lördag 22 mars 2014

Polar'n Per ser The Temperance Movement ockupera en väl tilltagen del av Götgatan

Paul Cambell hittar en Fender han gillar!
Klockan slår 13:00 när The Temperance Movement tar sig ut ur klassiska Hellstone, musikbutiken på Götgatans krön. Bandet har precis påats på med en ursäkt om ihoplånade instrument som kanske behöver stämmas innan bandet kan räkna med ett sound som möter förväntan. Två tre sura toner tas på den ihoplånade utrustningen, därefter flyter öppningsspåret från deras självbetitlade första platta, "Only Friend", igång. Några fönster stängs i våningarna ovanför, några öppnas varpå nyfikna inneboende tittar ut för att skåda ett gatugigg med The Temperance Movement.

Bandet gör precis så som jag sett dem göra tidigare. Det tar ett naturligt utrymme. Ett självklart sådant. Bara några spår in i gigget börjar det bildas en folkpropp på Götgatan... och det är en ganska stor hord som ansamlats till en av höjdpunkterna i det 45 minuter långa gatugigget, "Chinese Lantern"! Låten är en pärla som inte kommer förbises hur framgångsrikt bandet än må bli i framtiden. För med detta band finns inga om. Det handlar snarare om när det stora big-bang kommer. Redan nu är musiken och bandets pondus nära där det behöver vara för att fånga dagen, varje kväll, varje spelning, varje turné, på de större scenerna runt om detta lilla klot.

The Temperance Movement drar igång!
Storbritannien är hemmaplan för bandet. Medans deras marknad mycket väl kan vara global. Scenen däröver har fullkomligt exploderat och det verkar som varje arena är för liten för bandet. Det är arenarock i bästa Faces eller AC/DC stil, för referenserna kan tas ut åt massor av håll. Black Crowes, är ett till exempel, kanske Free.

Dom kan också sätta sitt... leverera, de är så jäkla bra!

Jag träffar bandet innan spelningen, pratar med bandets karismatiska sångare, Phil Campbell. 18 månader har gått sen bandets första släpp, EP:n "Pride", det har gått sen september sen The Temperance Movement släppte sin självbetitlade platta och jag frågar Phil hur länge dom ska turnera plattan. "Vi har skrivit en del nytt, men inget är inspelat. Det har ju varit så att vår akt har vuxit och med det bandets popularitet". Phil lägger till "Jag antar att vi kommer fortsätta så länge vi ser att intresset växer för plattan och det gör det verkligen!"

Nick Fyffe (Bas, fd Jamiroquai) hittar gung i tonerna!
Bandet har genomfört två turnéer genom Sverige innan detta besök och det är svårt att undvika att se hur mottagandet blir mer och mer passionerat för varje tillfälle! Jag ser också hur bandet har ett betydligt större följe på denna sväng än tidigare, så visst händer det saker just nu. Jag frågar om hur bandet tar uppmärksamheten och får ett kort svar, "Ja, hur gör man? Vi gör det vi kan, spela musik, men vi har haft bra uppbackning, både från vårat management, men också från svenske Björn Pettersson, som bokar oss här." Phil fortsätter, "Björn har utlovat större spelningar för varje vända i Stockholm och det har stämt hittills!" 

Batteristen Damon Wilsons  (fd Feeder) val
till gatugigget!
Jag fortsätter samtalet med bandets gitarrist, Paul Sayer, då Phil avviker för ett telefonsamtal. Paul har hittat en klassisk Fender och tar ut lite samkväm med gurkan han ska komma att lira på senare under både gatugigget och ett extranummer i kvällens utsålda show på Bryggarsalen. Jag berättar hur Stockholm för två dagar sedan var helt täckt med med snö och hur det verkligen gått från massor av minusgrader till strålande solsken och snabb avsmältning. Stockholm visar upp våren från sin bästa sida och Paul tar plektrumet ur mun och ler "Well, well, vi har alltid känt oss välkomna här, så jag gissar att det har med det att göra..."

Första spelningen bandet gjorde i slutet av maj 2012 var för ett ganska glest Akkurat. Det var ett gigg som gav eko och när bandet återkom ett halvår senare, i oktober samma år, var det knökfullt. Helt galet. Folk blev stående ute på gatan och ett tag trodde jag det skulle bli den typen av kaos som kräver mer än ordningsvakter. Stene Isacsson, Akkurats profilstarke man berättar "Det var helt magiskt, jag har arrangerat mycket på Akkurat, men deras första spelning håller jag som en av de bästa spelningarna jag arrangerat!" Jag kan bara hålla med. Idag när det började bildas en folkpropp på Götgatan var känslan ett tag liknande och rykten började surra om att polis var på väg när bandet kliver av efter en ca 45 min lång gatuspelning.

The Temperance Movement soundcheck före kvällsgigget!
Ett gäng hyfsat förfriskade a-lagare har letat sig fram dit jag står och ropar om fler Roddan-låtar, men sanningen är att bandet bara kör eget material. Det är som Phil säger "Vi har vår egen musik att erbjuda, andras låtar får andra leverera...", jag håller med, det är tillräckligt även för detta band som bara har en fullängdare i bagaget, så bra är plattan!

Applåder, god stämning, folkfest och glädje är avslutningen i ett nötskal då fantastiska "Midnight Black" klarats av. I utomhusmiljö ges låten en helt annan profil än i klubbspelningarnas tryck, den här gången är den lättsam, men fortfarande upptempo och helt sjukt bra! Gatugigget ska belönas med fyra ess av fem möjliga, bara för att det är en så skön grej dom gör!

The Temperance Movement är lätta att uppskatta och det gör jag! Jag återkommer med några ord om gigget på Bryggarsalen senare samma dag!

Polar'n Per

Tre starka kort med The Temperance Movement;
1) Erfarna debutanter
2) Nytt gammalt sound
3) Draget, feelingen och lugnet!

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...