Önskelistan - Skivaffär

Hur coolt vore det inte att ha en egen skivaffär i London? Ett alldeles eget vinylparadis i den Europeiska musikens huvudstad?

Nu kan du det. Enligt den här artikeln från NME, så är On The Beat Records i London till salu via Ebay till det facila priset av 300.000 pund. Låter inte så illa faktiskt. För den som är sugen, här är annonsen.

Jag lovar att titta förbi om någon köper den.

Stoppa Pressarna! Skivrea!!!

 Vill bara passa på att tipsa om att Mats på Ozium Records har en "Efter Sommarn REA". Den håller på en vecka till, så om du vill passa på att köpa lite sköna plattor till skrämmande bra priser (det vill väl alla?), skynda dit och hälsa från mig.

Uppdatering: Det är Augusti ut som gäller, så skynda fynda. :-)

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.

Vettlösa tankar - Skivor

En spännande serie som Stones från "Tune Of The Day" och Rebelängeln på "Metalyze" startat om sina skivsamlingar i serien Record Madness har fått mig att fundera lite runt min egen mediokra samling, men även runt skivor som helhet.

Förutom att skivor har förmågan att leverera själva musiken, så nära man kan komma förpackade känslor på något sätt, så lämpar dom sig ju ypperligt för att just samla på. Nu kan jag inte påstå att jag själv är en inbiten samlare, men jag tycker om skivor och det finns en liten samlar-gen inom mig som jag hittills lyckats hålla i schack rätt så bra.

Sedan jag sålde iväg min vinylsamling så kan jag dock konstatera att det som finns kvar i CD väg är en rätt ihålig samling utan direkt riktning, som jag skrev om här.

Men, det finns ju alltid annat att fundera över, t.ex. rangordningar. I min värld ser det nog ut så här:

Fysiskt före digitalt
Den digitala världen erbjuder en otrolig smidighet. Men det finns en tillfredsställelse i det fysiska som digitalt aldrig kan uppnå. Det är något nedärvt med samlar instinkten hos människor, när man inte behöver samla frukt och mat för sin överlevnad, då samlar vi på annat.

Vinyl för CD
Visst, jag har gjort mig av med de flesta av mina vinyler. Till största delen av utrymmesskäl och för smidigheten i CD och det digitala formatet. Men det gör inte att jag för den sakens skull förlorade mina känslor för vinylen. Formatet är oslagbart. Jag bortser helt från audiofilernas hävdande att ljudet är bättre osv. Jag tror dem, men jag kan inte på något sätt hävda att jag själv har varit i situationen att jag kunnat hävda ljudets överlägsenhet. Så fina anläggningar har jag aldrig haft råd med.

Däremot, känslan att bläddra bland LP och få hålla i ett riktigt snyggt konvolut. Möjligheten till att ha läsbara texter och mycket bilder. Oslagbart! Dessutom, sedan vinylen fått sin andra renässans, så har det börjat producera så vansinnigt mycket snygga och limiterade upplagor att snålvattnet verkligen rinner till.

Digipack före Jewelcase
Men, har man då som jag valt att gå över till CD, åtminstone för tillfället (för vem vet hur långlivat det mediet är?), så har man även här en del val. Har jag möjligheten så väljer jag genomgående digipack. Förutom att Jewelcase så gott som alltid tenderar att gå sönder, så är det väl likheten med LP-skivan som drar lite. Dom är helt enkelt snyggare och man kan göra mer intressanta saker med den förpackningen. Tyvärr så verkar Jewelcaset få regera i butikerna.

Sedan finns det u en hel del annat man kan fundera över, men detta får vara nog för tillfället.

Min Skivsamling

Sedan jag sålde min vinylhög så har jag insett att min skiv"samling" är en ganska sorglig syn.

CD skivorna som jag har nu är en spretig blandning som till största delen är införskaffad i tidsperioden mellan att jag köpte min första CD-spelare (vilket var relativt sent, då jag av naturen är motvalls) och att barnen dök upp på scenen.

När barnen kom blev det liksom ett glapp där det inte blev tid för att lyssna på musik på det sätt som jag vill. Sedan när barnen blev större och utrymmet för musik återigen blev större, så hände Internet med alla sina olika musiktjänster, vilket i sig inte hjälpte till att öka den fysiska samlingen. Även om jag på senare tid så smått försöker styra upp det hela med att föra in lite nya spännande alster i samlingen.

Vilket leder mig in på Spotify.
Spotify har blivit min huvudkälla till musik nuförtiden. Vilket är på både gott och ont. Samtidigt som det är så vansinnigt smidigt med Spotify så blir ju den fysiska samlingen en aning lidande, även om jag fortfarande köper skivor. För det är något otroligt tillfredsställande med fysiska skivor. Jag känner dessutom en viss kluvenhet gentemot Spotify, då jag är medveten om att denna tjänst inte alltid är det bästa för en artist samtidigt som den är ett otroligt bra verktyg för att hitta ny underbar musik.

Vilket leder in mig på Vinyl.
Det må vara smidigt med CD (och spotify), men i längden går inget upp mot att sätta en nål mot den svarta vinylen, luta sig tillbaka med ett bra konvolut och låta musiken skölja över en. Det blir lite mer ritual att lyssna på vinylskivor. Att sedan vinylmarknaden, så här i skuggan av att vara mer eller mindre utdömd, har gjort ett uppsving utan dess like är jättehäftigt. Alla dessa otroligt vackra specialutgåvor som ges ut ger en mersmak och det är ibland som jag vacklar i mitt beslut att avveckla mina vinyler. Samlaren inom mig vill starta igen och börja om, men samtidigt så talar förnuftet och säger att du har inte plats, tid och så vidare.... Och under tiden står vinylsvarven i en garderob och pockar...

Den som lever får se. Kanske skall börja med en artikelserie "Vinylönskningen" om de vinyler jag drömmer om att köpa om jag fortfarande samlade dem? Kunde kanske vara något?