Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo Fighters på Ullevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com

Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.

Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).

Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.

Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!

När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...

Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.

Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Polar'n Per ser The Temperance Movement ockupera en väl tilltagen del av Götgatan

Paul Cambell hittar en Fender han gillar!

Klockan slår 13:00 när The Temperance Movement tar sig ut ur klassiska Hellstone, musikbutiken på Götgatans krön. Bandet har precis påats på med en ursäkt om ihoplånade instrument som kanske behöver stämmas innan bandet kan räkna med ett sound som möter förväntan. Två tre sura toner tas på den ihoplånade utrustningen, därefter flyter öppningsspåret från deras självbetitlade första platta, "Only Friend", igång. Några fönster stängs i våningarna ovanför, några öppnas varpå nyfikna inneboende tittar ut för att skåda ett gatugigg med The Temperance Movement.

Bandet gör precis så som jag sett dem göra tidigare. Det tar ett naturligt utrymme. Ett självklart sådant. Bara några spår in i gigget börjar det bildas en folkpropp på Götgatan... och det är en ganska stor hord som ansamlats till en av höjdpunkterna i det 45 minuter långa gatugigget, "Chinese Lantern"! Låten är en pärla som inte kommer förbises hur framgångsrikt bandet än må bli i framtiden. För med detta band finns inga om. Det handlar snarare om när det stora big-bang kommer. Redan nu är musiken och bandets pondus nära där det behöver vara för att fånga dagen, varje kväll, varje spelning, varje turné, på de större scenerna runt om detta lilla klot.

The Temperance Movement drar igång!

Storbritannien är hemmaplan för bandet. Medans deras marknad mycket väl kan vara global. Scenen däröver har fullkomligt exploderat och det verkar som varje arena är för liten för bandet. Det är arenarock i bästa Faces eller AC/DC stil, för referenserna kan tas ut åt massor av håll. Black Crowes, är ett till exempel, kanske Free.

Dom kan också sätta sitt... leverera, de är så jäkla bra!

Jag träffar bandet innan spelningen, pratar med bandets karismatiska sångare, Phil Campbell. 18 månader har gått sen bandets första släpp, EP:n "Pride", det har gått sen september sen The Temperance Movement släppte sin självbetitlade platta och jag frågar Phil hur länge dom ska turnera plattan. "Vi har skrivit en del nytt, men inget är inspelat. Det har ju varit så att vår akt har vuxit och med det bandets popularitet". Phil lägger till "Jag antar att vi kommer fortsätta så länge vi ser att intresset växer för plattan och det gör det verkligen!"

Nick Fyffe (Bas, fd Jamiroquai) hittar gung i tonerna!

Bandet har genomfört två turnéer genom Sverige innan detta besök och det är svårt att undvika att se hur mottagandet blir mer och mer passionerat för varje tillfälle! Jag ser också hur bandet har ett betydligt större följe på denna sväng än tidigare, så visst händer det saker just nu. Jag frågar om hur bandet tar uppmärksamheten och får ett kort svar, "Ja, hur gör man? Vi gör det vi kan, spela musik, men vi har haft bra uppbackning, både från vårat management, men också från svenske Björn Pettersson, som bokar oss här." Phil fortsätter, "Björn har utlovat större spelningar för varje vända i Stockholm och det har stämt hittills!" 

Batteristen Damon Wilsons  (fd Feeder) val
till gatugigget!

Jag fortsätter samtalet med bandets gitarrist, Paul Sayer, då Phil avviker för ett telefonsamtal. Paul har hittat en klassisk Fender och tar ut lite samkväm med gurkan han ska komma att lira på senare under både gatugigget och ett extranummer i kvällens utsålda show på Bryggarsalen. Jag berättar hur Stockholm för två dagar sedan var helt täckt med med snö och hur det verkligen gått från massor av minusgrader till strålande solsken och snabb avsmältning. Stockholm visar upp våren från sin bästa sida och Paul tar plektrumet ur mun och ler "Well, well, vi har alltid känt oss välkomna här, så jag gissar att det har med det att göra..."

Första spelningen bandet gjorde i slutet av maj 2012 var för ett ganska glest Akkurat. Det var ett gigg som gav eko och när bandet återkom ett halvår senare, i oktober samma år, var det knökfullt. Helt galet. Folk blev stående ute på gatan och ett tag trodde jag det skulle bli den typen av kaos som kräver mer än ordningsvakter. Stene Isacsson, Akkurats profilstarke man berättar "Det var helt magiskt, jag har arrangerat mycket på Akkurat, men deras första spelning håller jag som en av de bästa spelningarna jag arrangerat!" Jag kan bara hålla med. Idag när det började bildas en folkpropp på Götgatan var känslan ett tag liknande och rykten började surra om att polis var på väg när bandet kliver av efter en ca 45 min lång gatuspelning.

The Temperance Movement soundcheck före kvällsgigget!

Ett gäng hyfsat förfriskade a-lagare har letat sig fram dit jag står och ropar om fler Roddan-låtar, men sanningen är att bandet bara kör eget material. Det är som Phil säger "Vi har vår egen musik att erbjuda, andras låtar får andra leverera...", jag håller med, det är tillräckligt även för detta band som bara har en fullängdare i bagaget, så bra är plattan!

Applåder, god stämning, folkfest och glädje är avslutningen i ett nötskal då fantastiska "Midnight Black" klarats av. I utomhusmiljö ges låten en helt annan profil än i klubbspelningarnas tryck, den här gången är den lättsam, men fortfarande upptempo och helt sjukt bra! Gatugigget ska belönas med fyra ess av fem möjliga, bara för att det är en så skön grej dom gör!

The Temperance Movement är lätta att uppskatta och det gör jag! Jag återkommer med några ord om gigget på Bryggarsalen senare samma dag!

Polar'n Per

Tre starka kort med The Temperance Movement;
1) Erfarna debutanter
2) Nytt gammalt sound
3) Draget, feelingen och lugnet!