Är det bara jag eller.... MTV och VMA galan

Lite tankar från årets MTV spektakel VMA

MTV kör sin årliga musikvideo gala. Det borde dom sluta med, då dom inte sysslar med musik värst mycket nuförtiden. Vilket manifesterar sig ganska tydligt i att Lorde vinner bästa rockvideo priset med sin låt "Royals". Bra låt, men att den överhuvudtaget är nominerad i en rock-kategori bevisar att man tappat greppet om musiken på den kanalen. Det enda positiva får man väl se som att hon därmed såg till att Linkin Park i alla fall inte fick den.

Ser man dessutom till resten av kategorierna, så känns det ändå som om man kan stryka den kategorin, eftersom man verkar rikta in sig enbart på Hip Hop världen, då ingen annan musikgenre verkar representerad.

På tal om Hip Hop. Innan de nominerade i den klassen presenterades, så hölls det ett litet tal med anledning av de tidigare händelserna i Ferguson. Rapparen Common sade bland annat följande:

"Hip hop has always been about truth, and has been a powerful instrument of social change."  "Hip hop has always presented a voice for the revolution."

Fasiken, jag som trodde att Hip Hop nuförtiden mest var för att visa hur mycket pengar man hustlar ihop i sin lilla gangstavärld för att spendera på röka och lättklädda brudar som twerkar så hårt att bröstimplantaten ramlat ner till röven. Men det kanske är en form av revolution det med...??

Nicki Minaj före och efter?

Men det kanske bara är jag....

Polar'n Pers palett - Faith No More!

Faith No More - Min favorit line-up!

Ett band som alltid legat varmt om hjärtat är Faith No More. Deras blandning av allt som går att spela levande och kanaliseringen av allt möjligt och alla möjliga humörssvängningar genom deras karismatiske sångare, Mike Patton, har passat mig som handsken.

Vackra ballader, jag tänker på egna som "Underwater Love" eller "Pristina" alternativt guturala läten som i "Jizzlobber", "Malpractice" eller "Ugly In The Morning", upptempo "Get out" eller "Suprise, You're dead", eller nerstämt som i otaligt antal fingertoppsvalda covers, "Evidence" eller "RV". Man får verkligen en räckvidd av musik om man utforskar detta band.

Levande infinner sig en ny dimension, ett band som levererar lite mer. Når lite längre...

På bilden till höger ser ni min favorit line-up med Mike Bordin (Trummor), Billy Gould (Bas), Roddy Bottum (Keyboard), Mike Patton (Sång), Jim Martin (Gitarr).från den sk Angel Dust-eran



Kolla igenom den alldeles utmärkta sammanställning som finns i klippet ovan... Fattar ni?

Jag hade velat varit med och upplevt det tidiga Faith No More,jag skulle vilja veta vad jag tyckt om Patton ifall jag fallit pladask för Chuck Moseleys fulroliga sång, men jag upptäckte dessa herrar senare, via MTV, via tidlösa "Epic", en låt som jag idag håller som kanske en av deras viktigaste, men kanske inte riktigt som en av deras bästa. Visste ni förresten att guldfisken som är med i slutet av videon (klippet nedan) är Björks och att den faktiskt överlevde sitt stunttrick!



Chuck Mosley släppte förresten ett vax för inte så länge sen (Will Rap Over Hard Rock for Food, 2009) Längst ner finner ni ett klipp som skvallrar om hur han utvecklats, det är ganska kul att höra, lite flum och ganska medryckande, precis som Faith No More har varit genom åren. Nu efter två återföreningsturnéer (där Patton åter triumferat sin roll i FNM) väntar vi på beskedet om bandets vara eller icke vara, jag hoppas, jag tror, att det en dag kommer ett utspel inspelat av bandet... tiden är mogen... eller hur?



Jag vill inte föringa de övriga medlemmarnas roll, för Faith No More, för det är ett lagarbete som levererar. Det är bandets dynamik, dess motor. Jag skulle kunna skriva mer och mer om dessa herrar, men jag ger mig på att runda av! Ovan finner ni en favoritlåt "The Gentle Art Of Making Enemies" och nedan en till, "Caffeine", in av bandets kanske bästa TV-framträdanden (från MTV 1992).



Faith No More är ett av mina absoluta favoritband, plattorna "The Real Thing" (1989), "Angel Dust" (1992) och "King for a Day... Fool for a Lifetime" (1995) håller jag som milstolpar i min musikhistoria... det är plattor som förtjänar mer än de fem ess som kan utdelas i betyg som mest...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Faith No More:
1. Dynamiken
2. Mike Patton
3. Mönsterlösheten

Mer om Faith No More:
...på webben
...på Spotify

Spader Raljerar på om MTV och Miley Cyrus

Härförleden gick den årliga MTV Video Music Award av stapeln och som seden bjuder så bjöd den på både överdåd och en dos skandaler.
Priset som Årets skandaldrottning är tydligen till Miley Cyrus (tidigare år har väl den titeln innehafts av te.x Kanye West).

Det blev här skandal i flera lager. Dels över hennes uppträdande med Twerkning, som tydligen även riskerar att sättas i ett rasistiskt sammanhang om det utförs av en vit trailertrash brud, men även hennes något konstiga tunguträckning har förbryllat folk (inte den kristna högern i USA dock, dom vet att det har med att hon är en satanistisk Illuminati anhängare att göra).
Men som den vän av upplysning jag är, vill jag då bara meddela att just denna stiliserade form av lipande inte är något annat än ett försök för den tidigare barnstjärnan att närma sig Rockens lite häftigare domäner.

Hon vill helt enkelt försöka efterlikna sin stenhårda idol Danko Jones.


















Skall man uppröras av något från just den här galan, är det väl i ärlighetens namn mer det faktum att den överhuvudtaget fortfarande existerar, eftersom musikvideon på just MTV för en aningen tynande tillvaro nuförtiden.