Det finns både lockelse och och skräck runt tankarna om en dystopisk katastrof, hur den än ter sig. Dock kan man väl inte annat än konstatera att så länge man sitter här hemma i sin lugna vrå så finns det inget mer upplyftande än just en schysst dystopi.
Det finns ett par gångbara tankar när det kommer till omvälvande förändringar av ett samhälle. Revolution eller ett fullkomligt sammanbrott, dystopin. Revolutionen har ju historiskt visat sina brister. Senast genom den arabiska våren. Vi ersätter ett korrupt och ickefungerande system med ett annat lika dysfunktionellt system. Den enda riktigt stora revolutionssymbol vi har idag är
Che Guevara, och han har på senare år reducerats till ett varumärke som säljer det mesta. Det senaste jag sett är att hans ansikte pryder cigarettpaket. Snacka om miss. Men det känns som om det ofta går åt fanders så fort vi kastar in människor i ekvationen.
Andra möjligheten till omvälvande samhällsförändring, har populärmedia lärt oss, är samhällets fullkomliga kollaps. Dystopin. Det må vara genom zombieapokalypser till det monetära systemets sammanbrott, men icke desto mindre en dystopi.
Så, Revolutionen tenderar att bara ersätta ett äregirigt system med ett annat. Hur är det då med samhällets sammanfall som vi känner det? Antagligen lika illa.
Vilka är det som skulle överleva katastrofen? De intellektuella, de tänkande? Eller de inskränkta fanatikerna? Som det ser ut idag, åtminstone om man ser till det stora föregångslandet i väster och den typen av katastrof-förberedare som vi kan se i olika tv-serier, så är det nog tyvärr de vapenviftande "trailer trash" folket med svårt tillskruvad religiös övertygelse som ser ut att ha bäst förutsättningar.
Eller som i boken
WOOL, av
Hugh Howey, som jag precis läst färdig, där handlingen utspelar sig i en gigantisk silo i marken där en spillra av samhället fortsätter hanka sig fram medan världen ovan jord är en livsfarlig ödemark. Man får följa ett antal personer och deras kamp för sanning och den problematik som kan följa i sanningens fotspår. Som datatekniker så är det extra roligt att just en IT-avdelning har en ganska stor, om än inte helt positiv, roll i handlingen.
Silon är i sig självförsörjande, och det största problemet, förutom att hålla invånarna lyckliga och i schack, är att de sensorer som projicerar in ljus och en bild av världen utanför, muggar igen med jämna mellanrum och därför måste man skicka ut folk för att rengöra dem. Den giftiga atmosfären utanför gör dock att detta är ett rent självmordsuppdrag eftersom man ännu inte kommit på ett sätt att få tillbaka den som rengör in i silon igen.....eller?
Det är första delen i en trilogi och jo, jag kommer definitivt att läsa vidare om silons historia.
Det är väl helt enkelt bästa sättet, så det får väl bli att fortsätta att katastrofförbereda sig genom att läsa böcker, se filmer, lyssna på musik och spela spel i ämnet.
Jag har precis avslutat Dregens bioagrafi och vilken djäkla resa den mannen och hans omgivning haft. Kan inte annat än rekommendera boken, den är både full av underbara rockskrönor och en insikt i att all Rock n' Roll excess inte bara kommer från de stora länderna väster om oss. Den är dessutom välskriven och rolig att läsa. 
Eller som i boken WOOL, av Hugh Howey, som jag precis läst färdig, där handlingen utspelar sig i en gigantisk silo i marken där en spillra av samhället fortsätter hanka sig fram medan världen ovan jord är en livsfarlig ödemark. Man får följa ett antal personer och deras kamp för sanning och den problematik som kan följa i sanningens fotspår. Som datatekniker så är det extra roligt att just en IT-avdelning har en ganska stor, om än inte helt positiv, roll i handlingen.
Mönsteråssonen Ulf Becker, som dessutom är en av traktens legendariska trummisar och kan avnjutas i gruppen Peter Martinsson Group, har skrivit boken "Snömos" som utspelar sig i den lilla köpingen Mönsterås "under några vinterveckor i
januari 1979. Personalen på den slitna biografen Roxy bär på en gemensam
hemlighet som avslöjas i den här sanslösa berättelsen."
