Polar'n Per växlar några ord med Charlie Granberg i Hellsingland Underground

Hellsingland Underground - "Understanding Gravity" (2016)

Jag pratar med Charlie Granberg om Hellsingland Undergrounds senaste och fjärde platta "Understanding Gravity" (2016) som släpptes första april tidigare i år och om hur bandet utvecklats genom åren. Charlie svarar att man hittar nya former att arbeta hela tiden. "Jag antar att det är så man lär sig?", säger han frågande och skrattar.

Bandet som gått från att mer eller mindre vara ett soloprojekt när den första självbetitlade platta släpptes "Hellsingland Underground" (2008) till att vara en fullbandsakt idag har avkrävt denna kapellmästare sina förändringar. Han återkommer till nya skivan "Understanding Gravity" när han fortsätter, "Ja, verkligen!", säger han och inleder att kommentera låten "Earth's gonna shake" (videoklippet nedan) som exempel, "Den är skriven av både mig och Mats Olsson (gitarr), och så är det på fler spår på plattan. Det har blivit så att jag skriver mer och mer med bandet, vi är ju ett band idag så det är logiskt! Allt rör sig och utvecklas..." Han fortsätter efter en stunds paus, "Temat på plattan är ju, som du kanske förstått, att allt förändras och vi är ett av många bevis på det..."

För det har inte alltid varit så. I begynnelsen var alltså Hellsingland Underground nästan ett soloprojekt när första vaxet lossades. Bandets andra platta ”Madness & Grace” (2010) släpptes via en sk "distributionsdeal". Jag gjorde mycket själv då med, bl a omslag planering etc, men i och med att bandet formades så krävdes mer engagemang av medlemmarna. "Det fanns entusiasm, men det kanske inte den erfarenhet som krävdes...", säger Charlie och det går att höra uppriktigheten i hans röst.

På bandets tredje platta ”Evil Will Prevail” (2012) gick samarbetet vidare via ett produktionsbolag som även hade management för bandet under en period. Erfarenheterna som präglat de senaste åren är enligt Charlie självrannsakan, åtminstone för sin egen del. "Vi, eller jag, har onekligen avverkat en och annan kollega, så det har ju behövts!", säger han och behöver knappast förklara att det är en bransch som kan vara lika etsande i samarbete som det kan vara lätt att samarbeten går i andra riktningar... "Jag tror varken vi eller dom var nöjda med utfallet. Kanske var vi för otåliga, jag vet inte? Men även fast man i efterhand skulle velat göra saker annorlunda om man haft chansen... så står man ju där man är och det är därifrån man kan fortsätta... inte från någon annanstans om man vill vara realistisk!", säger han med allvarligare ton och kommer åter igen in på denna fjärde och senaste fullängdares tema.

Charlie Granberg

Personligen tycker jag (Polar'n Per) att bandet presterat en av sina bästa album i denna senaste "Understanding Gravity" och förra plattan ”Evil Will Prevail”. En skillnad från förra plattan är nu att bandet inlett samarbete med både skivbolag och åter skakat liv i den gamla distributionsdealen.

Man har ett antal bokningar i Danmark (som genomfördes i anslutning till skivsläppet), men även senare i Spanien och på hemmaplan i Sverige. "Vi kommer ha release-partyt på Katalin i Uppsala, senare i maj (2016-05-13) och har bokning på anrika Majorna i Göteborg!", "Vi firar ju 10-årsjubileum och det måste ju firas, så vi får se vad vi hittar på!", Charlie fortsätter, "Sen får vi väl köra på tio år till? ...och lära oss ännu mer av alla hinder på vägen!"

Samtalet med Charlie avslutas med att vi pratar om senaste videosläppet "As Dreams Go By" (videoklippet ovan), lite löst om Charlies konstutställningar och om musikscenen generellt... men jag kan inte släppa att det kommer hittas på mer av detta band vars inspiration finns i både Hällsingebygden och kanske svårtytt i folkrock och band som Perssons pack och det gamla kultbandet Traste Lindéns Kvintett men även i mer långväga och självklarare akter som Allman brothers, Lynnard Skynnard och annan "Southern rock", men Charlie nöjer sig inte där "Bob Dylan är en idol, och förresten även numera Bruce Springsteen, även fast jag försökt värja mig! Det finns något med singer-songwriters som jag är svag för!", och jag kan bara hålla med!

Jag skulle kunna sitta i timmar och surra, men natten har tyvärr sina begränsningar... Det är dags att korta av!

/Polar'n Per

Tre starka kort bland musikaliska spelfilmer enligt Charlie;
1) "Spinal Tap", fast det är väl allas favoritfilm?
2) "The Doors", som man kan se om-och-om-igen...
3) Mest trivsam är nog ändå "Almost famous!", fan, den är bra...

Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)

Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.

Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.

Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna

Recension - Ulf Lundell : Trunk

Ulf Lundell, min gamle vingkamrat i stereon, har kommit ut med nytt album, Trunk. Men det är det väl ingen som missat vid det här laget. När Uffe rör sig så brukar det skrivas en hel del om vad det än månde vara i den kolorerade dagspressen. Därför tänkte jag hålla mig aningen kort runt skivan, för den kommer att stötas och blötas överallt av varenda tyckare som finns.
Själv tänker jag mer bara konstatera att Ulf Lundell är den svenska rockens motsvarighet till Lemmy från Motörhead. Inte för att det finns några större likheter i musiken som sådan, utan för det konsekventa i leveransen, att man ungefär vet vad man får (för det mesta). Visst, det finns sämre och det finns bättre skivor, men på det hela taget är det de bättre skivorna som råder och det gäller dem båda. Sedan finns det andra liknelser dem emellan som att dom är nästan jämngamla, konsekvent vägrar att sluta rocka och är sprungna ur samma musiktradition.

Trunk är, som vanligt kan man säga, ett klassiskt Ulf Lundell album. Vi har svängig Rock n' Roll som går från det skira balladerna till bredbent fullställ. Texter som behandlar livet, den ständiga frihetssträvan, texter som är samhällskritiska med stora doser av solidaritetstänkande och allt paketerat från Ulf's betraktningsvinkel.
Och det gör han bra. Igen. Det finns dessutom minst en lite överraskande låt, och så finns det någon som jag kunde ha varit utan, men i övrig är det riktigt bra, och som i de flesta fall när det kommer till herr Lundell, så brukar tiden vara på hans sida. Det brukar bli bättre för varje lyssning.

Det finns en hel del som påminner om Springsteen (den hade ni aldrig hört förut va?), men det finns även mer överraskande låtar som den rårockande "Gå på Tvärs" vars gitarr-riff är så nära en plankning av Deep Purples "Smoke on The Water" att den är snubblande nära en cover. Aldrig förr har väl Lundell varit inne och rört sig så ledigt i klassiska hårdrocksdomäner. Och jag gillar det...
Däremot har jag aningen svårare för låten "El Perro", låten i sig är rätt skön, men jag förstår inte riktigt vad den har på en Lundell platta att göra?

Det är en riktigt vital Ulf Lundell vi hör här på skiva, som briljerar i både det lugna och hårda. Jag velar i mitt betyg mellan en riktigt stark trea eller en fyra, men det får bli fyra ess till slut.

Kontrasternas vecka när det kommer till Live.

Denna vecka har bjudit två helt olika konsertupplevelser som varit varandras totala kontraster. Detta blir inte någon recension i traditionell bemärkelse, då det inte på något sätt skulle vara rättvist.

Först ut var Torsdagens konsert med Midnite Stalkers, Ponamero Sundown och Monster Tone på Stampen. Jag gick dit tillsammans med min fotande kompis Christer, mest för att se Ponamero Sundown som hade sitt premiärgig med Robert Triches på bas, som  tidigare spelade i The Quill.

Alla band råkar ut för det förr eller senare, förutsättningarna för denna kväll kunde kanske ha varit bättre, eller rättare sagt, kunde knappast varit sämre. Det är bara att konstatera att Stampen inte är en lokal som gör sig direkt för denna typ av musik, för ljudet var erbarmligt. Dessutom var publiken bestående av ca. 25 tappra själar, varav hälften var de andra banden. Uppförsbacke för alla inblandade band med andra ord.

Foto: Christer Brandt

 Först ut var Midnite Stalkers, som bjussade på mycket energi och självdistans inramat av sin ösiga punk. Överlag en trevlig upplevelse, men fick jag bestämma, så skulle dom haft fler låtar på Svenska. Men det antar jag att dom hört förut.

Robert Triches Foto: Christer Brandt

Nästa band på plan, var anledningen till att jag var där. Ponamero Sundown. Första livespelningen med kompisen Robert Triches på bas, och min första spelning med bandet. Som jag nämnde ovan, ljudet var som sänt från helvetet, och brötade gärna in sig till en massiv ljudmatta där man oftast inte kunde urskilja annat än trummor, sång och ett och annat gitarrsolo.

Dock lyckades man trots allt förmedla tyngd och energi genom hårt arbete.





Monster Tone hade tagit sig hela vägen hit från Holland, för att få uppleva detta lågvattenmärke vad det gäller liveupplevelser som denna huvudstad har att erbjuda, började bra och gav högenergisk rårock i Clutchanda, dock måste jag erkänna att arrangemanget som stort vid det här laget fått mig att längta hem i stället, så redan efter tre låtar så lämnade jag gamla stan och begav mig hemåt.


Fredagen däremot gav en liveupplevelse som var diametralt motsatt till Stampen. Här talar vi om en av planetens just nu största artister, Bruce "The Boss" Springsteen, på Sveriges just nu största arena i en stor och välsmord produktion.

En klart magisk kväll. Även denna kväll var fylld av första gången upplevelser. Första gången på Friends Arena, första gången jag såg Bruce.

Till att börja med, jag kan bara instämma med vad den kolorerade kvällspressen, Aftonbladet och Expressen, redan skrivit om konserten. Helt magiskt! Även om jag intellektuellt förstår det stora i att han bytte ut stor del av den normala showen för att spela skivan "Born To Run" i sin helhet, så kan man säga att det var lite bortslösat på just mig, eftersom det var första gången jag såg Springsteen, då det skulle kunna vara det normala sett från min synvinkel. :-)

Dock finnsdet en liten smolk  bägaren. Arenan. Min första kontakt ned Friends Arena var att den var imponerande. Detta gick dock snabbt över. Det var kallt, första gången i historien som jag behöll jackan på under en inomhuskonsert. Det var stort och opersonligt. Inte heller här upplevde jag ljudet som optimalt. Det var inte dåligt i samma bemärkelse som dagen innan, som mest bestod i en kombination av dålig lokal i kombination med obefintligt ljudsystem, utan snarare att det aldrig blev något riktigt tryck i musiken. Det kan visserligen bero till viss del av att det är skillnad på just musiken, men jag upplevde det som aningen "spetsigt och fränt" utan riktig botten. Dessutom gör arenans storlek att det känns väldigt opersonligt, särskilt när man hade platser som oss, en bra bit från scenen och jumbotronerna blir enda chansen att riktigt i detalj urskilja vad som pågår på scenen.

Men det som i mina ögon gjorde denna kväll så magisk, trots att jag inte riktigt föll för Arenan, var att förutom det faktum att Bruce är en storstilad artist med massor av erfarenhet och en artist med ruggigt många bra låtar i bagaget, är just att det han dessutom är en artist som inte längre har något behov av att hävda sig, utan avslappnat kan bjuda på sig själv och sitt band utan en massa divalater. Bruce med band var en ren uppvisning i ett gäng sammansvetsade musiker som hade lika roligt på scenen som vi i publiken hade.

Så kontentan av dessa två så vitt skilda upplevelser är att rock n roll kan upplevas på så otroligt olika sätt, utan att därför var för sig, vara mindre värda. Den lilla spelningen i motvind, som antagligen just då känns rätt onödig för banden, men i längden troligtvis är en viktig erfarenhet. Och den stora magiska triumfen för den sedan länge etablerade artisten, som befäster sin storhet. Det de flesta strävar efter. Jag är rätt övertygad om att även Bruce haft en sådan upplevelse som banden på Stampen och förhoppningsvis kommer fler band som man gillar få chansen att ställa sig på större scener under bättre förhållande, även om just Arenanstorlek kanske är få förunnat.

Det båda gigen har gemensamt för upplevelsen, är dock att mycket kan hänga på just lokalen, omständigheterna och publiken, även om det är på helt olika sätt.

Man kan inte förneka en bra låt... - Jersey Girl

Jersey Girl är för många en ruggigt bra låt av Bruce Springsteen från 1984.
Men redan innan så var det en ruggigt bra låt av Tom Waits från 1980, som skrev den till/med sin kommande fru. En av Tom Waits mer ömma låtar, som när den framförs med den innerlighet den förtjänar är magisk i sin enkelhet. 

Inte ens Bon Jovi lyckats förstöra den.

Tom Waits - Originalet


Bruce Springsteen - Den mest kända versionen


Pearl Jam - Underbart som vanligt




Bon Jovi - Mehhh, försöka duger, men inte ens dom kunde förstöra låten.


Melissa Etheridge (Värt att notera, i början tillskriver även hon felaktigt låten till Bruce Springsteen)

Grattis! - Bruce Springsteen

Grattis!!!

Bruce Springsteen

  63 år idag 

For he's a rocking great Boss...

Vem har inte relationer till Bossen? Han är en av dom artister som de flesta i den kända västvärlden känner till och till största delen dessutom är positivt inställda till. För att inte tala om alla dom han inspirerat. En man som inte bara rockar röv, han har ett stort etos också.

Svårt att välja favoritlåt, han har ju en del bra låtar på sitt samvete, men denna är en av dom