The Blue Ruin förbereder sin nästa skiva, Back to plan B, som släpps den 26:e Oktober.
För att hantera vår väntan så släpper dom videon "Dust To Dust". En smekande och skönt sugande svepande melankolisk psykedelisk kabarérockballad. filmad i "Full Technicolor Black And White".
Där Jens sång stundtals närmar sig en Freddie Wadling i känsla och uttryck. Därtill vemodig cirkusorgel, rullande trummor och ett slutsolo från Sundus gitarr som är ett av de skönaste jag hört på länge. Tänk er lite en kombination av Witchcraft möter The Urban Voodoo Machine så är man inte helt ute och cyklar.
Mycket snyggt, otroligt vackert. Låten blir bara bättre för varje gång jag lyssnar. det här ger mersmak inför det kommande albumet. Åtminstone ser jag fram mot att höra mer.
Mer Info:
https://www.facebook.com/theblueruin/
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett The Blue Ruin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Blue Ruin. Visa alla inlägg
tisdag 4 september 2018
onsdag 11 oktober 2017
Recension : Sundus Abdulghani & Trunk
Och vips, är den här!
Så vad är det då vi får oss till livs? Jo en varm och smekande odyssé längs med bluesiga och gungande Rock N Roll avenyer.
Musiken osar 70-tal, det svänger, det rullar och framför allt det är både coolt och hett på samma gång.
Sundus sång hämtar sin styrka ur samma pöl som exempelvis Joplin, det vill säga ur djupet av bluessoulens rötter, rakt ner i känslodjupets avgrunder. Den musikaliska ryggraden sätts av ett gäng kompetenta musiker, men det visste vi ju redan från början, då dom inte är några duvungar inom denna genre.
Sammanfattningsvis är detta coolhet med värme och själ paketerad i en tung bluesig rockskrud. Det är en skiva som kan komma att växa, och det är inte så dumt, då jag väljer att starta mitt betyg på en riktigt stark 3:a
Eftersom jag är lite osäker på hur omslaget kommer att se ut slutligen, tar jag med båda varianter jag sett.Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: The Devil’s Got a Hold On You och Like Water
Skivbolag: Kozmik Artifactz
Release: 13:e Oktober 2017
Band Members:
Sundus (vocals & tambourine)
Jocke (guitar & vocals)
Micke (drums, cymbals & gong)
Marko (bass)
Jocke (guitar & vocals)
Micke (drums, cymbals & gong)
Marko (bass)
Songs:
1. Sister Sorrow
2. It Ain’t Love (But Close Enough)
3. She Knows
4. Them Dames
5. The Devil’s Got a Hold On You
6. Like Water
7. Stay
8. Black Magic Man
9. Twisted & Bound
måndag 8 maj 2017
Dagens Musiktips : Sundus Abdulghani & Trunk
Jahapp, kära vänner, våren tog sig ännu en liten paus. Men var lugna, Spader Ess kommer med värmande nyheter som ger hopp om framtiden.
Vad får man om man blandar en cocktail av Gin Lady och Blue Ruin och som extra ledtråd kastar in djävulen?
En Blue Devil tänker ni, men ack så fel det kan bli.
Rätta svaret är givetvis Sundus Abdulghani & Trunk med låten "The Devil's Got A Hold On You".
Störskönt sväng som bådar gott för framtiden. För någon gång i Augusti/September kommer plattan. Och är första singeln rättvis till resten av skivan, ja då blir det något att bita i.
Facebook
Vad får man om man blandar en cocktail av Gin Lady och Blue Ruin och som extra ledtråd kastar in djävulen?
En Blue Devil tänker ni, men ack så fel det kan bli.
Rätta svaret är givetvis Sundus Abdulghani & Trunk med låten "The Devil's Got A Hold On You".
Störskönt sväng som bådar gott för framtiden. För någon gång i Augusti/September kommer plattan. Och är första singeln rättvis till resten av skivan, ja då blir det något att bita i.
fredag 30 december 2016
Spader Ess Årsbästa Listan 2016
Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.
Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.
Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.
Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground, Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.
Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara.
Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.
Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.
På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.
Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet.
Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!
Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.
Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground, Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.
Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.
Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.Det samma kan nog sägas om
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara.
Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.
Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor. På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.
Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet.
Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!
måndag 29 februari 2016
Dagens Musiktips - The Blue Ruin : From Dusk Till Dawn
Det var ju typ bara ett par veckor sedan som The Blue Ruin dök upp på min radar och jag hade dom som Dagens Musiktips. Och nu är dom här igen!
Men det är väl en liten fingervisning på hur mycket jag lyssnat på dem sedan dess och hur mycket jag gillar deras sköna och spretiga psykedelika sväng. Att dom dessutom släppt en otroligt "knarkig" och härlig video till låten "From Dusk Till Dawn", som skulle få stora delar av 60/70-talsbanden att dregla av avund, ja då bara måste man ju.....
Men det är väl en liten fingervisning på hur mycket jag lyssnat på dem sedan dess och hur mycket jag gillar deras sköna och spretiga psykedelika sväng. Att dom dessutom släppt en otroligt "knarkig" och härlig video till låten "From Dusk Till Dawn", som skulle få stora delar av 60/70-talsbanden att dregla av avund, ja då bara måste man ju.....
lördag 20 februari 2016
Dagens Musiktips - The Blue Ruin : Holy Moly Matrimony
Häromdagen tipsade Christer på Schools out om ett Stockholmsband som helt passerat min radar, tack för det Christer. The Blue Ruin. En spännande bekantskap. Gruppen har släppt två plattor hittills, The New Disorder och Holy Moly Matrimony, med underbart galen alternativ rock.Det är rätt spretigt och det flyger och far lite överallt. Men det är aldrig tråkigt. Genomgående är öset och hjärtat. Bra! Jag gillar!
Bandcamp
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
