas med fyra ess av fem möjliga, bara för att det är en så skön grej dom gör!

The Temperance Movement är lätta att uppskatta och det gör jag! Jag återkommer med några ord om gigget på Bryggarsalen senare samma dag!

Polar'n Per

Tre starka kort med The Temperance Movement;
1) Erfarna debutanter
2) Nytt gammalt sound
3) Draget, feelingen och lugnet!

Rocken i Bild - AC/DC

Detta blir en dubbelinstallation, fast av två olika fotografer vid helt olika tillfällen (tyvärr vet jag inte vem någon av fotograferna är (mest på grund av lathet, det borde gå att kolla upp)).
Det är kanske inte i första hand bildernas kvalitet jag vill påvisa här utan mer hur en spontan idé gått och blivit tradition och institution. För det finns bättre bilder på alla inblandade. Men dom har något visst ändå.....

Recension - Ogre : The Last Neanderthal

Ogre är en powertrio från det stora landet i väst. Med sin nysläppta 4:e platta, The Last Neanderthal, bjuder man upp till dans genom att leverera kompetent "proto" doomrock som man själva beskriver det, med klara Black Sabbath:esqa underströmmar. Inget som helst fel med det, så länge det görs bra. Och det görs det.

Det finns dessutom lite små gömda ädelstenar att upptäcka i musiken, vad sägs om lite sitartoner?, som kanske inte känns helt vanliga i den normalt så traditionellt styrda Doom fåran.
Men det är inte heller rättvist att bara sätta etiketten Doom på bandet, för det är så mycket mer. Eller man kanske mer skall säga att dom är ett tungt hårdrocksband, med doom influenser.. För dom har även fötterna djupt förankrade  i den klassiska hårdrocken och kryddar på med stora doser av svängande blues. Detta är dock första skivan jag hör med bandet, så hur det sett ut tidigare vet jag inte. Dock är det en resa som kan bli spännande att göra och då är det ju kul att veta att det finns tre tidigare plattor som fått rätt bra omdömen tidigare att upptäcka.

Min första reaktion när jag starta premiär uppspelningen av skivan var nog lite mer åt hållet, "vad fasiken är det här?", och jag blev lite skeptisk till en början. Men så fort den första förvåningen lagt sig så var det bara att kapitulera inför Ogres sköna sväng.
Stundtals svänger det på mer åt AC/DC hållet, kanske mycket beroende på att Ed Cunninghams röst ibland ligger som ett mellanting mellan Bon Scott och Geddy Lees röstregister. Musiken levereras med övertygelse och värme, det låter som om dom som spelar har roligt och trivs, vilket smittar av sig.

En kul detalj på skivan är att bandet gör en cover, "Soulless Woman" som tidigare tydligen spelats in av ett helt annat band som också hette Ogre och var ett bar-band på 70-talet. Sånt kan inte jag annat än gilla. :-)

Helt klart en skiva som jag kan rekommendera, det är dessutom en skiva som växer för varje gång jag lyssnar på den, så den kan få ett långt och skönt liv i lurarna. Det blir 4 ess av 5 möjliga. Inget snack.



Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår:Warpath och Soulless Woman
Skivbolag: Minotaur Records
Release: 21 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Vocals/Bass: Ed Cunningham
Guitars: Ross Markonish
Drums: Will Broadbent

Tracklist:

1. Shadow Earth
2. Nine Princes in Amber
3. Bad Trip
4. Son of Sisyphus
5. Soulless Woman
6. Warpath
7. White Plume Mountain
8. The Hermit

Mer om Bandet:
Facebook

Support The Bands You Like!!

God Jul! Önskar Vi här på Spader Ess.....6

Även om gårdagens tomte inte ville dela ut några klappar alls, så vet nissarna i AC/DC åtminstone vad dom önskar sig, inte helt oväntat kanske, en "Mistress For Christmas". Antar att dom behöver någon som kan hjälpa till och värma julkulorna där dom hänger och svajar i grenen...för vi vet ju alla vem som har "...the biggest balls of them all..."

Rock N Roll fylla

Det är inte helt utan att man numer kan bli ganska knall på Rock N Roll bärs utan att för den sakens skull behöva dricka samma "b(r)and" flera gånger. Dock finns ju inte alla på bolaget så det kan ju bli lite pyssel innan man får ihop sitt eget extended Six-pack.

Men här är en sammanställning av de signatur-öl som jag hittills hittat på nätet. Antagligen varken de sista vi sett, eller särskilt komplett lista. Några går troligen inte att få tag på längre, men det är fullt tillräckligt för att det skall snurra till om man vill. Jag vet inte om det är ett önsketänkande från min egen sida, men jag inbillar mig ändå att en hel del av de öl vi sett dyka upp i denna genre, åtminstone på pappret, ser ut att hålla högre och högre kvalitet. Framför allt det faktum att man verkar känna hur vindarna blåser och lämna Lagern och vandra mot Ale i stället. Vilket iofs kanske inte skall ses om en kvalitetsmarkör i sig, men det känns i alla fall som man tänkt aningen längre.

För till en början kunde man nog se det mer som en kul grej, men jag tror nog att dåliga produkter, nu när "marknaden mognat" lite (faan vad jag hatar det uttrycket egentligen), så är det nog mer risk att ett varumärke kan skadas snarare än stärkas, om man lanserar en allt för dålig produkt.

Pearl Jam - Faithful Ale
Mastodon - Black Tounge Double IPA
Iron Maiden - Trooper Ale
AC/DC - Australian Hardrock
Motörhead - Bastard Lager
Sepultura -Weiss
Municipal Waste - Toxic Revolution
Kiss - Destroyer Beer
Pig Destroyer - Permanent Funeral 
Amon Amarth - Ragnarok Porter
Corrosion of Conformity - Imperial Porter 

Graveyard Hisingen Brew  

Ebbot Ale

The Sword Beer 

Rolling Stones 

Skål Kosmonauter!!

Polar'n Per tipsar - Temperance Movement släpper vax!

Nu är skivsläppet runt hörnet, 16 september landar den i skivbutikerna, The Temperance Movements första självbetitlade fullängdare. Bandet som med tre ackord och några spelningar nästan nått kultstatus för sitt retrosväng.

Jag bjöds in av Rootsy Live till promotorn för att ges möjlighet att tjuvlyssna på plattan och utan att dramatisera allt för mycket så vill jag bara säga... får jag be om största möjliga tystnad... (klicka sen igång ett av klippen nedan...)

Här kommer rösterna från den svenska juryn!

"Only Friend"
Låten andas AC/DC:s blues med stänk av Roddan. Shit, vad svag jag är för denna typ av riff-tydliga rocklåtar med raspigt riviga sånger som berättar "the blues"! Det finns partier av solosång som tar med mig iväg ner och tempo som drar mig upp, stämningen och känslan bär med mig genom denna fantastiska öppning! Så här starkt borde alla plattor inledas!



"Ain't No Telling"
Inledningen smattrar loss på trummor. Det svänger bluesigt med skönt rockdriv och denna är ju som gjord för scenen... levande! Detta är en Black Crowes, jag tänker på att vilja göra en liknelse med en "Remedy"-svängande låt, men den här är faktiskt bättre. Det är en av de absolut tydligaste höjdpunkterna på plattan!



"Pride"
Detta är en vacker singer-songwriter komposition som visar att en rivig röst kan balanseras med melodi. Ingången i refrängen är mycket snygg, där dynamiken i sången används väl.

"Be Lucky"
Doften är 70-tal. Driv i smakpalören Eagles ala "Already Gone" (1974) inklusive körer som fyller. Jag känner att jag kommer name-droppa en hel del, men det är bara för att jag blir så glad över alla influenser som sköljer över mig i intrycken!

"Midnight Black"
Den svarta midnatten är en upptempolåt som svänger i samma mood som Elton Johns klassiker "Saturday Night's Alright (For Fighting)", men den är givetvis hårdare, coolare och helt i min smak!



"Chinese Lanterns"
Som titeln anspelar finns det någon känsla som etableras direkt "Chinese Lanterns" är en låt jag gillar per omgående. Den har vackra arrangemang och min association ligger i trakterna runt Black Crowes fantastiska "She Talks To Angels", men andas även både Eagles och Rod Stewart.

"Know for Sure"
Temperance Movement tar med oss i en mustigare låt som andas en tuffare Wilson Pickett med lika delar "I'm In Love" och "Mustang Sally" kryddat med elgurka och ett mer drivet tempo.

"Morning Riders"
Störtskön rytm och gura och en refräng som är som gjord för att sjunga med i. Med andra ord ännu en gång musik för live-scenen!

"Lovers and Fighters"
Låten tar ner tempot. Det är den sköraste sången och en ballad om att identifiera styrkan bakom att älska och hålla ut! Det är en vacker låt!



"Take It Back"
Nu ökar tempot betydligt, det är den tuffaste låten på plattan. Bandet hör hemma här och med denna låt känns det som deras egna sidor väger bra mycket starkare än de referenspunkter jag återkommit till genom recensionen.

"Smouldering"
Öppnningen med den ensamma acken är snygg, låten fortsätter med en följsam trumma och en vackert hes sång. Den ligger fint i "Power Ballad"-kategorin utan att bli "Cheesy". Det här är en natt-bil-åkar-låt, den kommer växa! Påminn mig om att ompröva betyget på denna låt om en månad eller ett år!

"Serenity"
Till slut levererar Temperance Movement ett lugn genom föregående och denna låt. Stillhet, frid och klarhet. Det är en vacker avslutning på plattan. Slide-guran som följt flertalet låtar ligger fint och levererar stämning!

Det känns som jag hör ett nytt Black Crowes. Det känns som jag hör en ny Rod Stewart. En brittisk själfullhet ala Wilson Pickett. Det känns som Eagles, eller låtar av Elton Johns energiska styrka. Rolling Stones tidiga energi och som ni hör är jag beredd att bre på...

Som ni förstår är det tidlös musik med tyngdpunkten i det soul och blues-osande 70-tal, men detta är nytt och fräscht, ändå jäkligt "Hard to Handle", med andra ord är det förbannat lätt att fastna för... och det gör jag!

Plattan "The Temperance Movement" med The Temperance Movement hämtar som helhet ut det eminenta betyget 4 st ess (av fem möjliga)...

/Polar'n Per

2013-10-13 Göteborg, Pustervik
2013-10-15 Halmstad, Kajskjulet
2013-10-18 Falkenberg, Grand Hotell
2013-10-19 Uppsala, Katalin
2013-10-20 Stockholm, Akkurat
2013-10-21 Örebro, East West
2013-10-23 Umeå, Scharinska
2013-10-24 Sundsvall, Estreet
2013-10-25 Östersund , Bluesfestival
2013-10-26 Avesta, Bjurfors Hotell & Konferens

Tre starka kort:
1. Only Friend
2. Ain't No Telling
3. Chinese Lantern

Mer om The Temperance Movement:
...på nätet
...på Rootsy Live
...på Spotify

Spader Raljerar På om Merchandise

Trodde ni det var sluttjatat om Merchandise? Inte då! Ett alldeles för stort och trevligt ämne för att någonsin ta slut. Det är ett ständigt återkommande tema här på Spader Ess men ämnet dyker ständigt upp lite varstans det finns Rockers, te.x här hos "Ljudet Av ett Hårdrockshjärta" där det bland annat diskuterades om bandtischan.

Och nog är det väl ändå så att just bandtischan är Merchens okrönta konung/drottning. Vi pratar här inte om att bara vunnit slaget, det verkar onekligen som ett så simpelt klädesplagg som en T-shirt, kammat hem hela kriget. Bandtischan står helt enkelt i en kategori för sig själv. Givetvis finns det en hel del man kan raljera om den och dess former, men denna gång tänkte jag sikta in mig på dess trogna följeslagare, eller för att vara mer exakt, konserthalsduken.

Vi har nu konstaterat att bandtischan i sina olika former regerar, dock inte i ensamt majestät. Vi har ett otal andra förekomster och det dyker upp nya mest hela tiden, men till de mest långlivade får man nog räkna knappen, eller Pins och patchen som de heter på riksrocksvenska. Det går lite upp och ner för deras populäritet och kan nog dessutom knytas lite till hur många åldersringar den aktuella Rockern har.

Men den Merch-företeelsen som jag ville ta upp här är således den gamla klassiska Konserthalsduken. På 80-90 talet, när jag själv började springa på konserter var den ett oumbärligt inslag, såväl på konserter som hemma på pojkrumsväggarna. Men det känns nu som om den för en väldigt tynande tillvaro? Eller är det bara jag som blivit för gammal för att märka av den?




Det känns inte som den har lika framträdande roll i Merch-stånden på konserter längre. Man ser den inte viftas i publiken längre.
Möjligen har den fått stryka på foten tillsammans med den lika klassiska ballad tändaren, som fått kapitulera inför alla dj**la mobilkameror som hela tiden skall vidarebefordra konserterna i skakig skitkvalitet till en ointresserad omgivning (fasiken, ta ett par bilder och stoppa sedan ner den igen, för när du nyktrat till kommer du ändå bara inse att du skulle ha koncentrerat dig på spelningen i stället).

 Själv köpte jag halsdukar som en besatt i början av min karriär som konsertgåare. Blev till och med en hel del dubbletter. Som sedan fick pryda väggarna runt stereohörnan. Men någon gång hände något, jag slutade att köpa nya och dom jag redan hade plockades ner från väggarna och jag gick över helt till bandtischan.
Någon form av mognadssjuka?
Nu ligger dom som finns kvar (bilderna) i en låda och skräpar, men dom är kära minnen och den dagen jag lyckas erövra mig en gillestuga eller en bra mancave kanske dom kan åka upp igen. Kris?

En sak är dock säker så här i efterhand. Jag har fler intakta halsdukar än vad jag har gamla T-shirts. En del har slängts för att dom helt enkelt blev för slitna. En del har försvunnit i den takt som mitt midjemått ökade och dom helt enkelt inte passade längre. Som jag nu ångrar en hel del när mitt midjemått återgått till en mer hanterbart storlek igen. Särskilt min gamla älskade Phil Lynott tischa som jag saknar något ofantligt. (men jag har hittat en liknande på nätet, så det kan bli en tröst)

Vad säger ni om konserthalsdukens status?

Polar'n Pers guldkorn - The Temperance Movement

Riffandet. Sången. Trummorna. Basen. Allt det där själfulla finns där. Det är mycket över The Temperance Movement som påminner om förra seklets rock, den tidlösa, nästan bluesiga hårdrocken! Det osar både AC/DC och Black Crowes om bandet. Det andas tre ackord, rökiga klubbscener och billig sprit. Ändå är bandet både fräscht och nytt, nästan dagsfärskt faktiskt! Därför återkommer jag ofta till bandet när jag ska surfa in lite sköna toner, på jobbet, hemma, när det erbjuds lite tid över. Vad gäller dessa herrar, känner jag att de kan växa sig precis hur stora som helst. Det är ett riktigt guldkorn. En guldådra som förhoppningsvis inte sinar innan den blivit världsberömd och lockar folk från när och fjärran. The Temperance Movement ger mig definitivt den där känslan! Ni vet feelings, så mycket mer än feelings!



Det började över en kopp fika hemma hos mig, tidigare i vår, en sån där klämdag som kräver lite slappa och improviserad måttad kokning som i sin tur ofta gör kaffet allt för svagt, eller som den här dagen, alldeles, alldeles skitstarkt. Det kanske var ett tecken? Kanske behövdes det? Eller så var det bara en slump att det blev så starkt att min gäst, Björn Pettersson (personlig bekant och artistbokare på Rootsy Live), grimaserade när han sippade i sig den första klunken. Det glödde i ögonen när han sa, "Per, det här kommer du att gilla! Jag har hittat det jag letar efter...", han fortsatte, "Det finns kanske inte speciellt mycket att lyssna på, men du kommer gilla det!" Jag skrattade, "Vad menar du? Kommer jag falla pladask för något som inte kan höras, kom igen?", log jag och sippade en mun av den svarta smakstarka oljan. "Vänta lite ska jag berätta!", avbröt han mig. "Dom har en helt färsk EP ute och ett gäng Youtube-klipp, men du kommer älska det, det här är nästa grej, det ÄR The real deal!" Han gick med andra ord från "Gilla" till "Älska" utan att tvivla, även fast ögonbrynen drogs neråt i ytterligare en kaffe-grimage sken han som en sol, "Lyssna!", sa han och lade upp sin iPhone på köksbordet. Jag sa, "Vänta, vi tar fram en dator åtminstone..."

Han fortsatte sen inlevelsefullt att berätta i skönmålande superlativ. Allt satte samma ansats. Driv. Raspig sång, enkel rak rock, dvs gjort för scenen och därmed ganska exakt sånt jag alltid uppskattat, med mycket annat, genom hela mitt musikintresse! Sagt som gjort, vi slog upp en bärbar, sen var det bara att plikttroget kolla igenom det material som fanns. Björne sköt fram den urdruckna muggen. Jag kommer ihåg det tydligt, jag satt bara och nickade... "Det här är bra, Björne, det är skitbra!"



The Temperance Movement gjorde under våren sin första Skandinavienvända, en turné som genomfördes utan att bandet släppt en debutskiva ens, det är ovanligt, men det händer ibland. Björn, som till vardags arrangerar turnéer och promotar artister, trodde med andra ord så pass mycket på dessa herrar att han inte tvekade att vänta med bokningen. Målet var att snabbt få dessa herrar från England till Skandinavien omedelbums! Så när dom i slutet av maj klev upp på Akkurat och dess scen i Stockholm var det alltså ett band som så sent som 2011 började spelade ihop. Ändå levererade de! Stene Isacsson, ägare till klubben och restaurangen som associeras till riktig öl, massa öl, ännu mer öl-sorter, whisky, musslor och söndagskonserter var lyrisk "The Temperance Movement är med stor marginal det bästa som varit på Akkurat... Någonsin!"

Videon till ”Only Friend” (första klippet i denna artikel) har nu passerat nyligen 100 000 visningar på Youtube och bandet laddar om för att genomföra ännu en Sverige-turné, den här gången med debutalbumet i bagaget (släpps i september). Det är inget jag har tänkt missa, häng på vettja!

En sak till... Kom ihåg var ni hörde det först! Det gör jag...

/Polar'n Per

2013-10-13 Göteborg, Pustervik
2013-10-15 Halmstad, Kajskjulet
2013-10-18 Falkenberg, Grand Hotell
2013-10-19 Uppsala, Katalin
2013-10-20 Stockholm, Akkurat
2013-10-21 Örebro, East West
2013-10-23 Umeå, Scharinska
2013-10-24 Sundsvall, Estreet
2013-10-25 Östersund , Bluesfestival
2013-10-26 Avesta, Bjurfors Hotell & Konferens

Tre starka kort:
1. Only Friend
2. Ain't No Telling
3. Chinese Lantern

Mer om The Temperance Movement:
...på nätet
...på Rootsy Live
...på Spotify

Dryckesrecension - Sweden Rocks Deadication

Vid det här laget har vi har vant oss vid att de så kallade Merchandise dryckerna inte alltid håller måttet, utan snarare säljer på sin etikett än innehållet.

Vilket gör att det blir en trevlig vändning när vi nu korkar upp Sweden Rocks Deadication. Denna Rioja är en ovanligt trevlig bekantskap med en behaglig doft och färg som testas av mig, frugan och en kompis (Peter). 

Deadication ger en trevlig syra och en halvtorr något kryddig smak med fatkaraktär som man brukar säga på Systemet. Vi är alla ganska eniga om att det är ett vin som passar sig bäst som ett matvin snarare än som ett vin som dekanteras enbart för drickandets egen skull. Framför allt till grillat. För vår del var det långsamt grillade revben efter recept av Jonas Cramby som stod på menyn.

Flaskan i sig är snyggt stilren och håller sig väl till ramen av det vi sett från Sweden Rock linjen, både det tidigare och det kommande (Brands For Fans släpper tillsammans med Sweden Rock i dagarna även en limiterad Singel Malt Whisky)

Vilket gör att vi nu kommer till den stående frågan, Prisvärt? Även detta vinet klockar in på 119:- och även om det är bland de bästa Merchviner som vi hittills har smakat, så är priset klart högt. Man får minst lika goda viner redan från halva det priset. Men som klargjorts tidigare, det är kanske inte innehållet som är det som är det stora marknadsvärdet, utan här får man även väga in etiketten och Rocklivsstilen också.

Det som blir den största frågan här är då hur kommer Sweden Rock som varumärke att stå sig i jämförelse med de andra Merchvinerna, te.x Motörhead, Kiss, AC/DC och Slayer som har mer inarbetade märken och lojala fans? Runt själva festivalen, javisst, men nu i väntan på nästa, skall man då lyckas trigga festivalbesökarnas nostalgi till den nivå att detta blir en försäljningssuccé? Ingen aning, men det kan bli en intressant resa. Om inte annat så är det den perfekta gåvan till alla Sweden Rock galna i bekantskapskretsen.