Recension : Strange Majik - Channel T

Strange Majik, är en lirare från New York, som egentligen heter David Pattillo.
Han lirar en form av funkig, svängig Rythm and Blues mix med grova portioner Rock n Roll Swagger i.
Hans sätt att lira och sjunga ger en lite känsla av en kombo av Hendrix och Mick Jagger ibland.
Eller om vi skall säga det på svenska, om Conny Bloom och Stefan Sundström sammansmälte till en person.
Låter detta spännande?
Ja då kan jag inte annat än rekommendera Strange Majik's senaste platta, Channel T, för även om den kanske har lite mindre dalar här och där, så finns här låtar som är på gränsen till mästerliga.



Vet inte riktigt om skivan planeras släppas i något fysiskt format, i dag hittar jag bara plattan på digitala medier, men då är den lättillgänglig om inte annat. För bra är den och är väl värd att ta ut på en svängom.

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Toky Time Bomb och Building It Up And Tearing It Down
Label: ?
Release:  4th Septembert, 2018
For More Info Visit:

http://strangemajik.com/
https://www.facebook.com/strangemajik/

In Swenglish:
Strange Majik, a dude from New York, whos real name is David Pattillo. He plays a kind of funky, swinging Rythm and Blues mix with a big portion of Rock n Roll Swagger in.His way of playing and singing gives a small sense of a combo by Hendrix and Mick Jagger at times.
 Or if we should put that in a Swedish context, like Conny Bloom and Stefan Sundström merged to one person.

Does this sound exciting? 
Yes, I can only recommend Strange Majik's latest album, Channel T, for although it may have some smaller downs here and there, there are songs that are on the verge of masterpiece.
Do not really know if the album is planned to be released in some physical format, today I only find it on digital media, but then on the other hand, it is easily accessible if nothing else. It's really good and well worth taking for a spin. 

Dagens Musiktips - Conny Bloom : Skattmasen

Det här gör mig riktigt glad.
En av Sveriges vassaste gitarrister och låtskrivare, med ena benet fast förankrat i dåtidsblusen och det andra svängande i den funkiga delen av soulmusiken, Conny Bloom, släpper nu ett solo album på svenska. Fult Upp.

Första singeln, "Skattmasen" visar att det är inte bara magiska mattfärder med om elektriska pojkarna som Conny lyckas peka ut riktningen med, utan han behärskar även att bli en del av den anrika bluesiga, svenska vistraditionen. Med ett sällan tidigare skådat proggigt och funkablusigt retro nutidssväng ger han en rak höger mot Skattemyndigheten. Jag är själv en lat och stolt skattebetalare, men kan samtidigt se Connys syn på systemet, då jag förstår en strävande musikers dilemma med säljande skivor som mest genererar pengar till någon annan. Eller i bästa fall ger en moderat vinst flera år efter att skivan legat på listorna. Fenomenet är inget nytt. Astrid Lindgren var en av de första att peka ut orimligheten i skatteverkets jakt på till synes framgångsrika kulturarbetare.

Men tillbaka till musiken. Conny har ett sväng djupt inrotat i benmärgen som aldrig går att komma ifrån. Inte ens när han gör sin egen grej på svenska.
Och, visst har han gjort det förr, men då var det i den mer humoristiska "För Fet För Ett Fuck.." som i sig var minst lika skön. Men här blir det med ett allvar som ger möjligheten till högern att äntligen få en "vänsterlåt" med riktig äkthet, så att dom kan partaja på valvakor utan att spela "Staten och kapitalet" ironiskt. Samtidigt som sunt tänkande progressivt vänsterfolk kan ta den till sitt hjärta som en pekare till det som skevt i det socialistiska systemet utan att skämmas. 

The dude gonna swang even troubadourstyling....Eller något. Go Conny Go! Jag ser fram mot att höra resten av plattan!

Kunde tyvärr inte bädda in låten, men lyssna på den via Soundcloud här på länken:
https://soundcloud.com/user-165441804/conny-bloom-skattmasen

Stoppa Pressarna! Dokument Monster på P4

P4 på Sveriges Radio kanske inte känns som det mest gjutna när det kommer till hårdrock, men det blir det en liten ändring på nu. För till 30 års-jubileet av Monsters Of Rock på Råsunda så kör man en liten dokumentär som verkar riktigt intressant. Dokument : Monster.
Lite osäkert när bara, för deras annonsering om programmet är i bästa hand aningen bristfällig. Antingen är det idag, kl 10:00 eller ikväll kl 22:00. Eller Nästa Fredag samma tider, för den enda annonsering jag hört om programmet var just av slump i bilen på vägen till jobbet, och då sade man att det är på Fredag. Och det är Fredag idag. Men, eftersom det är Sveriges Radio, antar jag helt sonika att det kommer att gå att lyssna på programmet i efterhand på deras eminenta webb.

Till programmet då, Anders Tengner, Susanne Ljung, Conny Bloom och arrangören Thomas Johansson berätta om dagen då hårdrocken bekräftades på allvar i Sverige. Givetvis med lämplig musik till.



Citat av Anders Tegner från programmet "...har man vart där, är man något...", Jag var där!

Rocken i Bild - Jimi Hendrix och hans förstärkare

Rocken i Bild i dag är återigen på en herre som det tacksamt nog har tagits stora mängder ikoniska foton av, nämligen ingen mindre än Jimi Hendrix. Jag fick dagens bild skickad till mig av Polarn Per, och inte nog med att det är en stark live-bild, så triggade den lite andra tankar hos mig.

 Nämligen förhållandet mellan gitarrister/basister och deras förstärkare. Att gitarrerna är en viktig del för dem, det är väl ingen hemlighet, men det att många dessutom får långtgående band till sina förstärkarstackar är också ett faktum, men som man kanske ofta bortser ifrån.
Lemmy och hans Murder One är väl kanske en av de mest kända, men bara en i raden. I denna intervju hos gitarrzombien, pratar Conny Bloom om förhållandet till både sin gitarr och förstärkare. Herr Hendrix var inget undantag och även om han till synes misshandlade sina stärkare så var dom en förlängd del av hans ljudbild.

Photo: Joe Sia

Här kommer ett par till fantastiska foton på Hendrix tillsammans med sina förstärkare. Tyvärr vet jag inte vem som tagit dagens huvudbild, men skuggsiluetten är tagen av den ikoniska rockfotografen Joe Sia 1968.

 Sedan är det en bild av Val Wilmer, som visar när Jimi håller på och mixtrar lite med ljudet. Någon har dessutom hjälpsamt lagt in text för att visa stärkarnas "battlescars"

Photo: Val Wilmer

Hur som helst, tre stycken fantastiska foton och en tanke. Som en extra bonus lägger jag med en bild som skall vara ett kretsschema som visar hur Hendrix Marshall var modifierad. Vassegoda!

Dagens Musiktips - Electric Boys : Starfligtht United

Vad kan man säga, förra plattan hette And Them Boys Swang, Electric Boys nya platta heter Starflight United och det är bara att konstatera att Conny Blooms svängiga rock n roll maskin keeps on Swinging. För jäklar vad det rockar och svänger!

Dom elektriska gossarna är verkligen i en klass för sig och har så varit sedan debuten. När jag hörde första låtsläppet från senaste plattan för en tid sedan så var jag inte helt övertygad, men efter ett par lyssningar så började det vända och när jag äntligen kunde lyssna på hela skivan så föll allt på plats och man var hemma i den mattklädda funkens boning igen.


Kapten Conny hälsar oss välkomna ombord på denna flygning med Starflight United och hans besättning med styrman Andy och resten av besättningen gör att vår utspejsade flygning blir en behaglig och minnesvärd sådan. En som man mer än gärna ger sig ut på igen, och igen, och igen....

Recension - David Park : Until I'm Done

Här har vi en riktigt udda fågel i hårdrocksskogen. Sprungen ur Dalarna ger David Park ett ansikte till hårdrocksbanjon genom sin skiva Until I'm Done.

 Så, om tanken på Rockabilly kryddad Kojazz i hårdrockstappning, Hård Bluegrass som ibland blir lite skönt prutthurtig, ja då är det bara att kuta till skivhökarn och lätta på lädret, för då är det här en skiva för dig.






Jag skall inte ljuga, det är till en början lite skumt, men så tyckte jag även om Eddie Vedders Ukulele Songs i början , men den har blivit en favorit med tiden. Kan sedan Conny Bloom ge hårdrockssitaren ett ansikte, så kan väl David Park ge hårdrocksbanjon ett.

Så hoppa upp på hästen och följ med på en tur till Vilda Dalarna för en ny upplevelse. Om man ser förbi countryelementet i musiken så är grunden riktigt skön och kompetent bluesfylld hårdrock. Det närmaste jag kan komma på är väl känslan av Bon Jovis "Wanted Dead Or Alive" eller Left Lane Cruisers (kanske kommer något mer om dem senare) i ett möte med Soggy Bottom Boys, för att beskriva hur det låter med rocktermer.

Betyg då? Ja, det är inte så enkelt. Det sticker ju ut lite, men gör det det på ett positivt sätt? Ja, jag tycker ändå det. Det är bra gjort, det svänger och har glimten i ögat. Dock vill jag lägga in en brasklapp för framtiden, jag vet inte om det är kul nog för en karriär att göra bonnarock på det här sättet. Men jag kan ha fel, fasiken, se på Sabaton, dom har mörsat ut svulstig krigsrock i eoner nu (känns det som) och det verkar inte finnas någon ände på det.
Så varför inte?
Men det får bli en triss i ess för David Park. Men då med lite av nyhetens behag över det hela.

Jag har tyvärr ingen video med David Park att visa, utan tar tillfället i akt att i stället visa en annan video, som kombinerar Bluegrass med hårdrock, fast lite åt andra hållet, att man hör Bluegrass av hårdrock i stället för som David, hårdrock av bluegrassen.



Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Private Paradise, Countryboy
Skivbolag: Dreddful Music 
Release: 20:e November

 




Bandet består av följande lirare:
David Park - Sång, Banjo, gitarr
Danne McKenzie (ex-Mustasch) - Trummor
Conrad Boqvist - Gitarr
Magnus Josefsson - Gitarr
Martin Wilhelmsson på ståbas.

Tracklist: 
1. Until I'm Done 3:37
2. The Ballad of David Brown 3:08
3. Regretting Song 3:16
4. Private Paradise (ISRC: SE3J41200205) 5:16
5. Hardcore Truckin' 3:16
6. I don't Believe 4:30
7. Countryboy 3:35
8. One on One is Three 4:20
9. Mandatory Suicide 4:19
10. Now I never will Know 4:28

Mer om David Park:
Facebook

Recension - Michael Monroe : Horns and Halos

Legenden inom glammig swagger n' roll, Michael Monroe, släppte nyligen skivan Horns and Halos.

Jag vill börja med att göra en avbön. Givetvis vet jag vem MM är och har hört honom en del tidigare, både som soloartist och med Hanoi Rocks, dock kan jag inte påstå att det har varit något intensivt lyssnade. Men det är inte förräns på senare år som jag brytt mig på riktigt. Varför då, undrar ni? Nä, det var inte förrän det svenska inslaget dök upp i Hanoi rocks. Dels i och med Conny Bloom och Andy Christel's intåg i bandet, men framför allt när trumpallen ockuperades av min gamle polare Jolle Atlagic och sedermera Dregens intåg i MM's soloband, som jag började få upp ögonen för Michaels musik. Jag inser numer att jag missat en hel del, men det känns lite som fanatism-tåget redan gått när det kommer till det tidigare materialet (vi får se hur framtida avgångar avlöper). Därför kommer jag inte att försöka mig på någon jämförelse mellan denna plattan och tidigare material. 

Lånad från Wikipedia

Till Horns And Halos då. Det är en riktigt röjjig och svängig platta. Herr Monroe förvaltar den "swaggering style" som en gång Mick Jagger satte på kartan, med bravur, men ger den en personlig och punkig känsla alá Iggy Pop. Jag gillar dessutom inslaget av Michaels saxofon och munspel, vilket passar sig väl i denna typen av busig Rock n' Roll och ger en bluesig atmosfär till det hela.
Bandet som backar upp är tighta som ett par skinnbrallor och tillsammans levererar dom en energi som inte går av för hackor. Bland de 11 låtarna finns det en hel del som sätter sig ganska direkt, däribland öppningsspåret "TNT Diet" och titelspåret "Horns and Halos". Ger man sedan denna skivan en stund riskerar den att bli livsfarlig.

Det må vara glammigt och punkigt om vart annat, men textmässigt finns här ett lurande mörker och ibland en hel del nostalgi över svunna tider.
Jag fullkomligt älskar hans kärleksförklaring till New York i dess opolerade 80-tals kostym, i låten "Ballad of the Lower East Side". En låt som målar upp en bild av ett ruffigare, mer bohemisk sida av New York, än den tillrättalagda hipster-hippa stad som vi har nuförtiden, som får mig att önska att jag fått upplevt den själv.

Detta är en skiva väl värd att utforska. För den som plockar upp den finns risken för en långvarig samvaro. I skrivande stund ger jag den 4 starka spader av 5 möjliga. Finns inga ursäkter, dessutom finns den på Spotify. Skivan ger mersmak, vilket kommer att betyda att jag kommer att lyssna in mig mer på det gamla materialet vad det lider, men nu skall jag fortsätta att njuta av Halos And Horns!



Sammanfattning:
Betyg 4/5
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 23 Augusti

Band:
Michael Monroe
Sami Yaffa (ex-Hanoi Rocks/New York Dolls)
Steve Conte (ex-New York Dolls/Company Of Wolves)
Dregen (Backyard Babies/Hellacopters)
Karl 'Rockfist' Rosqvist (ex-Chelsea Smiles/Danzig)

Tracklist:
1. TNT Diet 2:29
2. Ballad Of The Lower East Side 3:16
3. Eighteen Angels 3:28
4. Saturday Night Special 2:13
5. Stained Glass Heart 4:22
6. Horns And Halos 3:30
7. Child Of The Revolution 3:48
8. Soul Surrender 2:56
9. Half The Way 2:33
10. Ritual 4:02
11. Hands Are Tied 3:53

Mer info:
Facebook
Hemsida
Spotify

Support The Bands You Like!