Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Spader Ess Tänker Högt om soffans roll för Rock N Roll

Är Rockers soffpotatisar?

De senast veckorna har det figurerat två skivomslag där soffan haft en central roll. Först Ponamero Sundown med sin platta Veddesta, och nu senast Pain of Salvation med Falling Home.

Foto: Christer Brandt

 
Det blir faktiskt ännu mer likt om man ser till ett av de fotografier som Ponamero ratade för den bild som till slut blev omslaget. Dock vet vi ju alla att det inte är första gången som denna möbel varit en viktig del i ett skivomslag. Redan 1991 hade D-A-D soffa på sin klassiska Riskin' It All platta.

Foto: Christer Brandt. (Abbey Road möter strawbery Fields...)

Men inte heller Danskarna var först. Det första skivomslag jag kan dra mig till minnes med detta attribut är från 1969 med Crosby, Stills and Nash.


Som en liten passus i detta meningslöst vetande race, tänkte jag även slänga in denna promobild från Gubbzen i Monster Magnet, även om det egentligen inte är ett skivomslag och det inte riktigt känns som om det är soffan som är i fokus (även om det ju faktiskt finns med en).











En snabb uppdatering: Polaren Per påminde mig om att jag missat det ultimata beviset för soffans betydelse för Rock N Roll.

Mer uppdatering: Fick denna kommentar från Ponamerohåll, som jag tyckte var klockrent.

Haha coolt! Ännu roligare är ju att PoS sångarens fru jobbar på samma ställe som min fru. Det kanske så att de snodde idén ifrån oss haha. Typ sett de första bilderna på FB haha. Lite långsökt! Inspirationen är ju CSN-bilden! Och Abbey såklart!

Recension - Ponamero Sundown : Veddesta

Håll i hatten! Här kommer något bra!  

Ponamero Sundown är tillbaka och denna gången heter skivan Veddesta, tredje i ordningen.
Återigen får jag väl erkänna att detta skulle kunna vara en platta som jag är aningen jävig runt, och som skulle kunna vara lite jobbig att skriva om, om den skulle visa sig vara dålig, då jag känner basisten Robert Trisches, sedan hans dagar i The Quill.
Men, det behövdes inte många sekunder av lyssning för att dom farhågorna kunde fara all sin kos.
Detta är en grym platta.
Igen.





Det är kraftigt, tungt och rivigt. Låtarna är genomgående riktigt starka. Melodierna suger tag i en och släpper inte förrän sista tonen klingat ut. Texterna är fulla av sköna små visdomar framförda med Nickes underbara pipa som har en förmåga att låta både rivig och skolad på samma gång. Allt detta uppackat av snygg gitarr och stabil grundstomme i bas o trummor. Dessutom jäkligt snyggt och intressant producerat. Det här är inte en skiva som blir tråkig i första taget. Riktigt bra Hårdrockande Stoner som sätter hela själen i gungning och gör att man gärna sjunger med lite här och där.

Lite extra kul var att få se att en annan god vän, Christer Brandt, tagit omslagsbilden. Och eftersom jag tar på mig att Ponamero och Christer blev sammanförda från början, så väljer jag att känna det som att jag själv har haft ett finger med i spelet runt skivans skapande. Om än så lite... :-)

Betyget blir 4 benhårda Ess! Så, klart, gå och köp. Till Jul kan ni köpa skivan på vinyl dessutom. Vill man och kan man så ser man dom Live den 23:e Oktober på Copperfields/Sweet Leaf.


Sammanfattning:
Betyg: 4 Ess
Favoritspår: Bottom Of The River (vem kan motstå en låt med ko-klocksintro?)
Skivbolag: Transubstans Records 
Release: 25:e September 2015

Bandcamp
Facebook
Spotify

Fler bilder från Ponamero Sundowns spelning.

Även om spelningen som Ponamero Sundown gjorde på Stampen inte kommer att gå till musikhistorien som världens mest publiktäta gig, så innebär ju inte det att det inte kan bli bra bilder. Här är några till som kompisen Christer Brandt tog. Självklart vill jag göra er extra uppmärksamma på basen.... :-)

Kontrasternas vecka när det kommer till Live.

Denna vecka har bjudit två helt olika konsertupplevelser som varit varandras totala kontraster. Detta blir inte någon recension i traditionell bemärkelse, då det inte på något sätt skulle vara rättvist.

Först ut var Torsdagens konsert med Midnite Stalkers, Ponamero Sundown och Monster Tone på Stampen. Jag gick dit tillsammans med min fotande kompis Christer, mest för att se Ponamero Sundown som hade sitt premiärgig med Robert Triches på bas, som  tidigare spelade i The Quill.

Alla band råkar ut för det förr eller senare, förutsättningarna för denna kväll kunde kanske ha varit bättre, eller rättare sagt, kunde knappast varit sämre. Det är bara att konstatera att Stampen inte är en lokal som gör sig direkt för denna typ av musik, för ljudet var erbarmligt. Dessutom var publiken bestående av ca. 25 tappra själar, varav hälften var de andra banden. Uppförsbacke för alla inblandade band med andra ord.

Foto: Christer Brandt

 Först ut var Midnite Stalkers, som bjussade på mycket energi och självdistans inramat av sin ösiga punk. Överlag en trevlig upplevelse, men fick jag bestämma, så skulle dom haft fler låtar på Svenska. Men det antar jag att dom hört förut.

Robert Triches Foto: Christer Brandt

Nästa band på plan, var anledningen till att jag var där. Ponamero Sundown. Första livespelningen med kompisen Robert Triches på bas, och min första spelning med bandet. Som jag nämnde ovan, ljudet var som sänt från helvetet, och brötade gärna in sig till en massiv ljudmatta där man oftast inte kunde urskilja annat än trummor, sång och ett och annat gitarrsolo.

Dock lyckades man trots allt förmedla tyngd och energi genom hårt arbete.





Monster Tone hade tagit sig hela vägen hit från Holland, för att få uppleva detta lågvattenmärke vad det gäller liveupplevelser som denna huvudstad har att erbjuda, började bra och gav högenergisk rårock i Clutchanda, dock måste jag erkänna att arrangemanget som stort vid det här laget fått mig att längta hem i stället, så redan efter tre låtar så lämnade jag gamla stan och begav mig hemåt.


Fredagen däremot gav en liveupplevelse som var diametralt motsatt till Stampen. Här talar vi om en av planetens just nu största artister, Bruce "The Boss" Springsteen, på Sveriges just nu största arena i en stor och välsmord produktion.

En klart magisk kväll. Även denna kväll var fylld av första gången upplevelser. Första gången på Friends Arena, första gången jag såg Bruce.

Till att börja med, jag kan bara instämma med vad den kolorerade kvällspressen, Aftonbladet och Expressen, redan skrivit om konserten. Helt magiskt! Även om jag intellektuellt förstår det stora i att han bytte ut stor del av den normala showen för att spela skivan "Born To Run" i sin helhet, så kan man säga att det var lite bortslösat på just mig, eftersom det var första gången jag såg Springsteen, då det skulle kunna vara det normala sett från min synvinkel. :-)

Dock finnsdet en liten smolk  bägaren. Arenan. Min första kontakt ned Friends Arena var att den var imponerande. Detta gick dock snabbt över. Det var kallt, första gången i historien som jag behöll jackan på under en inomhuskonsert. Det var stort och opersonligt. Inte heller här upplevde jag ljudet som optimalt. Det var inte dåligt i samma bemärkelse som dagen innan, som mest bestod i en kombination av dålig lokal i kombination med obefintligt ljudsystem, utan snarare att det aldrig blev något riktigt tryck i musiken. Det kan visserligen bero till viss del av att det är skillnad på just musiken, men jag upplevde det som aningen "spetsigt och fränt" utan riktig botten. Dessutom gör arenans storlek att det känns väldigt opersonligt, särskilt när man hade platser som oss, en bra bit från scenen och jumbotronerna blir enda chansen att riktigt i detalj urskilja vad som pågår på scenen.

Men det som i mina ögon gjorde denna kväll så magisk, trots att jag inte riktigt föll för Arenan, var att förutom det faktum att Bruce är en storstilad artist med massor av erfarenhet och en artist med ruggigt många bra låtar i bagaget, är just att det han dessutom är en artist som inte längre har något behov av att hävda sig, utan avslappnat kan bjuda på sig själv och sitt band utan en massa divalater. Bruce med band var en ren uppvisning i ett gäng sammansvetsade musiker som hade lika roligt på scenen som vi i publiken hade.

Så kontentan av dessa två så vitt skilda upplevelser är att rock n roll kan upplevas på så otroligt olika sätt, utan att därför var för sig, vara mindre värda. Den lilla spelningen i motvind, som antagligen just då känns rätt onödig för banden, men i längden troligtvis är en viktig erfarenhet. Och den stora magiska triumfen för den sedan länge etablerade artisten, som befäster sin storhet. Det de flesta strävar efter. Jag är rätt övertygad om att även Bruce haft en sådan upplevelse som banden på Stampen och förhoppningsvis kommer fler band som man gillar få chansen att ställa sig på större scener under bättre förhållande, även om just Arenanstorlek kanske är få förunnat.

Det båda gigen har gemensamt för upplevelsen, är dock att mycket kan hänga på just lokalen, omständigheterna och publiken, även om det är på helt olika sätt.

Stoppa Pressarna!! Ponamero Sundown Live på Stampen i kväll.

Ikväll kommer Ponamero Sundown att äntra tiljorna på Stampen, tillsammans med Monstertone och Midnite Stalkers.

Det enda jag vet om de andra banden är att Monstertone är från Holland och Midnite är ett annat Stockholmsband.

Dock vet jag att man numer kan se en vansinnigt tjusig bas trakteras i Ponamero av min gamla polare Hot Senor Rob, vilket räcker för att jag skall pallra mig dit.