Polar'n Per - Lönelistan januari 2016

Idag är ingen vanlig dag. Det är lönedag. Måndagar kan verka jobbiga, rent av patetiskt omöjligt inkörda som en tvärnit efter helgen, men idag är det januarilön!

Julen som ekonomiskt lyser rött har som vanligt extra lyster av att jäntan, Cacan, fyllt 15 och i år har den dessutom fått extra rodnad av att jag fixat hennes rum (från kotte till tjej) och ytterligare tyngd av en resa till England och Skottland...

Men det är inte därför jag skriver, det är för att dela med mig av något jag väljer att kalla lönelistan.Lönelistan innehåller den bästa ersättning man kan få... musik! Jag kommer fokusera på sånt som är hyfsat nytt och rullar i mina öron! Det är med andra ord en Spotifylista med lite trax som rullar frekvent. Bifogar en aukustisk version av Temperance Movement och låtyen "White bear" (2016) i klippet intill!

Kommentarsfältet står likt lönekontoret öppet för klagomål och beröm... Tar du dig tid att lyssna igenom listan, släng gärna in ett betyg på listan, tacksåmycksi!

Håll till godo!

/Polar'n Per

Lönelistan januari 2016:

1) Disturbed - Sound of silence
Ahhh, fan, vad jag är svag för bra covers. Denna från förra årets andra halva får sin speltid, både på radio och i mina lurar. Sånginsatsen. Wow!

2) Temperance Movement - White bear
Ni har sett mig pusha för dem tidigare. Jag gör det igen. Rak rock. Ball rock. Missa dem inte på Debaser Medis 8:e februari...

3) Israel Nash Gripka - L.A. lately
Neil Youngs arvtagare. Helgens gig. Här finns flow, vackra stämmor, rymden, Texas (eller L.A...)... Ja, kanske till och med en och annan fredspipa! Skönt flumgung!

4) Favorite Hippies - Like tears don't exist
Ny platta ute med samtliga tre sista! Här är Norrtäljes Tom Petty, Kirunas blues och Willy Clay Bands padal/gitarrist i ain solotappning! Grym låt, bra platta, fin-fint helt enkelt!

5) Manimal - Irresistable
Samuel Nyman, Kungsbackas egna Rob Halford och västkustens främste heavy metal-vokalist, helt klart! Han kan växa ytterligare, detta är arenarock. "Trapped in the shadows" från november 2015 är en grymt bra platta! Digga! Hornen upp!

6) WASP - Miss you
En smädande power ballad med dofter av Axe pojkdoft och pojkrum. Wow, det görs starka fina låtar än idag! 2015 kom deras senaste vax.... Buss på!

7) David Bowie - Lazarus
En bit av rockhistorien försvann hastigt och (o)lustigt. Som vanligt är Bowie ett mediageni, även i sin död... Veckan därpå påstår forskare att man hittat en ny planet... Slump? Nä... Fuck cancer!

8) Motörhead - Ramones
Vissa saker behöver inte förnyas. De ska vara som de alltid varit. En till ikon som lämnat oss är Lemmy. Hård, hårdare, hårdast, Motörhead! I detta gamla spår får han ändå rotation! Inte ny. Inget nytt. Rör inte min Lemmy!

9) Roger Karlsson - Kysser Sörmlands jord
2015 års mest bevarade hemlighet och skatt inom singer-songwriter är Stockholmaren Roger Karlsson. Hör varför jag tycker så...

10) Quireboys - S:t Cecilia
Rökig brittisk barmiljö och raspig Roddan-röst. Quireboys platta från i höstas är fantastisk. Lyssna på den i limitedutgåva med gamla skatter...

En bonus

11) LIK - Le Morte Homme
Jag växte upp med Stockholms dödsmetallscen. Bästa dödsvaxet är LIK, klassisk döds så som det en gång började... Plattan är en fullpoängare, en killer!

Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)

Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.

Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.

Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna

Polarn' Per tänker till...

Jag skrevhäromdagen om promos och EP-formatet. Tankarna tar fart om att dessa, mer eller mindre, ofta motsvaras av en fullängdare från 80-talet. I produktionerna som med exemplet från igår görs med färre kanaler (lager av ljud) och framförallt i längden. Jag gillar det formatet. Låt mig förklara...

Iron Maidens senaste studiovax är min frustration. Ett bra band, faktiskt lite av husgudar. Bra låtskrivare, duktiga musiker, mycket musik, så vad fan är problemet?

Ja, kanske är det inga problem, men för mig innebär "format grande muchos" att resultatet kan upplevas just lååångt. Till och med tråkigt. Definitivt så förloras intresset. Fokus. Det värsta är när man behöver kämpa för att behålla det. Jag blir den ensamma långdistanslöparen när jag växlar läge från mottaglig till passiv lyssnare. Fan, jag springer ju knappt!

Jämför den väl paketerade "The number of the beast" med t ex "The final frontier". OK, kanske är det en orättvis jämförelse, men jag tror ni fattar poängen. Jag ser förebilder Slayers "Reign in blood". Jag minns än idag när den hade snurrat igenom sina två sidor. Vad fan var det? Wow! ...eller som när Guns'n'Roses "Lies" avrundades efter en halvtimma. Komplett, lixom, men kortare. Inte en chans att pojkrums-Per kunde lägga fokus på annat... Ja, möjligen de pubertala omslagen!

 Det är sällan denna typ av produktioner görs idag, senast ut tror jag Eddie Vedders episka soundtrack till Sean Penns "Into the wild" var.

Andra scener har gjort detta format till sitt mål. Jag tänker på amercana-rocken där många artister gör "fullängdare" i kortare format. Roki Erikson, Deadman, Israel Nash Gripka, Todd Snider och många andra som, i mitt tycke därmed värnar albumets integritet.

Album bär charm. Det är en enhet som kan göra enstaka låtar bättre än vad dom egentligen är i lösgodis-form. Nämnda Gripka gör dessutom outtakes på det material som inte når plattorna vilket i sina unikt numrerat skick ger en trevlig uppsving för bandets försäljning, men även för mitt, ibland sjuka, musikintresse. Limited... Mmm, bara det!

Frosseri är min favorit bland dödssynderna, överlägset faktiskt!

Jag tror dessutom delar av frustrationen ligger i hur nästa generation konsumerar musik. Visst återföds blandbanden, men att föredra enstaka låtar framför album, nä, den grejen känns bara så fel. Jag tycker låtar kan vara hits och album är kulturskatter, inte alla, men det är en samling som har en start och ett mål. Lite som att duka med enhetlig servis till middag istället för omaka tallrikar, bestick och glas. Ni fattar?

Klipper man dessutom tiderna för produktionen genom att färre spår ska paketeras skapas en situation där artisterna kan göra fler plattor i intervall med tätare turnérande. Detta är en bevislig framkomlig väg att skapa ökad försäljning... Bara det finns kvalité i det som ges ut!

Sakta lämnar jag sakfrågan EP och närmar mig kommers. Jag rundar därför av med frågan, vad tycker ni? Håller ni med?

/Polarn' Per