söndag 5 maj 2013

Kontrasternas vecka när det kommer till Live.

Denna vecka har bjudit två helt olika konsertupplevelser som varit varandras totala kontraster. Detta blir inte någon recension i traditionell bemärkelse, då det inte på något sätt skulle vara rättvist.

Först ut var Torsdagens konsert med Midnite Stalkers, Ponamero Sundown och Monster Tone på Stampen. Jag gick dit tillsammans med min fotande kompis Christer, mest för att se Ponamero Sundown som hade sitt premiärgig med Robert Triches på bas, som  tidigare spelade i The Quill.

Alla band råkar ut för det förr eller senare, förutsättningarna för denna kväll kunde kanske ha varit bättre, eller rättare sagt, kunde knappast varit sämre. Det är bara att konstatera att Stampen inte är en lokal som gör sig direkt för denna typ av musik, för ljudet var erbarmligt. Dessutom var publiken bestående av ca. 25 tappra själar, varav hälften var de andra banden. Uppförsbacke för alla inblandade band med andra ord.

Foto: Christer Brandt

 Först ut var Midnite Stalkers, som bjussade på mycket energi och självdistans inramat av sin ösiga punk. Överlag en trevlig upplevelse, men fick jag bestämma, så skulle dom haft fler låtar på Svenska. Men det antar jag att dom hört förut.







Robert Triches Foto: Christer Brandt





Nästa band på plan, var anledningen till att jag var där. Ponamero Sundown. Första livespelningen med kompisen Robert Triches på bas, och min första spelning med bandet. Som jag nämnde ovan, ljudet var som sänt från helvetet, och brötade gärna in sig till en massiv ljudmatta där man oftast inte kunde urskilja annat än trummor, sång och ett och annat gitarrsolo.

Dock lyckades man trots allt förmedla tyngd och energi genom hårt arbete.





Monster Tone hade tagit sig hela vägen hit från Holland, för att få uppleva detta lågvattenmärke vad det gäller liveupplevelser som denna huvudstad har att erbjuda, började bra och gav högenergisk rårock i Clutchanda, dock måste jag erkänna att arrangemanget som stort vid det här laget fått mig att längta hem i stället, så redan efter tre låtar så lämnade jag gamla stan och begav mig hemåt.


Fredagen däremot gav en liveupplevelse som var diametralt motsatt till Stampen. Här talar vi om en av planetens just nu största artister, Bruce "The Boss" Springsteen, på Sveriges just nu största arena i en stor och välsmord produktion.

En klart magisk kväll. Även denna kväll var fylld av första gången upplevelser. Första gången på Friends Arena, första gången jag såg Bruce.

Till att börja med, jag kan bara instämma med vad den kolorerade kvällspressen, Aftonbladet och Expressen, redan skrivit om konserten. Helt magiskt! Även om jag intellektuellt förstår det stora i att han bytte ut stor del av den normala showen för att spela skivan "Born To Run" i sin helhet, så kan man säga att det var lite bortslösat på just mig, eftersom det var första gången jag såg Springsteen, då det skulle kunna vara det normala sett från min synvinkel. :-)

Dock finnsdet en liten smolk  bägaren. Arenan. Min första kontakt ned Friends Arena var att den var imponerande. Detta gick dock snabbt över. Det var kallt, första gången i historien som jag behöll jackan på under en inomhuskonsert. Det var stort och opersonligt. Inte heller här upplevde jag ljudet som optimalt. Det var inte dåligt i samma bemärkelse som dagen innan, som mest bestod i en kombination av dålig lokal i kombination med obefintligt ljudsystem, utan snarare att det aldrig blev något riktigt tryck i musiken. Det kan visserligen bero till viss del av att det är skillnad på just musiken, men jag upplevde det som aningen "spetsigt och fränt" utan riktig botten. Dessutom gör arenans storlek att det känns väldigt opersonligt, särskilt när man hade platser som oss, en bra bit från scenen och jumbotronerna blir enda chansen att riktigt i detalj urskilja vad som pågår på scenen.

Men det som i mina ögon gjorde denna kväll så magisk, trots att jag inte riktigt föll för Arenan, var att förutom det faktum att Bruce är en storstilad artist med massor av erfarenhet och en artist med ruggigt många bra låtar i bagaget, är just att det han dessutom är en artist som inte längre har något behov av att hävda sig, utan avslappnat kan bjuda på sig själv och sitt band utan en massa divalater. Bruce med band var en ren uppvisning i ett gäng sammansvetsade musiker som hade lika roligt på scenen som vi i publiken hade.

Så kontentan av dessa två så vitt skilda upplevelser är att rock n roll kan upplevas på så otroligt olika sätt, utan att därför var för sig, vara mindre värda. Den lilla spelningen i motvind, som antagligen just då känns rätt onödig för banden, men i längden troligtvis är en viktig erfarenhet. Och den stora magiska triumfen för den sedan länge etablerade artisten, som befäster sin storhet. Det de flesta strävar efter. Jag är rätt övertygad om att även Bruce haft en sådan upplevelse som banden på Stampen och förhoppningsvis kommer fler band som man gillar få chansen att ställa sig på större scener under bättre förhållande, även om just Arenanstorlek kanske är få förunnat.

Det båda gigen har gemensamt för upplevelsen, är dock att mycket kan hänga på just lokalen, omständigheterna och publiken, även om det är på helt olika sätt.

5 kommentarer:

  1. Svar
    1. Kul att det verkar ha levt upp till förväntningarna. Men, det visste jag såklart att det skulle göra. Erkänn, du vill tillbaka!

      Radera
  2. Jotack, hade jag låtar till lördagens spelning så skulle jag inte tveka en sekund.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...