DIY labels - DHU Records

Ok, first of all, bare with me and my English, but as a courtesy to some of my victims I try to translate some articles for all to read, and maybe get a little less confusing translation than from Google translate.Who knows it might be something for the future, if public demand is high?

Now to the main topic of the day, DIY:
In the wake of the music industry's changes, that I suppose originated in the musical digitization, one can say that it has caused both good and bad things. For example I guess we all have to realize that the era of the super-groups are gone or at least going, and the major labels monopoly like reign is over more or less (read this as the rock scene). Times when a small band needed the backup and promotion channels from the labels to get on to the few platforms that existed. 
And nowadays, it demands more from a band. Not just do you have to deliver great music to reach out, as the channels are so diversified, you have to promote yourself more. But at the same time all this grants opportunities for more driven bands to reach a larger audience on their own.
 
Another phenomenon that also appears in the backwash of all this, is all the smaller DIY companies that I think are driven more of the love for music, than pure profit hunger. It feels a bit like the late 70s punk wave, but for a wider repertoire and in some newer clothes.


One of these labels that has gotten a lot on my radar lately is the Dutch label D.H.U Records, who have proved to be a really good guide to wonderful music for me, through its beautiful vinyl releases. I Haven't had the opportunity to buy everything I wanted, which is a nag when it comes to limited editions I guess. :-) But I still enjoy the music as most of their releases usually land just in my comfort zone.
And the fact that they are based in Europe is also a plus, as it is possible to buy records from them, as an individual without sacrificing your firstborn due to shipping costs, as it usually is lower than the albums own price. Witch is usally the other way around when looking at similar labels that are US-based.


So I got in contact with Robert Black, the owner of D.H.U to fire off some questions.

First of all I want to thank you for taking your time with me and my questions. 
I don't know that much about DHU, more than you are located in Holland and that you seem to have a real good nose for great music and beautiful vinyl releases. Could you give a short story about DHU, and what your main goals are?
 "Thank you for the kind words! I started DHU Records after disbanding a few musical projects to focus on the rising heavy underground scene. So much great music has come forth and the goal is to help out as many as possible, be it with either advice or actual tangible product, limited edition vinyl in this case. Welcome to Dark Hedonistic Union Records."

Running an independent record label is often not the most lucrative or rewarding of jobs – what inspired you to do so? And is this a business that you can survive on, or do you see it more as a calling or a hobby?
"At the moment it's not something to survive on, much like most bands in this scene, you need that daytime job to support it. It is rewarding in the sense that you get to be a part of records of bands you truly dig. Plus being part of the whole art process and thinking up some grand vinyl editions is totally worth it!"

Are you a record label in the traditional meaning, like you sign bands and handle all the recording stuff? Or are you more of a collaborator that makes Vinyl's for bands.
"I would if I could if there was more time and money, but DHU Records is more of a collaborator that has vinyl produced for bands. Other than that I'd like to help out in any way possible."

Many traditional labels seem to be in jeopardy nowadays because of the changes in the industry. Is that an issue for you as a small label, or do you see it as an enabler for the smaller labels?
"I don't really see a problem. I mean there is a reason it's called underground music. It's not for everybody and that's the attraction, for me at least. The pulse of music is to be found there. No compromise and everything on it's own terms rather than a bunch of rules and bullshit tactics that have nothing to do with music in the first place"

Which leads us in to next question, today it seem more important with collaboration between indie-labels more than before, is it so for you as well?
"Yeah sure, helping each other out and supporting one another is the coolest thing about it all!
It's a cohesive effort based on honesty and output rather than money hungry fat cats wanting this or that or nothing at all. It is a business but having fun is way more important to me."

How do you see the future of the music industry? In a world where more and more artists are remaining independent and recording on their own, what place do you think record labels will have in the music scene?
"I have no idea to tell you the truth. Some bands feel like they need to be represented, others do very well on their own, DHU Records supports both big time."

How do you find the bands that you release? Do they contact you, or do you actively seek out bands that you find and like?
"A little bit of both I guess. Sometimes a band will contact DHU Records and I'll listen and go ape shit of how good it is, or not haha. But mostly I seek them out and see if they want to join the family and release some killer wax."

What is Your most successful band/release so far?
"I'd have to say Youngblood Supercult High Plains and the Old Blood Self titled, both were sold out fairly quick."

What's the biggest obstacles for a small label in your mind?
"Time and money."

Are you involved in the touring schemes of your artists? Or it's just focused on the releases?
"Not really, DHU Records is more focused on the releases, like I said, if it was my daytime job and could be a part of it that would rock!"

Hartelijk dank aan Robert en D.H.U

This shout-out is of course not only directed at D.H.U, but to everyone who feels that they fit in to this. Not just those who release records, because there are so many fans in today's music world who, in my mind, do an incredible job. If nothing else, I get the feeling that anyone, who wants to, have the opportunity to try and add what you can in this new sonic landscape. For heavens sake, even I have this blog. 
Feels like it's opportunity to dig a bit extra around this phenomenon later on, because there's a plethora of inspirational make it yourself spirit in the air. Regardless of what Gene Simmons says, but then, driven as he is, he's a product of the old school labels.

More Info on D.H.U:D.H.U
Facebook

Önskelistan - Miniatyrer från Elvis 1976

Även hårdrockare gillar att leka med dockor antar jag. Särskilt när dom är så välgjorda som dessa kustom byggen från Sebastien Bontemps alias Elvis 1976 som är en mästare på att göra unika 1/6 skaliga figurer. Han gör självklart mer än bara häftiga rockstjärnor, men nu är det ju just musik som vi koncentrerar oss på här på Spader Ess. Låt mig presentera en par figurer från hans serie Icons of Rock. Coolt och snyggt.

Fredagsunderhållning med Gene

En helt underbar bild att fira in Fredagen med! Alla älskar glass, även Gene, medvetet eller inte.

Trevlig helg!

Dagens Musiktips - Skunk : HEAVY ROCK FROM ELDER TIMES (Demo 2015)

Ibland dyker det upp demos som känns så kompletta och kvalitativa att dom lika gärna kunde gå direkt till skivpressen utan att passera gå. Vilket osökt för mig in på det aningen pårökta Kalifornienbandet Skunk och deras demo Heavy Rock From Elder Times. Det är en sådan i mina öron.Visst, den är lite opolerad i vissa delar kanske, men samtidigt så pass bra att jag automatiskt blir lite orolig för att skulle putsa för mycket vid en "riktig" inspelning av materialet.

Musiken då? Jo, mina vänner, det här är en salig busblandning av det mesta som är gott. Skunk snorlånar flitigt må jag säga, men man bakar om det hela till en snygg och svängig egen mix. Tänk dig lite Bon Scott bakom micken uppbackad av de riff som sprutade ut ur 70-tals versionen av Kiss. Särskilt på öppningslåten som osar så mycket av Kiss gamla dänga "She" att jag inte skulle bli förvånad om bandet en dag öppnade dörren och där står en solglasögonprydd, elakt leende Gene Simmons med ett koppel advokater bakom sig, och lämnar över en stämningsansökan.
Fast man hittar mer goa referenser i mixen, typ allt som har med tung musik från 70-talet att göra.

Men det är riktigt bra. Och jag vill höra mera. Mycket mera. Musik för alla stunder i min bok. Passa på att hämta hem denna lilla pärla, den kostar endast "Name your Own Price" på Bandcamp.



Facebook
Hemsida

Sminktips med Gene (och Sophie) Simmons.

Det börjar dra ihop sig mot Halloween, så det är väl dags att plocka fram sminklådorna igen.
Här får vi lite tips från en ovanligt lugn och nertonad Gene Simmons, som visar hur du gör den patenterade sminkningen som blivit hans trademark.
Som modell använder han sig av sin dotter Sophie. Riktigt kul att se "The Demon" i rollen som stolt far.

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.

För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy

Recension - Bacchus Baracus : Tales Of Worries, Woes & Whatever

Jag gjorde en liten beställning hos Ozium, för att fylla ut lite vinylhål.
Efter min recension av Lé Betre : Melas så kände jag att det var en skiva som skulle sitta som gjuten i plast. Vilken den också gjorde (+lite annat som det kommer mer av senare).

Men det är inte det som denna recension handlar om utan en helt annan skiva som Mats på Ozium med som en liten överraskning, i form av Skottarna Bacchus Baracus : Tales Of Worries, Woes & Whatever.

En riktigt snygg skapelse i blå vinyl med ett skotskt band som jag aldrig hört talas om innan.

Första snurren av skivan gav ett något splittrat intryck, och det framför allt på grund av sången. Musiken är riktigt bra, och stundtals även sången. Dock pendlar låtarna med att vara något mellanting mellan scream/growl och ren sång, och den som läst den här bloggen ett tag vet att jag kan bli lite avig när det drar sig mot growl-hållet.
Musikaliskt tuggar det på i stenhård stoner. Tänk ett par doser Clutch blandat med Black Sabbath och Fu Manchu. Djävligt läckert med andra ord.Sedan kommer det där med sången. När det är som bäst är det riktigt bra. Så länge man håller sig borta från det allra värsta vrålandet. För även vid "normalsången" så är det en skönt grusig och guttural stämma som presenteras, det blir kanske lite därför som jag tycker att steget över till omotiverat vrålande blir lite trist. Dock vill jag lägga till ett extra plus för att det är trummisen som sjunger, det tillhör ju inte vanligheterna.

Detta åsido, på skivan finns en hel del tillräckligt bra låtar, så låt er inte avskräckas av min aversion mot vrålsång, och skulle du dessutom gilla den typen av sång, ja då tror jag att detta kan vara en skiva som faller i riktigt god jord.
Den sparkar loss i en riktigt punkig liten historia vid namn "Yo! Wanna Deal?" men det som följer är av mer svängig karaktär.

Det är överlag en riktig energisk urladdning, även om det finns ett par lugnare låtar och även ett litet psykadeliskt "flum"parti i sista låten "Sweet Smell" (vilket kan te sig rätt naturligt i en låt som handlar om att just flumma), så handlar det om ösig och tung energirock. Det bjuds även lite trallvänliga nummer som i "I Am The Mammot"som även innehåller ett par små Gene Simmons:ska "Oh Yeah!" utrop. Sånt måste man ju bara älska.

Så, trots att sången inte sätter sig klockrent i min själ, så måste jag ändå säga att man vänjer sig eller så växer det, för efter en hel del lyssningar så accepterar jag den mycket bättre, även om jag kanske inte kommer att älska den.
Vilket gör att jag ändå delar ut 3 solida ess, av 5 möjliga. För den som har högre smärttröskel vad gäller sången skulle jag tippa på högre betyg.



Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: I Am The Mammoth och Sweet Smell
Skivbolag: Wasted State Records
Release: 2013







Bandet består av följande lirare:
Quzzy - Vocals, Sticks & Madness
Gaz - Riffage, Theremin & Squeals
Iain - Distortion, Delay & Bleeps
Steg, Bass

Tracklist:

1. Yo! Wanna Deal?
2. Memo From The Queen Desk
3. Man Of The North
4. I Am The Mammoth
5. Her Love's A Prision
6. No Name
7. Fuck Knows Man
8. Sweet Smell

Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp
Hemsida

Support The Bands You Like!!

God Jul! Önskar Vi här på Spader Ess.....5

Detta är ju en upptakt från Lucia till Julafton vilket för många är en tid av julefrid och för andra en stressig tid i kommersialismens vågsvall. När man talar om kommersialism så går det inte att låta bli att tänka lite på Kiss och då kanske Gene Simmons i synnerhet. Här har vi hans bidrag till julstämningen, "When You Wish upon a Star" och inte ett öga är torrt....

God Jul Gott Folk!

Önskelistan - Tårttopping a la Rock n Roll

Visst, man brukar dekorera sina bröllopstårtor med figurer, det vet vi, men Janine Peeps ökar på den möjligheten genom att göra tårtfigurer med kända rockstjärnor, vilket ökar scoopet för tårtätare .
Så även om jag numer väldigt sällan själv äter tårta, så har jag ju min roll som folkbildare och promotare av allt som är Rock N' Roll, så därför vill jag dela med mig av detta. Och vem kan motstå dessa små sköningar?

Fler figurer efter hoppet!
Skulle man dessutom vilja ha något mer personligt, så kan man slanga över en bild på sig själv och få en mer personlig figur gjord. Coolt!

Tack till Cherrybombed  som gav mig tipset.

Kiss Fever

Nu när det pågår Kiss feber i huvudstaden i och med utställningen hos ExtremeFood i Stockholm, så kände jag att denna alternativa beskrivning om hur Kiss sminkning uppstod kunde vara på plats. Ingen version som jag själv hört förut, men eftersom det är direkt från Gene, så måste det ju vara sant....eller.... :-)



I slutet på det här klippet kommer dock en helt annan version av hur sminket kom till, den verkar dessutom som en lite mer nyanserad version, om inte annat för att det är fler än bara Gene som pratar. För övrigt en ganska trevlig liten miniserie "When Kiss ruled the World"

Grattis!! Frida Ståhl - Steve Adler - Michael Hutchence - Steve Perry - Linda Blair

Detta är inte enbart August Strindberg som är född idag, utan idag fyller ett helt gäng med mer eller mindre prominenta personer år.

Vi börjar med damerna först, och givetvis Svenskt. Frida Ståhl, Basista extraordinär i partyrockande La Puma, Grattis på födelsedagen!

Första gången jag såg henne var dock med hennes tidigare band Meldrum, som jag aldrig hört innan jag såg dem som förband till Motörhead. Men jäklar vad dom rockade, och som hon fortsatt sedan dess med Pumorna.



Extra respekt för att jag misstänker att hon är en av få kvinnor som fått äran att använda Lemmys "Murder One" rig att spela på, om jag inte missminner mig.

Nästa dam, är kanske inte direkt kopplad till musik, men då hon hade huvudrollen i en av mina absoluta favoritfilmer, så får hon dispens och blir följaktligen gratulerad hon med. Linda Blair, från filmen Exorcisten, som idag fyller 54. Finns bara en sak att säga, Fear The Priest!












Nästa man till rakning, originaltrummisen i det oförglömliga Guns n Roses, Steven Adler, blir trots allt 48 år idag. Tyvärr har väl hans drogmissbruk och de offentliga försöken att bli drogfri överskuggat hans senare karriär, men vi får hoppas att han kommit på rätt köl nu och får fart igen i sitt nuvarande projekt.

Michael Hutchence, numera tragiskt avliden frontman i Australiensiska INXS, skulle ha fyllt 52 år idag om han inte tagit sitt eget liv vid 37 års ålder. En av 80-talets rockikoner hann dock bli.














Steve Perry, sångaren som satte Journey på kartan, med sin karaktäristiska röst. Han fyller idag 64 år. Måste erkänna att bandet inte tillhör mina största favoriter, men man kan ju inte förneka att dom har haft en och annan hit genom tiderna. Jag kommer att spela den jag gillar bäst längre ner. Numera ersatt av en annan Steve, som låter ruggigt lik sin föregångare.

Nick med Far

Nick Simmons, son till den inte helt okände Gene, fyller idag 24 år. Äns så länge har han väl inte visat framfötterna musikaliskt, men det skulle int förvåna mig om han en dag får ärva pappas plats i bandet och ger oss en ny generation Kiss. Skulle vara lite häftigt faktiskt om man kunde dra ihop ett "Kiss the next generation" med ungar till originalmedlemmarna. Snacka om franchising.
 För killen kan ju faktiskt sjunga...

Grattis - Gene Simmons och Rob Halford

Grattis!!!

Gene Simmons och Rob Halford

63 år idag                                              61 år idag

For they are jolly gods of Thunder...

Idag firar vi rockens reptil på hans 63 årsdag. Mannen, myten och entreprenören Gene Simmons. Han må inte vara den som skapade formeln framgång + merchandise = Dollar, men det är han som synliggjort dess potential. Men bortsett från hans affärsmässiga sida, kan man bara konstatera att han tillsammans med sin vapendragare Paul Stanley skrivit sjukt mycket bra låtar.

Sett så här i backspegeln, så kan man säga att han är det närmaste Bruce Wayne (Batman) vi kan komma. Affärsman med "hemlig" identitet som gör gott för världen. Batman genom brottsbekämpning, Gene genom underbar musik. Säga vad man vill om denna man, han har för evigt lämnat ett stort avtryck i musikvärlden. Och precis som i följande låt, vi behöver alla våra hjältar, Stora eller små.

Även Rob Halford är född denna dag och även han har lämnat stora märken i metallen genom sitt Judas Priest. Ett av banden som verkligen fäst begreppet NWOBHM på kartan, även om jag kan tycka att dom även var av den äldre skolan också. För att inte tala om hans bidrag till hårrockens läder och nitar look genom att lyckas sälja in läderbögs looken till generationer av hårdrockare. :-)

Rob har lyckats styra bandet genom ett otal trender med bravur och lyckats hålla rockens fana högt.