Recension : King Witch - Under The Mountain

I min senaste lista med bandrekommendationer fanns Skotska King Witch med. Då jag skrev det hela hade jag bara kollat in dem lite snabbt på deras Bandcampsida och kunde konstatera att den excellenta EP:n som fanns där hade ett par år på nacken. Men, när jag efter publiceringen, gick in på deras Facebooksida för att, i vanlig god ordning, meddela bandet att det skrivits om dem så såg jag till min stora glädje att man just i dagarna släppt sin debut LP Under The Mountain.

 Vilket inte helt förvånande, mer eller mindre varit helgens soundtrack. För om EP:n var en lovande godbit, så tycker jag att plattan är ett kliv framåt i rätt riktning. En ren riff-fest och med en sångerska vars röst är en ren naturkraft i sig, lite som om Lee Aaron och Rob Halford hade fått en dotter tillsammans.


Det här är en platta som sätter ribban jäkligt högt för musikåret 2018. Nu råkar jag redan veta att det är en hel del högkvalitativt godis på väg ut, men hade detta varit den enda bra plattan i år så hade det varit gott nog. King Witch är ett band som varje metallälskare bör hålla ett öga på. En riktigt mäktig debut.

Album Rating: 4/5
Favorite Tracks: Under The Mountain  och Ancients
Label: Listenable Records
Release:  2 February 2018
For More Info Visit:
Facebook

UFO och Judas Priest - Globen 20151205

På lördagsaftonen var det så dags att åka in till Globenområdet igen, för mig, dottern och svärsonen, för att fortsätta upptakten till min födelsedag (Ja, jag fyller år idag! Säg Grattis! :))
Fler gamla idoler och rockikoner skulle till att äntra scenen i Globen även denna afton.
UFO och Judas Priest.

Med fredagens upplevelse i bakhuvudet, så var det inte helt utan att man var lite orolig, eftersom både UFO och Judas har ungefär samma medelålder som banden kvällen innan. En känsla som skulle visa sig vara helt ogrundad.

UFO klev upp på scenen och en något patinerad, men otroligt stilig Phil Mogg såg snabbt till att alla farhågor för deras del försvann. Uppträdandet var enkelt, småfamiljärt och effektivt. Phils röst är en av de som sticker ut i genren genom att både vara smeksam och kraftfull på samma gång. Hela bandet levererade en cool och skön show. Bra blandning av nya och klassiska låtar. Rösten som redan var ansträngd sedan gårdagens vrålande, fick sig en ny holmgång i körsångsvänliga "Lights Out" och "Doctor, Doctor". En eloge till Phil för hans sång och till Vinnie Moore för ett otroligt gitarrspel. Och så låtarna! Låtarna! Fantastiskt!

Efter ett snabbt scenskifte klev sedan Heavy Metal gudarna Judas Priest upp på scenen. Nu var enkelheten bortkastad och prästerna visade att dom kan föra in Metalen i nutiden med en bakgrund som var uppbyggd runt stora skärmar som visade effektfull grafik till låtarna. Rob Halford visade också att han är en kämpe av rang som dessutom är i toppform sett till förutsättningarna (läs ålder, men jag vill inte vara åldersdiskriminerande, särskilt som jag inte är någon ungdom själv längre).

Överstepräst Rob är en sann scenpersonlighet. Bara hans närvaro gör att man får rysningar. Jag blev både imponerad och överraskad av att han har kvar sina röstresurser. Visst, ibland fick han kämpa och kom kanske inte till sina forna höjder alla gånger. Men med tanke på vilka kraftprov en del av deras låtar är sångmässigt, så kan jag inte annat än säga att det var nära nog. Till detta fick vi även den numera obligatoriska motorcykel entrén, Robs många klädbyten av Las Vegas klass. En helt underbar show med andra ord. Och ännu en gång, Låtarna! Låtarna! Och Tomten på Harley, sånt är ju obetalbart...









En annan tanke som slår mig är, att med Judas enorma låtskatt, så skulle dom kunna välja helt andra och antagligen snällare låtar, utan för stora protester från publiken. Men här visar sig Robs kämparanda igen, för låtlistan visar ingen försiktighet på den fronten. En bra blandning av gammalt och nytt. Dessutom några låtar som kändes lite otippade, vilket alltid är roligt. Så med "Victim Of Changes" och "Living After Midnight" försvann resten av mina röstresurser.


Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en av de bästa konserter jag sett på länge. Tummen upp till hela bandet!

En summering av kvällen som helhet då. Helt fantastisk! Två giganter, två otroliga framträdande. Den stora behållningen för mig är och förblir låtarna. Att sedan showerna var bra blir liksom bara lök på laxen. Men med båda bandens låtskatter så är det svårt att misslyckas på den fronten. För mig och sällskapet blev det en magisk kväll och för mig själv en av de bästa konsertupplevelser på länge. Det finns nog bara en sak som kunde gjort denna kväll bättre, och det hade varit om jag själv fått välja alla låtarna. :) Men jag är helnöjd med Judas Priest och UFOs födelsedagsspelningar i min ära ändå. :)

Dagens Musiktips - Portrait

Ett annat band som släppt skiva under året som jag känner att jag borde ha skrivit något om, är Svenska Portrait.

Framför allt med tanke på hur mycket jag gillade Hypnos och deras musik med rejäla stänk av tidiga Judas Priest.
För om Hypnos ger vibbar av hur ett tidigt Judas skulle ha kunnat låta i ett parallellt universum, så tar Portrait över stafettpinnen tidsmässigt, och frammanar fortsättningen av hur Prästerna skulle kunna utvecklats runt British Steel och framåt. Med inslag av en hel del Mercyful Fate i mixen.




Skåningarna lyckas med att göra klassisk metall uppdaterad och fortsatt intressant.
Så länge det finns band som levererar allt det som en gång satte metallen på kartan, så kan man sova tryggt i vinternatten. Att Portrait dessutom är "Rob Halford approved", och att även Jarmo på A Fair Judgement skrivit gott om dem i dagarna, ja det är kvalitetsstämpel nog för mig och visar att jag är på rätt väg.

Skivan finns att lyssna på hos Spotify.

Recension - Hypnos : s/t

Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland.
Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.

Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.

Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff.  
Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.
Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!

I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.

Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP!  
Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen.... 
Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.






Sammanfattning:
Betyg: 5/5 Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014



Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums

Tracklist:

1. Hands Of Evil
2. Hypnos
3. Nightmares
4. Moving Too Fast
5. The Mountain
6. Invaders
7. Abracassus
8. How To Handle Madness

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook

Support The Bands That You Like!

Årets Prideparad

Då var årets Prideparad avklarad. Återigen en höjdpunkt av festlighet i staden. Dock saknar jag ett inslag. Ett hårdrocks ekipage, givetvis med Rob Halford i spetsen.

Grattis - Gene Simmons och Rob Halford

Grattis!!!

Gene Simmons och Rob Halford

63 år idag                                              61 år idag

For they are jolly gods of Thunder...

Idag firar vi rockens reptil på hans 63 årsdag. Mannen, myten och entreprenören Gene Simmons. Han må inte vara den som skapade formeln framgång + merchandise = Dollar, men det är han som synliggjort dess potential. Men bortsett från hans affärsmässiga sida, kan man bara konstatera att han tillsammans med sin vapendragare Paul Stanley skrivit sjukt mycket bra låtar.

Sett så här i backspegeln, så kan man säga att han är det närmaste Bruce Wayne (Batman) vi kan komma. Affärsman med "hemlig" identitet som gör gott för världen. Batman genom brottsbekämpning, Gene genom underbar musik. Säga vad man vill om denna man, han har för evigt lämnat ett stort avtryck i musikvärlden. Och precis som i följande låt, vi behöver alla våra hjältar, Stora eller små.

Även Rob Halford är född denna dag och även han har lämnat stora märken i metallen genom sitt Judas Priest. Ett av banden som verkligen fäst begreppet NWOBHM på kartan, även om jag kan tycka att dom även var av den äldre skolan också. För att inte tala om hans bidrag till hårrockens läder och nitar look genom att lyckas sälja in läderbögs looken till generationer av hårdrockare. :-)

Rob har lyckats styra bandet genom ett otal trender med bravur och lyckats hålla rockens fana högt.