fredag 28 juni 2013

Polarn' Per tänker till...



Jag skrevhäromdagen om promos och EP-formatet. Tankarna tar fart om att dessa, mer eller mindre, ofta motsvaras av en fullängdare från 80-talet. I produktionerna som med exemplet från igår görs med färre kanaler (lager av ljud) och framförallt i längden. Jag gillar det formatet. Låt mig förklara...

Iron Maidens senaste studiovax är min frustration. Ett bra band, faktiskt lite av husgudar. Bra låtskrivare, duktiga musiker, mycket musik, så vad fan är problemet?

Ja, kanske är det inga problem, men för mig innebär "format grande muchos" att resultatet kan upplevas just lååångt. Till och med tråkigt. Definitivt så förloras intresset. Fokus. Det värsta är när man behöver kämpa för att behålla det. Jag blir den ensamma långdistanslöparen när jag växlar läge från mottaglig till passiv lyssnare. Fan, jag springer ju knappt!



Jämför den väl paketerade "The number of the beast" med t ex "The final frontier". OK, kanske är det en orättvis jämförelse, men jag tror ni fattar poängen. Jag ser förebilder Slayers "Reign in blood". Jag minns än idag när den hade snurrat igenom sina två sidor. Vad fan var det? Wow! ...eller som när Guns'n'Roses "Lies" avrundades efter en halvtimma. Komplett, lixom, men kortare. Inte en chans att pojkrums-Per kunde lägga fokus på annat... Ja, möjligen de pubertala omslagen!


 Det är sällan denna typ av produktioner görs idag, senast ut tror jag Eddie Vedders episka soundtrack till Sean Penns "Into the wild" var.

Andra scener har gjort detta format till sitt mål. Jag tänker på amercana-rocken där många artister gör "fullängdare" i kortare format. Roki Erikson, Deadman, Israel Nash Gripka, Todd Snider och många andra som, i mitt tycke därmed värnar albumets integritet.

Album bär charm. Det är en enhet som kan göra enstaka låtar bättre än vad dom egentligen är i lösgodis-form. Nämnda Gripka gör dessutom outtakes på det material som inte når plattorna vilket i sina unikt numrerat skick ger en trevlig uppsving för bandets försäljning, men även för mitt, ibland sjuka, musikintresse. Limited... Mmm, bara det!

Frosseri är min favorit bland dödssynderna, överlägset faktiskt!

Jag tror dessutom delar av frustrationen ligger i hur nästa generation konsumerar musik. Visst återföds blandbanden, men att föredra enstaka låtar framför album, nä, den grejen känns bara så fel. Jag tycker låtar kan vara hits och album är kulturskatter, inte alla, men det är en samling som har en start och ett mål. Lite som att duka med enhetlig servis till middag istället för omaka tallrikar, bestick och glas. Ni fattar?

Klipper man dessutom tiderna för produktionen genom att färre spår ska paketeras skapas en situation där artisterna kan göra fler plattor i intervall med tätare turnérande. Detta är en bevislig framkomlig väg att skapa ökad försäljning... Bara det finns kvalité i det som ges ut!

Sakta lämnar jag sakfrågan EP och närmar mig kommers. Jag rundar därför av med frågan, vad tycker ni? Håller ni med?

/Polarn' Per

2 kommentarer:

  1. Jag har själv vacklat runt i dessa tankar vid tillfälle. Särskilt när man lägger till faktumet att med dagens teknik så kan man göra skivor så mycket längre, men det är sällan som kvantiteten vinner över kvaliteten. Visst, det finns fullängdare som mer känns som EP:s på steroider men som tur är handlar det väl mer om undantag.

    Spader...

    SvaraRadera
  2. Generellt har ju LP-formatet (ca 40 minuter) visat sig vara en perfekt längd för en samling låtar med ett och samma band. Blir det längre blir det svårt för bandet att upprätthålla kvaliteten på låtarna och det blir lätt tråkigt för lyssnaren. EP-formatet (fyra låtar) kan också vara trevligt, liksom singeln om den har en stänkare till a-sida och något exklusivt på b-sidan. Med andra ord: de klassiska vinylformaten är helt enkelt bäst.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...