Recension : Hypnos - Set Fire To The Sky

Göteborgarna Hypnos är tillbaka med sin tredje studioplatta, Set Fire To The Sky.

Nya plattan är kanske inte lika direkt träffsäker som debuten, men den har en mer komplex och varierad ljudbild, vilket troligen gör att den får ett längre liv. Det är dessutom första riktiga plattan med nya sångaren Linus Johansson , om man bortser från GBG Sessions. Och han fattar micken med bravur vill jag påstå.

Exempel på det är "Time Is Running Out" som är en härlig mix av svenskt vemodiga folktoner och tillbakalutad spaggetivästernrytmer a'la Ennio Morricone.
För att inte tala om avslutande "Slutet", en härligt svepande och melankolisk ballad (även om den har ett rejält upp och hoppa slut), som lika väl skulle kunna vara en svensk tolkning av Black Sabbath's "Solitude".





Runt om detta så fortsätter man att göra det man är så bra på, nyskapar metallen från den era när den var som bäst. Det andas tidigt Judas Priest, Heavy Load och mer därtill utan att förlora sin egen särprägel. Hypnotiskt!

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks:
Label: The Sign Records
Release: September 28, 2018 

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/hypnosboogie/

And then in Swenglish:
 Hypnos from Gothenburg are back with their third studio album, Set Fire To The Sky.The new album may not be as direct a hit as their debut, but it has a more complex and varied sound image, which probably gives it a longer lifespan. It is also the first real record with the new singer Linus Johansson, if you don't count GBG Sessions. And he does it with flying colors according to me. An example of it is "Time Is Running Out" which is a wonderful mix of Swedish melancholic folk tones and laidback spaghetti western rhythms a'la Ennio Morricone.And not to forget the ending song "Slutet", a beautiful sweeping and melancholy ballad (although it has a big "up and running" end), which could easily be a Swedish interpretation of Black Sabbath's "Solitude".And all around this, they continue to do what they are best at, innovating the metal from the era it was at it's best. It breathes early Judas Priest, Heavy Load and lots more, without losing their own distinctive character. Hypnotic!

Dagens Musiktips - Hypnos : Descending Sun

Jahapp, det är bara att erkänna. Även solen har fläckar.
I mitt fall så kan det visa sig genom en sådan simpel sak som att jag totalt missat att retrorockarna Hypnos släppt ett nytt album i våras, Cold Winds.
Vilket får mig näst intill att skämmas då jag gillade deras förra platta skarpt.
Men med videon till låten "Descending Sun" som referens kan jag nog ana mig till att jag kommer att gilla även den senaste skivan.
Man får se det positiva i det hela, jag har något att se fram emot att lyssna in mig på. Gött Mos å dé.

Facebook

Summering av 2014

Jaha, dags för en summering av året som gått. Det har varit en hel del bra som ramlat ut under året, även om det för egen del spontant känns som om förra året var en aning starkare. Mest för att det var ett par tunga släpp med gamla favoriter. Dock har 2014 varit ett år med en hel del nya trevliga bekantskaper. Som traditionen här är, så kör jag en topp 13 lista bland plattorna, helt utan någon inbördes rangordning, och jag håller mig till de som jag har recenserat och som sedan fortsatt att ge mig audiovisuell njutning.
Vilket i sig innebär att det finns ytterligare en hel del plattor som skulle ha kunnat kvala in på listan... Så som vanligt, vill ni ha chansen att hamna på Spade Ess årstopplista, se till att skicka in ert material i någon form.

I övrigt kan jag bara konstatera att det varit lite upp och ner med inspirationen under året. Både vad gäller bloggandet och träsnideriet.Men jag hoppas att 2015 blir ett uppsving på båda fronterna. Att komma över bra musik hjälper givetvis till.


Vi börjar i Blues deltat, fast i två olika hörn. Först ut på listan blir John the Conqueror med sin simpla träsklblues som skär rakt in i hjärtat.
Sedan har vi lite tyngre och häftigare tongångar från Leksand, med Le Betre. "Same same but different", skulle man kunna säga.
Samma grund, men två olika uttryck.

Sedan har vi ett par veteraner inom doomgenren, Electric Wizard, som passade på att släppa en platta som bara växte och växte.
Hypnos, ett Svenskt debutantgäng som sparkade liv i det tidiga Judas Priest soundet med bravur, med en väl avvägd dos kärlek och spelglädje gjorde man det till sitt eget.




Personliga favoriterna i Rival Sons släpper nytt. Skulle räcka långt bara det. Inte så direkt, men vilken pärla det visade sig vara.

Alonzo, även han har bevistat årssummeringen tidigare. Punkens grand ol' man fortsätter att vara aktuell och utveckla sig.





Så, äntligen. Supralunars debut trillade ner under året, och det känns väldigt skönt att säga att den höll måttet till den milda grad att den även hamnade på denna lista.

Även de gamla favoriterna i Abramis Brama släppte nytt. Som verkligen imponerande... Kan det räcka till en topplacering?



California Breed är en skiva som snurrat rätt flitigt, särskilt under sommarmånaderna.

Franska vännerna i Barabbas slog till igen. Det är något med deras musik som jag inte kan väja för.

Volume IV från USA gav våren ett riktigt röjigt soundtrack, som har återkommit en hel del under året.

Tre Australiensare, bättre kända som Child, satte lite värme på sommaren.

Band of Skulls får avsluta listan för året. Snyggt blandad gitarr-rock som passar lite närsomhelst.

Så det får bli årets lista, det finns en hel del andra som skulle ha kunnat kvala in, men dom har jag som sagt inte recenserat här. Nu får vi bara luta oss tillbaka och se vad nästa år ger.

GOTT NYTT ÅR!

Dagens Musiktips - Portrait

Ett annat band som släppt skiva under året som jag känner att jag borde ha skrivit något om, är Svenska Portrait.

Framför allt med tanke på hur mycket jag gillade Hypnos och deras musik med rejäla stänk av tidiga Judas Priest.
För om Hypnos ger vibbar av hur ett tidigt Judas skulle ha kunnat låta i ett parallellt universum, så tar Portrait över stafettpinnen tidsmässigt, och frammanar fortsättningen av hur Prästerna skulle kunna utvecklats runt British Steel och framåt. Med inslag av en hel del Mercyful Fate i mixen.




Skåningarna lyckas med att göra klassisk metall uppdaterad och fortsatt intressant.
Så länge det finns band som levererar allt det som en gång satte metallen på kartan, så kan man sova tryggt i vinternatten. Att Portrait dessutom är "Rob Halford approved", och att även Jarmo på A Fair Judgement skrivit gott om dem i dagarna, ja det är kvalitetsstämpel nog för mig och visar att jag är på rätt väg.

Skivan finns att lyssna på hos Spotify.

Recension - Hypnos : s/t

Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland.
Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.

Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.

Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff.  
Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.
Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!

I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.

Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP!  
Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen.... 
Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.






Sammanfattning:
Betyg: 5/5 Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014



Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums

Tracklist:

1. Hands Of Evil
2. Hypnos
3. Nightmares
4. Moving Too Fast
5. The Mountain
6. Invaders
7. Abracassus
8. How To Handle Madness

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook

Support The Bands That You Like!