Spader Ess Tänker Högt om soffans roll för Rock N Roll

Är Rockers soffpotatisar?

De senast veckorna har det figurerat två skivomslag där soffan haft en central roll. Först Ponamero Sundown med sin platta Veddesta, och nu senast Pain of Salvation med Falling Home.

Foto: Christer Brandt

 
Det blir faktiskt ännu mer likt om man ser till ett av de fotografier som Ponamero ratade för den bild som till slut blev omslaget. Dock vet vi ju alla att det inte är första gången som denna möbel varit en viktig del i ett skivomslag. Redan 1991 hade D-A-D soffa på sin klassiska Riskin' It All platta.

Foto: Christer Brandt. (Abbey Road möter strawbery Fields...)

Men inte heller Danskarna var först. Det första skivomslag jag kan dra mig till minnes med detta attribut är från 1969 med Crosby, Stills and Nash.


Som en liten passus i detta meningslöst vetande race, tänkte jag även slänga in denna promobild från Gubbzen i Monster Magnet, även om det egentligen inte är ett skivomslag och det inte riktigt känns som om det är soffan som är i fokus (även om det ju faktiskt finns med en).











En snabb uppdatering: Polaren Per påminde mig om att jag missat det ultimata beviset för soffans betydelse för Rock N Roll.

Mer uppdatering: Fick denna kommentar från Ponamerohåll, som jag tyckte var klockrent.

Haha coolt! Ännu roligare är ju att PoS sångarens fru jobbar på samma ställe som min fru. Det kanske så att de snodde idén ifrån oss haha. Typ sett de första bilderna på FB haha. Lite långsökt! Inspirationen är ju CSN-bilden! Och Abbey såklart!

Polar'n Per recenserar Pain of Salvation - Falling Home

Pain of Salvation - Falling Home (2015)

Pain of Salvation är på allvar tillbaka efter år sarjade av misär. Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) angreps av en illasint mördarbakterie och läkarna opererade bort en stor bit av ryggen för att Daniel överhuvudtaget skulle överleva. Kanske är det förklaringen bakom ett mer avskalat sound? Kanske gör det titeln "Falling Home" logisk med?

För det är remakes som denna platta handlar om. Lågmälda avskalade akustiska versioner av låtar från sent 90-tal till senaste nya studiomaterialet på dubbelplattorna "Road Salt one" och "two" via "Stress" från (Entropia, 1997) till "To the Shoreline" (Road Salt two, 2011).

Det första jag tänker på när jag lyssnar igenom plattan är hur fint låtarna har arrangerats upp, sen just reflektionen över hans långa sjukhusvistelse, därefter den omsättning av musiker som bandet haft genom åren. En personlig favorit-line-up är den på Scarsick (2007). Där fanns energi, dynamik och dynamit!

Nu serveras ett mycket lågmält format som fungerar för reducerade sättningar, så som bandet periodvis uppträtt både innan och nu efter Daniel insjuknade och jag tycker att bandet förlorar mycket dynamik genom att låtmaterialet inte spretar så där progressivt som bandet gjort genom åren. Tematiskt funkar det dock. Kanske bidrar det just med förmågan att komponera en än mer dynamisk live-upplevelse, men i detta format vill jag bara ha enstaka låtar åt gången... så missförstå mig rätt, det är bra låtar, men som helhet blir det inte så bra som varje låt själv är...

Betyget blir därför ganska missvisande 2 starka ess (av fem möjliga). När det på plattan finns låtar som lyser desto starkare. Jag tänker på den alldeles utsökta swing-covern av Dios gamla "Holy Diver" (från plattan med samma namn, 1983) eller Lou Reeds "Perfect Day" (från plattan Transformer, 1972) som finns bifogad nedan i en ganska trevlig live-tagning från 2012.

Soft är det hur som helst... Favoritspår på plattan är "Linolium" och blocket med "Mrs. Modern Mother Mary", "Flame to the Moth" och "Spitfall", som kanske också är mest väl bevarad från sitt originalarrangemang. Ge plattan tid och den kommer växa!

Kanske får jag anledning och återkomma till just detta!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Pain of Salvation:
1. En av Sveriges mest karismatiska och tänkande frontmän
2. Progg... bara det liksom!
3. Hopp om mer från bandet. Den som väntar på något gott... Tiden på sjukan, tror jag, har resulterat i massa material som väntar på att förlösas.

Mer om Pain of Salvation:
- Plattan på Spotify

Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

Melodifestivalen 2010 Akt 1

Sammanfattning av min upplevelse av årets första del av Melodifestivalen.

Slätstruket, trist med få ljuspunkter.

Några nerslag:
Dolph Lundgren, även om jag nu gillade att han bjöd på sig själv och hans sångnummer var lite charmigt, så kan jag inte annat än undra vem den pårökte i produktionen som kom upp med förslaget att ta in honom som programledare???? Kan det vara Björkman som har fått lite Valentin feber över den reslige blondinen.

Frispråkarn, Upphaussat men ack så trist.

Ola, Men whooohooo my ass, halva låten låter som apberget på Råsunda. Jag vet att han har spelat fotboll,men måste han låta som en hejjarklack.

Anders Ekborg, Vem har utsett honom till stor sångare. Sedan jag såg honom i en Queenkonsert på globen, där han fullkomligt massakrerade låtarna så har jag varit milt sagt skeptisk. Dock skall han ett stort cred för sin kör. Att han valt mogna kvinnor till kören var i mina ögon stort. Han hade kunnat gjort det vanliga gubbplasket genom att omge sig med trådsmala modeller som kunde varit hans döttrar.

Pain of salvation, Salem Al Fakir och Jenny Silver, de enda låtarna som gav något. Dock fattade jag aldrig Pain of Salvations "installation" med att ha hela bandet sittande passiva på scenen??? Jennys handske var något konstlad, och Salem lite trist och tillbakahållen.

Resten har jag redan glömt/förträngt....