Dock har en annan variant av gin berusat mig nu på äldre dagar, och denna gång tror jag att förälskelsen håller i sig längre. Vi talar nu om bandet Gin Lady och denna förälskelse lär hålla i sig på ett sundare sätt minst så länge som gruppen fortsätter att ge ut högkvalitativa skivor, men antagligen längre. Eftersom det man redan levererat går att njuta av om och om igen. Till skillnad mot Lemon Gin, som man bara kunde njuta av den korta stunden mellan den var på väg ner och den var på väg upp igen.
Nog om mina gamla tonårssynder och över till Gin Ladys nya skiva, "Mother's Ruin". Eftersom det inte var så länge sedan jag gick på knock av deras första skiva, så är det verkligen en ynnest, att så snart få ta del av deras andra album."Mother's Ruin" är ett imponerande alster. Här får vi oss ett dubbelalbum med hela 17 låtar på nästan 70 minuters speltid. Vilket innebär massor av god musik om man nu kan hålla fanan lika högt hela vägen.
Förra plattan var ett avsteg från det proggiga som man hade mer av i Black Bonzo, mot ett mer bluesigt sväng med mycket flört till svängiga boogiepiano. Det konceptet skruvar man vidare på, det finns en hel del av den varan, vilket i sin tur stakar ut riktningarna ännu tydligare mot ett svängigt Mott The Hoople. Här och där med grymt svängig gitarr som andas Keith Richards. Särskilt i låtar, till exempel "Superlove", där vi får en blåssektion med på köpet.
Gin Lady fortsätter sin resa genom ett svängigt och poppigt 70-tal med mycket boogie och bluesfeeling. Det här är "opp och hoppa" musik som vill tvinga upp en på fötter och börja stuffa. Rockens discovariant helt enkelt. Jag upplever även att själva låtsnickrandet i sig har fått sig ännu ett lyft från förra plattan.
Mästerligt uppbyggda låtar och bra texter, där klaviaturen har ett center, men eftersom dom blandar friskt mellan orglar och pianon, så blir det aldrig Robert Wells-tråkigt. Gitarrerna är även dom väl-lagda, snygga och varierande. Vi bjuds på allt från distade licks till finstämd slide gitarr i låten "Oh, Sweet Misery" och väldigt sköna solopartier som innehåller alla dom där delarna som ett Yngwie Malmsteen solo saknar, mellanrummen och återhållsamheten. Känsla med andra ord. Sången hyllade jag redan på förra skivan, och det är inget undantag denna gången heller.
Sammantaget är det ett riktigt gott hantverk som sprit tanterna mejslat ner. Skivan saknar kanske riktiga hitkavalkader som kommer att höras på radio, men det kan snarare bero på att vi inte är kvar i 70-talet längre för det är en genomgående hög nivå på materialet. Det är en skiva som kan leva vidare under lång tid och gillade du förra plattan så är det här mer, mycket mer av samma vara.
Skivomslaget är dessutom riktigt snyggt och gjort med en skön retro-feeling och den kommer i första hand att släppas som CD och digitalt, men den skall även släppas som vinyl vad jag har förstått. Vilket kan bli en riktigt trevlig förpackning. Kanske något för önskelistan eller Vinyler jag skulle vilja ha...
Klar rekommendation!
Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magnus Kärnebro: Sång
Joakim Karlsson: Gitarr och Sång
Anthon Johansson: Bas och sång
Fredrik Normark: Trummor
Klas Holmgren: Hammond, piano, mellotron och Sång
Skiva: Mother's Ruin
Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige
Spotify
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.