Polar'n Per recenserar Pain of Salvation - Falling Home

Pain of Salvation - Falling Home (2015)

Pain of Salvation är på allvar tillbaka efter år sarjade av misär. Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) angreps av en illasint mördarbakterie och läkarna opererade bort en stor bit av ryggen för att Daniel överhuvudtaget skulle överleva. Kanske är det förklaringen bakom ett mer avskalat sound? Kanske gör det titeln "Falling Home" logisk med?

För det är remakes som denna platta handlar om. Lågmälda avskalade akustiska versioner av låtar från sent 90-tal till senaste nya studiomaterialet på dubbelplattorna "Road Salt one" och "two" via "Stress" från (Entropia, 1997) till "To the Shoreline" (Road Salt two, 2011).

Det första jag tänker på när jag lyssnar igenom plattan är hur fint låtarna har arrangerats upp, sen just reflektionen över hans långa sjukhusvistelse, därefter den omsättning av musiker som bandet haft genom åren. En personlig favorit-line-up är den på Scarsick (2007). Där fanns energi, dynamik och dynamit!

Nu serveras ett mycket lågmält format som fungerar för reducerade sättningar, så som bandet periodvis uppträtt både innan och nu efter Daniel insjuknade och jag tycker att bandet förlorar mycket dynamik genom att låtmaterialet inte spretar så där progressivt som bandet gjort genom åren. Tematiskt funkar det dock. Kanske bidrar det just med förmågan att komponera en än mer dynamisk live-upplevelse, men i detta format vill jag bara ha enstaka låtar åt gången... så missförstå mig rätt, det är bra låtar, men som helhet blir det inte så bra som varje låt själv är...

Betyget blir därför ganska missvisande 2 starka ess (av fem möjliga). När det på plattan finns låtar som lyser desto starkare. Jag tänker på den alldeles utsökta swing-covern av Dios gamla "Holy Diver" (från plattan med samma namn, 1983) eller Lou Reeds "Perfect Day" (från plattan Transformer, 1972) som finns bifogad nedan i en ganska trevlig live-tagning från 2012.

Soft är det hur som helst... Favoritspår på plattan är "Linolium" och blocket med "Mrs. Modern Mother Mary", "Flame to the Moth" och "Spitfall", som kanske också är mest väl bevarad från sitt originalarrangemang. Ge plattan tid och den kommer växa!

Kanske får jag anledning och återkomma till just detta!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Pain of Salvation:
1. En av Sveriges mest karismatiska och tänkande frontmän
2. Progg... bara det liksom!
3. Hopp om mer från bandet. Den som väntar på något gott... Tiden på sjukan, tror jag, har resulterat i massa material som väntar på att förlösas.

Mer om Pain of Salvation:
- Plattan på Spotify

Polar'n Per säger god natt till Lou Reed

Stormen drog in över London den kvällen Lou Reed dog. "Take a walk on the wild side", typ... Mannen som tog sitt Velvet Underground och inte minst världen med storm har knatat vidare, 71 bast, och kanske är det symboliskt som denna storm kommer just väster ifrån och sköljer över Europa via England, precis som bandet gjorde med sitt ursprung från klubbscenernas New York. Dramat är på något sätt precis som musiken han representerat kompromisslös. Stark. Fascinerande.

Siktet för stormbyarna är nu inställt på Sverige. I kväll och i morgon är det klass 2-varning på Västkusten, med stor risk för skador på både person och egendom. Roslagen ser ut att få något mildare behandling med en lägre klass 1-varning, men förbered er på både tända ljus, ljudbilden av vindpinad kust och att sitta nära era kära...



Det finns något fascinerande med naturens krafter. Det är inte på något sätt magiskt, religiöst eller konstigt, det är kraft! Doors ryttare. Wagner "Valkyriernas rytt". Klassiskt drama. Lou Reeds »Wild side«... Eller hur? Det är därför på något sätt som gjort för att reflektera kring. Åtminstone i mitt pannben. Det är urkraft precis så som den var menad. Skoningslös. Urskiljningslös. Det stormar på Solsidan. Det stormar över Rinkeby. Det är på något sätt jämlikt när kust och inland ska piskas. Skogar fälls. Härligheten kusten har sommartid balanseras. Det är på något sätt något som borde kunna förena. Jämna ut. Iscensatt av klimatets vågskål och därför något som självklart borde mana till samarbete om infrastruktur, vägar, elgator och hem. Det är något som per definition är jävligt medryckande... Är det inte, så säg?



Nu vill naturkrafterna ta med Lou Reed hem, det är hans sista adjö, så "håll i hatten", för det ska blåsa av bara fan!

Tre starka kort med Lou Reed
1. Lou Reed är en lika självklar del av New York som Chip Taylor, Ramones, Anthrax och Ace Frehley (Kanske även New Yersey-sonen Frank Sinatra och tragiskt bortgångna John Lennon)
2. J.J. Cale och David Bowie är ju hyfsade vapendragare, är de inte?
3. Intimiteten och egenheten

Mer om Lou Reed:
...sköna klipp på YouTube

Gratis!! Lou Reed - Jon Bon Jovi

Idag fyller Lou Reed år. Närmare bestämt 71 år.
Det fanns en tid, då Lou Reed var en person med legendstatus, sedan träffade han ett annat gäng som även dom var legender på sin kant, och spelde in skiva med dem. Det blev pannkaka, fruktansvärd pannkaka. Denna pannkaka stavas Lulu. Dock väljer jag att fokusera på tider långt innan detta möte. Jag väljer dock att fokusera min hyllning för denna man till den tid då han var ruggigt bra, tillsammans med Velvet Underground.

En annan man som gjort sig ett stort namn i musikranchen och som har födelsedag idag är Jon Bon Jovi.  Han blir idag 51 år gammal. Min personliga känsla för denna man är lite kluven.
Jag kan ju inte sticka under stol med att han är en duktig låtskrivare och sångare. Dock känner jag att det egentligen är gruppens första skiva som är mest intressant. Efter det blir det lite för tillrättalagt och aningen trist. Fast jag kan ju inte förneka att jag har svårt att inte stampa med foten även i senare material. Hittar som i sig är bra, utan att vara spännande på något sätt. Jag bjuder er här på en av mina favoritlåtar från senare tid som kanske inte nått den hit-status den förtjänar.