Recension : The Quill - Born From Fire

Vänta, det här låter bekant!
Självklart blir det något av en promenad ner längs minnenas allé när det handlar om The Quill.
Särskilt när det handlar om The Quill i originaluppsättningen. Det vill säga Magnus Ekwall, Jolle Atlagic, Roger Nilsson och Christian Carlsson.

Att säga att The Quill är ett av landets flitigaste och mest ihärdiga band är väl ingen underdrift, när man ser till deras karriär sett i skivproduktion.
Från starten med den självbetitlade debuten 1995 till nu med den nya åttonde plattan, Born From Fire. Ja det är en imponerande leverans enligt mig, när det gäller ett band som så här på hemmaplan kanske aldrig nått ut till den stora allmänheten. Men så är det kanske inte riktigt lättlyssnad radiorock i riksradiobenämningen som man skapar, utan ett mer bestående arv av skönsvängande rock för själen.

Jag gillar alla sättningar av bandet, men det är en viss magi med originaluppsättningar. Stavas antagligen till viss del som nostalgi.
Det må vara så att bandet stundtals har gått på sparlåga utåt sett, och medlemmarna varit inblandade i en massa andra projekt, men man har ändå lyckats hålla flitens lampa lysande genom åren på "Kuggen" och levererat massor med klassisk och svängig musik. Så också denna gången.

Den som lyssnat på det gamla materialet kommer att känna det som att komma hem en aning. Även om musiken fortsatt är rotad i den bluesiga stonerrocken, så har man svängt sig en aning mot att luta sig mer mot den klassiska rocken.
Lite som om det vore ett kärleksbarn mellan Led Zeppelin och Black Sabbath som vuxit upp med lekkamrater som Monster Magnet och Kyuss.
Magnus sång är som vanligt otroligt stark och vad gäller musiken har man lyckats få till en väldigt snygg balans i mixen som gör att alla kommer fram ordentligt, vilket är bra då det handlar om otroligt duktiga musiker som här tar ut svängarna ordentligt. Måste ge en extra eloge till Roger som har lyckats få till ett riktigt elakt basljud. Att de trommelaar, Jolle, inte heller legat på latsidan under åren står klart då han levererar både sväng och inspirerat trummelummande är rätt tydligt.

Mangans texter är inte alltid glasklara utan oftast som små kryptiska statements än övertydliga historier som växer fram, och jag skulle ljuga om jag sade att jag alltid förstår vad som sägs. Men å andra sidan förstår jag inte allt vad Black Sabbath producerat i textväg heller , men det har inte hindrat mig från att älska dom i alla fall, precis som med The Quill. Och det finns givetvis en charm att inte förstå allt direkt, utan behöva återkomma och söka sina egna tolkningar.

Ser man till låtarna i sig, så  redan från det mäktigt öppningspåret, "Stone Believer", plattans kanske mest direkta låt, som redan från den inledande gitarren sätter det klassiska The Quill soundet vi känner igen från tidigare album. Sedan rullar det på. Stabilt. Över till "Ghosthorse" vars öppningsgitarr och grundriffande, från Chrille, är som en ren kärleksförklaring till Tony Iommis brädbändande. Min egen favoritlåt, "Set Free Black Crow",  har en psykedelisk vibb som smeker mig rätt redan från start. I "Unchain Yourself" hittar vi en låt som är som gjord för stora scener och stort format. Rena rama arenarökaren. Generellt kan man säga att första delen av skivan är mer rakt på, för att gå mot det mer psykedeliska hållet i andra delen.

Jag gillar dessutom att man kan hitta referenser till låtarna på omslaget till skivan, då ett bra omslag blir en stor del i helhetsupplevelsen för mig. Det tillsammans med en urstark platta med gamla kompisar, ja då blir det 4 blytunga Ess av 5. Och som jag sade tidigare, det är en skiva som tjänar på att höras flera gånger, så med tiden kan den växa ännu mer.
Välkomna tillbaka på banan bröder! Ni har varit saknade.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:
Facebook

http://www.thequill.se/
The Quill Twitter

Band Members:

Magnus Ekwall: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars

Låtlista

1. Stone Believer
2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis

Recension : The Midnight Ghost Train - Cold Was The Ground

The Midnight Ghost Train släpper sitt tredje studioalbum Cold Was The Ground. Ett album som är som en smocka i vintermörkret. Med sin högoktaniga, nedstämda och bluesiga Stoner vräker dom fram på dammiga vägar.
Dundrande trummor och mullrande bas tillsammans med riffsäker gitarr lägger en blytung grund där  Steve Moss röst får rocka loss. En röst som kanske inte borde vara en favorit hos mig, men trots att den låter som om man körde ett mindre grustag i en cementblandare, så fullkomligt smälter jag.

Musiken landar i ett landskap mellan Kyuss och Clutch, utan att för den skull förlora sin egen identitet och särprägel. Framför allt är det varm och organisk rock.

Även om skivan i sig rullar på i ett galet gungande, så är min favoritlåt den stillsamma och mångbottnade "The Little Sparrow". Dels en hyllning till Edith Piaf (Den lilla sparven) och hennes örhänge "Padam Padam". Men även ett ode till musikens dualitet, både dess tjusning och förbannelse. Helt underbar. Dels har den en hypnotisk basslinga och en skön jazzshuffle trumma, men framför allt så viskas sången fram på en lite typisk Noir-deckar maner.

Är du dessutom som jag, novis på bandet, så är det ju extra gott att veta att man hittar deras bakkatalog på Spotify. Sett från det jag hittat om och med bandet verkar det dessutom vara en hårt jobbande trio med en stor dos humor och självdistans och sånt gillas ju lite extra.

Cold Was The Ground bara växer och växer för varje lyssning. "The Little Sparrow" riskerar att hamna på min lilla lista över favoritlåtar genom tiderna. Det i sig räcker till ett bra betyg. Sedan har vi ett coolt band med ett hårt namn, för att inte tala om titeln på skivan och det ursnygga omslaget. Vilken combo. En lätt fyra!
Släpps den 27:e Februari på Napalm Records.

Mer om bandet:
www.themidnightghosttrain.com
www.facebook.com/themidnightghosttrain

Dagens Musiktips - John Garcia : My Mind

Stonerrockens leading man John Garcia har ett soloalbum på gång som skall släppas i början på Augusti. Här är första videon från skivan och det är väl inte helt utan att man blir sugen. Dessutom har han fått hjälp på skivan från en hel rad spännande gäster, eller vad sägs om Robbie Krieger (The Doors), Danko Jones och Nick Oliveri (Kyuss) bland andra.
Kan bli en het avslutning på sommaren....

Recension - Abrahma : “Through The Dusty Paths Of Our Lives”

Paris må vara ljusets stad, men när man även är grogrunden för band som Abrahma, så inser man att det finns en mörkare värld under Seines broar.

Kvartetten gick tidigare under namnet Alcohsonic och drog då mer åt 70-tals influerad bluesrock. Nu har man dock återbildats sig under namnet Abrahma och putsat en del på ljudbilden. Borta är 70-talet och i stället har man förädlat rocken och stormar nu mot framtiden med blytunga stövlar av ren rå rock.

Första skivan för Fransoserna, under nya namnet, “Through The Dusty Paths Of Our Lives” släpptes på eminenta bolaget Small Stone Records och det är ett gediget verk. 15 låtar á 70 minuter. Musiken är Tung och Tight för det mesta, med stämningsfulla mellanspel av lugnare låtar.
Att svänga från retrorock till en fräshare och hårdare variant av Stonerrock har man gjort med bravur. För svänget finns där fortfarande och har en god dos av psych invävt i tyngden. Skivan håller dessutom ihop väldigt bra och trots sin längd så blir den aldrig tråkig. Musiken är mästerligt framförd och sången väldigt bra.

Abrahma har en kompromisslöshet som stundtals påminner om Clutch och ibland Kyuss, men här finns så mycket mer nyanser. Skivan börjar med låten "Alpha" och slutar med "Omega", det vill säga början och slutet på det grekiska alfabetet. Vilket även kan hänvisas till Uppenbarelseboken där Jesus utropar “I am the Alpha and Omega” (fast troligen inte på Engelska), som skall syfta på evigheten och symbolisera Apokalypsen.
Med detta i hand kan man bara här börja ana ett djup utöver det vanliga, för musiken förändras i sin färd från början mot slutet. Början bjuder på hårda catchiga låtar för att någonstans vid "Loa's Awakeing" gå in i ett mer differerat mönster där det psykedeliska blir tydligare och man förändrar ljudbilden lite mer och blir stundtals mer experimentella.

Och då har jag inte ens försökt hitta en röd tråd i texterna ännu, vilket jag inbillar mig kommer att finnas. För det här är en skiva som jag verkligen skulle vilja ha ett texthäfte till för att riktigt kunna gräva ner mig i dem. Man får hoppas att det finns med i den fysiska utgåvan.
Hur eller hur, detta är en skiva som kan ge mycket glädje under lång tid. En skiva som bör lyssnas på i en följd och i lugn och ro även om det finns en hel del låtar som står på egna ben. En riktig pärla. Rekommenderas!

Utöver musiken kan jag inte låta bli att påpeka att skivomslaget är otroligt vackert. Konstnären bakom det är Alexander von Wieding (han lägger dessutom sång på en av låtarna) som är värd en artikel i sig. Man har dessutom fått hjälp med lite gitarrer av Ed Mundell från Monster magnet.



Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Sebastien Bismuth: Sång, Gitarr
Nicolas Heller: Gitarr
Guillaume Colin: Bas
Benjamin Colin: Trummor 

Skiva: Through The Dusty Paths Of Our Lives
Skivan innehåller 15 spår och klockar in på 70 minuter.

1. Alpha
2. Neptune Of Sorrow
3. Tears Of The Sun
4. Dandelion Dust
5. Honkin' Water Roof
6. Loa's Awakening (Prelude)
7. Vodun Pt. 1: Samedi's Awakening
8. Big Black Cloud
9. Headless Horse
10. Vodun Pt. 2: I, Zombie
11. Oceans On Sand...
12. ...Here Sleep Ghosts
13. Vodun Pt. 3: Final Asagwe
14. The Maze
15. Omega

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: Small Stone Records
Hemmaort: Frankrike

Facebook
Hemsida
Spotify 
Bandcamp

Support The Bands That You Like!!