Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.
Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.
Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.
Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.
Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!
Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.
//Spaderdotter
