Recension - Skånska Mord : s/t EP

Äntligen ett livstecken från Örkeljungas stoltheter, det eminenta bandet Skånska Mord.
Denna gång i form av en 4 låtars EP som ges ut via Transubstans Records.

Skåningarna visar på att deras gamla recept, med stark röst, bra låtar med sorgset melankoliskt och bluesigt groove fortfarande håller. Och det så att det både räcker och blir över. Det svänger loss så det står härliga till.

En extra liten kul detalj är avslutningsspåret, "Black Sallad",  som är en cover av Janne Schaffer som även dyker upp som med ett gästinhopp på låten. Min första reaktion vid de första lyssningarna kändes låten lite som utfyllnad, men den har faktiskt växt en hel del sedan dess. Men det är nog trots det de andra tre låtarna som kommer att stå för det minnesvärda på denna EP.

Jag sade att det rörde sig om sorgset och melankoliskt, och det vidhåller jag, men det är samtidigt musik som på något underligt sätt gör en glad. Den går rätt in i själa-rooten. Snyggt spelat, snyggt sjunget och en klart skön avstampsplatta mot en ny fullängdare. Åtminstone jag ser fram mot en sådan med tillförsikt.
EP:n kommer med ett snyggt omslag gjort av Peter Wallgren och skall släppas i både svart och vit 12"s vinyl.




Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: A Room With A View
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 3 November 2014




Bandet består av följande lirare:
Jan Bengtsson
Petter Englund
Patric Carlsson
Patrik Berglin
Thomas Jönsson

Tracklist:

1. Illusion
2. Leaving
3. A Room With A View
4. Black Sallad

Mer om Bandet:
Facebook

Support The Bands You Like!!

Recension - The Grand Trick : The Daily Dose EP

The Grand Trick är ett Linköping/Norrköpings gäng som funnits i ett par år och vridit ur sig ett antal alster genom åren. Tydligen.

För trots att dom spelar i ett härad som normalt smeker mina örongångar till njutning, det vill säga en svängig musik med viss retro känsla, så har dom aldrig nått mina hörselorgan tidigare. Och det kanske bara är bra det... För ärligt talat, jag har lyssnat lite på deras äldre skivor i samband med att jag fick nys på den senaste EP:n, The Daily Dose, och jag skulle vara en lögnare om jag hade sagt att jag gillade det överdrivet mycket, även om det tidigare materialet var långt ifrån dåligt.
Förrän nu, det vill säga.

På senaste EP:n tar man i mina ögon ett rejält kliv framåt. Ett mycket modernare sound som inramar det annars så 70-talssvängande gunget. Dessutom med en ny sångare, eller ny och ny, skivan släpptes redan i Mars 2013, men nu backar man upp den med en språjlans ny video och börjar förbereda sig för ett fullängdssläpp. Toby Pointer som rattar micken, har en stämma som ibland påminner mig lite om Takidas sångare, Robert Pettersson, med mycket svängigare och roligare uppbackning. För vem kan motstå musik som är så skönt kantad av Hammond-orgel.

Texterna går åt det mörkare hållet och behandlar ibland vissa skuggsidor av livet, vilket gör att funderar på om det kan vara något med att växa upp i skuggan av en domkyrka som gör att det från dessa trakter kommer så otroligt mycket skön och mörk musik just nu.
Även videon, som är mycket snyggt filmad, är av det mörkare slaget och tar upp självskadebeteenden av olika slag och innehåller en hel del starka scener.




Det blir ett ganska enkelt betyg denna gång, även om jag har svårt att välja en favoritlåt av de tre spåren. Det blir tre starka EP:ess av fem möjliga, kryddat med en rejäl förväntan inför nästa fullängdare, som borde kunna kamma hem ett ännu bättre betyg om den kan införliva vad EP:n lovar.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: The Daily Dose
Skivbolag: White Line Recordings, Record Heaven/Transubstans
Release: 31 Januari 2014







Bandet består av följande lirare:
Toby Poynter (Vocals)
Stefan Johansson (Guitar)
Peter Carlsson (Guitar)
Magnus Nilsson (Keyboard)
Jonas Malmqvist (Bass)
Daniel Larsson (Drums)

Tracklist:
1. The Daily Dose
2. Mudbound
3. Falling

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify

Support The Bands You Like!!

Recension - Moon Coven : Amanita Kingdom EP

Vad passar bättre än att börja det nya året med 2014 års första recension?
Jönköpingsbandet Moon Coven släpper i mitten av Januari sin debut EP, Amanita Kingdom, på Transubstans Records. Och när det gäller band på just det bolaget, så är det inte helt sällan Psykedelisk Stoner som står på menyn, så också i detta fallet.

Långsamt och repetitivt, på gränslandet till det transcendentala. Tunga malande riff med en sångmelodi och sologitarr som svävar ovanför lite som en vägvisare genom det fuzziga och malande musiklandskapet. Ganska minimalistiskt och effektivt på något sätt.
Trots titeln så behövs inte flugsvamp för att uppskatta skivan, dock låter jag det vara osagt om det tillför något extra till upplevelsen. Det får andra avgöra.

På det hela taget en ganska trevlig EP, även om det inte är någon kioskvältare. Med 3 gitarrer så blir givetvis gitarrandet (nytt ord för SAOL?) den stora basen i det hela, men bas, trummor och sång finner ändå sin plats (vilken mening).
Lite svårt att definiera, jag tycker ibland att jag skulle vilja ha sången lite tydligare, som det är nu blir den mest ett instrument bland de andra. För jag tycker om att höra och kunna följa med i texten (kom ihåg Dave Grohls ord, att vita dansar till texten, inte groovet) :-) Men samtidigt förstår jag ju att man inte vill att den sticker ut för mycket, för att smälta in mer i helheten.

Eftersom det är en kort EP, så får det bli slutorden i en kort recension. Jag ger ett betyg på en trea av fem möjliga Ess, mycket med en förväntan av vad som framtiden kan ge i form av en fullängdare. För fans av den här subgenren är detta riktigt bra, men vill man nå ut utanför dessa ramar, då får man kanske lägga till lite mer dynamik, för denna typen av musik riskerar annars att bli aningen för repetitiv och dyster.

Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: Ruler Of Dust
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 15:e Januari 2014



Bandet består av följande lirare:
David Leban - Vocals & Guitar
Axel Ganhammar - Guitar
Justin Boyesen - Guitar
Fredrik Dahlqvist - Drums
Oscar Johansson - Bass

Tracklist:
1. Ruler Of Dust
2. Amanita Kingdom
3. Amanita Kingdom II
4. East
5. We Were Conquerors
Mer om Bandet:
Facebook

Support The Bands You Like!!

Recension - The Brimstone Days : The Healer

Från Malmö kommer skivaktuella trion The Brimstone Days. Den 6:e November släpper man en 60- 70-tals svängig rockrökare, The Healer, på Transubstans Records.

Det är det första jag hör av gruppen, men man har två plattor under bältet redan. Bandet spelar riktig upp och hoppa sväng med skönt groove. Massor av Soul och Blues i en härlig kompott av varm och skönt distad gitarr. Sade jag att det svängde? Nått så infernaliskt skönt...

TBD har både attityden, musikaliteten, låtarna och framför allt mojon att ro detta i hamn. För att inte tala om att sångaren, Håkan, har en gudabenådad röst för denna genre. Bandet ger oss 11 låtar som klockar in på strax över 35 minuter. Så även längden på skivan känns rätt tidstypisk för den musik man levererar. Och den behöver inte vara längre, för vid det här laget har man redan börjat sakna de första låtarna, så kvickt på playknappen igen. Vill man veta vilket härad bandet rör sig i utan att behöva lyssna på musiken (vilket jag starkt avråder (nej, jag förbjuder)), så tänk Thunder Express korsat med ett Hellacopters i sina lugnare stunder och med en sångare som stundtals låter som Billy Gibbons i ZZ Top.

Här någonstans brukar jag komma till förpackningen, särskilt om det är en extra snygg förpackning med ett arslesparkande omslag. Och det är det verkligen. Fast inte i en positiv bemärkelse, för mitt första intryck var att detta riskerar att kvala in som årets fulaste omslag. Efter att ha studerat det ett tag kan jag nog ändock konstatera att det har en viss charm och att jag gillar bandets logo. Vi lämnar det där och konstaterar att mitt omdöme om omslaget inte på något sätt representerar själva innehållet, för musiken lämnar absolut inget att önska.

Jag tror att alla som läst hit har anat jag gillar plattan hyfsat. Men jag vill nog påstå att om det enda man kan komma på att klaga på, är att omslaget ser ut som om man själv ritat det (förlåt vem som nu än har gjort omslaget, det behöver inte vara så negativt, jag vet hyfsat väl vilken som är den farliga änden på en blyerts), när musiken tränger sig in i själen på detta sättet, ja, då blir jag närmast lyrisk.

Så, nu när året drar sig mot sitt slut är det roligt med skivor som placerar sig högt på skalan, allt för att röra om lite inför den kommande års-summeringen. The Brimstone Days får av mig solklara 4 spader av 5 möjliga.






Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: We Come in Peace och Nightmare is Here
Bolag: Transubstans
Release: 6:e November 2013

Band:
Drums - Johannes
Guitar/Vocals - Håkan
Bass/Backing Vocals - Hampe

Tracklist:
1. Black And Blue 2:57
2. We Come In Peace 3:53
3. Matter Of Moments 2:53
4. Clap Your Hands 3:40
5. Bag Of Bones 3:46
6. Nightmare Is Here 2:11
7. The Healer 3:32
8. Miss Understood 3:07
9. Hold Me 3:03
10. I Won't Let You Go 3:25
11. Stubborn 2:57

Mer Info:
Hemsida (om den funkar?)
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Epidemics

 Det har undrats lite, här på bloggen, över svensk punk och var den finns nuförtiden. Plötsligt verkar det som om korken verkligen gått ur och den verkar flöda fram, både framförd på svenska och engelska. Vilket antagligen mest speglar hur insatt jag är i den svenska punkscenen just nu (Polarn' Per har bättre koll).
Men så länge den är bra, så skall det skrivas om den. Vilket osökt för oss till bandet för dagen, Umeå bandet Epidemics.

Norrlandspunkarna har just skrivit på för Transubstans som kommer att ge ut deras andra platta i ordningen. En skiva full av energisk fan anamma-rock alá traditionell punk. Gruppen har vad jag förstått just genomgått transformationen från trio till kvartett, bra eller dåligt, kan jag inte svara på då detta är det första jag hör från bandet. Jag kan dock konstatera att det från den synvinkeln låter riktigt bra.
Texterna kan ses som stundtals samhällskritiska, ibland med lite humoristiska vinklingar. Dock blir jag lite upprörd över vissa påhopp, så som i början på låten "I Am The Apocalypse" där man pekar långfinger till oss modebloggare, vad vi nu har gjort för ont här i världen. Förövrigt vill jag bara påpeka att dagens färg är Neonbrunt.:-)

Låtarna håller en genomgående trevlig kvalitet. Det är inte den bästa punkplattan jag har hört, men långt ifrån den sämsta heller utan den håller en väldigt jämn kvalitet med låtar som lätt sätter sig och blir riktigt trallvänliga stundtals. Sångerskan Emma Swanström låter stundtals lite grand som Helena Gutarra i La Puma, det är något med energin och fraseringarna... Dock kan jag tycka att studioarbetet kunde varit lite bättre, jag skulle gärna haft lite mer botten och bas i produktionen. Nu tenderar det att bli lite mycket diskant och mellanregister, men det kanske bara följer mallen för Old-school punken, vad vet jag. :-)

Kaxig punk med ös får väl bli den stora sammanfattningen. Det blir 3 spader av 5 möjliga för sköna Epidemics från mig.




Skivan kommer att släppas den 23:e Oktober på både digipack och vinyl. Här är videon till plattans bästa låt.




Mer om Epidemics:
Hemsida
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Nymf : From the Dark

Nymf, ett band baserat i Karlshamn, har precis släppt sin andra fullängdare, From The Dark.
Musiken som spelas är tung och mörk Stoner/Doom, i moderniserad Black Sabbath anda, med riffen på rätt ställe. Men både jämfört med skaparna av genren och om man jämför med deras självbetitlade debutalbum, så kliver man ner ett par steg till i mörkerspiralen och kryddar på med mer aggressivitet och tempo. Det är bara att konstatera att jag gillar det jag hör.

Tycker du dessutom att det påminner om The Graviators, så är det inte så konstigt, för det är just Niklas Sjöberg som hanterar mikrofonen i båda banden. Han har dessutom sällskap därifrån av Martin Fairbanks på gitarr. Så kopplingen är inte så osökt. Två bra band med andra ord, men Nymf är dock aningen mörkare och tyngre. Dock kan jag inte riktigt säga vilket jag tycker bäst om, och det behöver jag ju inte heller. :-)

Skivan inleds med ett stämningssättande introspår "Heleionomai" (nymferna som bor i träsk och våtmarker enligt gammal grekisk mytologi). Därefter sparkar Nymf igång med en stadig Doom lunk som hålls uppe rakt igenom skivan även om det saktas ner lite i början av låten "Thin Ice": men det går snabbt över och tempot hämtas upp igen.
Allt detta med inslag av dubbeltrampande baskaggar i bästa black metal andan, och lite Trash gitarrer och ett och annat growl.
Vän av ordning ropar då, -Men du gillar ju inte growl!
Nä, inte om det är det enda man bjuds, nä!, säger då jag. Men som här, som en extra krydda, då funkar det.
Allt detta sammantaget gör att man håller sig ifrån den fara som annars kan lura i denna genre, det vill säga risken att tråka ut sina lyssnare om man inte gör saker tillräckligt intressant inom formatet. Men det är inget man behöver oroa sig för här. Möjligen hade man kunnat korta ner skivan  lite för att öka slagkraften i den.
Alles som alles, 12 tunga låtar och ett stillsamt intro, med en sluttid på nästan 57 minuter, inte dumt, inte alls dumt, men som sagt, kanske aningen för lång. Generellt är det en väldigt snygg ljudbild rakt igenom skivan och tankarna förs osökt till Candlemass och givetvis Graviators, men det var väl ganska givet.

Riffen och solona sitter som en tajt blysmäck, trummor och bas gör det dom skall vad det gäller komp och för att sätta igång Doomens transliknande gung, men framför allt trummorna ges även utrymme att fylla ut och röra om lite i lunken tillsammans med gitarrerna. Sången fungerar riktigt bra även om den kan bli lite entonig stundtals, men det fungerar väldigt bra överlag ändå.

Skivomslaget är brutalt vacker, skapat av Jan "Örkki" Yrlund på Darkgrove Design, och eftersom skivan dessutom kommer att släppas som en 2-LP vinyl är jag ganska övertygad om att den utgåvan kommer att bli grym.

Sammantaget gör det att jag väljer att ge den 3 tunga spader av 5 möjliga.Eller som man skulle säga i Karlshamnstrakten, Gött, göttigött.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Black Core, Lucifer Takes The Crown och Posessed
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 11 September

Bandet består av följande lirare:
Niklas Sjöberg: Vocals (The Graviators)
Kristofer Stjernquist: Guitar (Seeds of Cider, Trollfnask)
Martin Fairbanks: Guitar (The Graviators)
Robin Ingemansson: Bass (Unfaithful)
Tommy Lindskog: Drums (Wulfgar)

Tracklist:
1. Heleionomai (Prelude) 1:05
2. Fear Of The Doom 4:46
3. Possessed 4:14
4. Black Core 4:12
5. Evolution Blues 5:08
6. Thin Ice 5:11
7. Postmortem 4:30
8. Drive 5:36
9. Lucifer Takes The Crown 4:06
10. In The Name Of Vlad 4:05
11. Your Soul Is Mine 4:07
12. The Greatest Burden 6:07
13. Like A Giant Orange Sun 3:35

Mer om Nymf:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Kama Loka :

När man läser min recension av Blackmoores Nights senaste giv kan man kanske få för sig att jag inte gillar genren folkmusikrock. Visst, den är kanske inte allra högst upp på min favoritlista, men rätt framförd så gillar jag det skarpt. Det är mer den slicka förpackningen hos ovan nämnda band som jag har problem med.

Dagens band till rakning, Kama Loka, är en helt annan sak. Man rör sig i samma musikaliska härad, folkmusikrock, även om folkmusikinslagen är mer av Nordisk karaktär jämfört med den mer keltiska hos Blackmoore.
Men, och det är ett rätt stort men, här är det mer skitigt, organiskt och känns mer som folkrock sprunget ur hjärtat snarare än någon romantisk tillrättalagd fantasibild. Den största skillnaden är väl att här finns även ett tydligt progressivt inslag i musiken. Eller så är det helt enkelt 70-tals förankringen i musiken som slår an strängar hos mig som gör att detta gillar jag till skillnad från Blackmoore. Det är lite som att jämföra Disney med Bröderna Grimm (eller i detta fallet kanske man skulle säga H.C. Andersen).

Kama Lokas är ett Svensk/Danskt projekt och deras självbetitlade debutalbum är allt annat än publikfriande, eller jag kanske skulle använda ordet befriande i stället. Det är inte musik som aspirerar på att hamna på radiolistornas kortsiktiga repertoarer utan snarare siktar man på att beröra in i själens grundvalar med sina nordiskt melankoliska och trolska toner.

Skivan är inspelad i den anrika Silence studion, som vid det här laget borde kulturmärkas och är en historia för sig.  Det mest negativa jag kan säga om skivan är att den är väldigt kort. 33 minuter kort närmare bestämt. Vilket gör att man vandrar i gränstrakterna till vad som lika gärna skulle kunna vara en EP.
Dock är det effektiva och välspelade minuter med plats för snygga utsvävningar för alla instrument, även om gitarrer, fiol och orgel är de som framhäver sig bäst. Men det är samspelet i sann spelmans anda som gör helheten.
Dock är det inte enbart renodlade folkmusiktoner som presenteras på skivan utan man väver även in,  här och där, modernare tongångar. Som te.x ett parti med härligt svängigt och funkigt gitarrkomp med väldigt skönt svävande sologitarr ovanpå i tex. "Trold I Bakke", vilket snarare får det att låta lite Pink Floyd en stund.
Över lag ger musiken en väldigt drömsk och melankolisk känsla som går rakt in i en nordmans hjärta (kunde inte låta bli att få med den referensen, även om jag på inget sätt vill jämföra grupperna :-)).

En klart trevlig bekantskap som visar bredden på musiken som kommer från Transubstans Records och fortsatta kvalitet.



Favoritlåtar just nu : "Öjesten" och "Trold I Bakke"
Betyg: 7/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:

Morten Aron, vocals, guitar
Anders Grön, drums, vocals
Anders Lind, vocals
Snild Orre, fiddle, violin, vocals
Tobias Petterson, bass, flute, vocals
Sören Pilegård, organ, hurdy gurdy, vocals
Anders Stub, tanpura machine
Peter Wallgren, vocals, paintings
Mikael Ödesjö, guitar, vocals

Skiva: Kama Loka
1. Skovsöen 4:49
2. Öjesten 5:46
3. Trold I Bakke 5:37
4. Gånglåt Till Floalt 12:08
5. När Lingonen Mognar 4:59

Skivsläpp: 10 Juli 2013
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige/Danmark

SoundCloud

Support The Bands That You Like!!

Recension - Gin Lady

Hämtade häromdagen ut den senaste beställningen från Ozium, så denna helgen har varit full av för mig ny musik. Och, kan jag tillägga, bra sådan.

Däribland det eminenta bandet Gin Lady. För många ingen nyhet alls eftersom skivan släpptes redan förra året och rönte en hel del populäritet.
Dock hade jag tills helgen nu enbart hört ett par enstaka låtar, vilka jag iofs tyckte var riktigt bra, men det var inte förrän jag fick chansen att lyssna på plattan i sin helhet i lugn och ro som jag inser hur vansinnigt bra dom är. En grupp som både jag och frugan omedelbart tog till våra hjärtan, vilket är en bra kvalitetsstämpel här hemma. :-)

 Gin Lady är stigna ur askan av det progressiva bandet Black Bonzo och har sin hemvist på det eminenta bolaget Transubstans Records. Även om det det fortfarande handlar om svängig progressiv rock, med rötter i 70-talet, så tycker jag att man har tonat ner den proggiga delen en aning för att låta en mer klassiskt bluesig, svängig rock n roll ta över mer. Det är inte helt utan att jag stundtals tänker på en del av mina gamla favoritband, Jethro Tull, Blue Öster Cult och Atomic Swing, men även hintar av nyare akter som Rival Sons (vilka i sig låter gamla :-)) när jag lyssnar på den självbetitlade plattan. Men givetvis finns det mycket mer som man lutar sig mot av 70-talets storheter.

Det här är en riktigt snygg helhetsprodukt. Magnus Kärnebros sång är fenomenal. Hammonden ligger smekfullt och blir en perfekt sparringpartner till den snygga gitarren. Låtarna svänger från riktiga rockrökare, till mer själfulla kreationer på ett övertygande sätt. En av favoritlåtarna på skivan är "Bloodsuckin' Babies" som även innehåller ett rejält svängigt boogiepiano.

Ett som är säkert, hade jag plockat upp denna plattan redan förra året, så hade den riskerat att placera sig på min egen topplista. Kan därför inte säga annat än att jag är rejält nyfiken på nästkommande skiva som är under produktion, tydligen ett dubbelalbum vid namnet "Mothers Ruin".

Den kortfattade beskrivningen blir kort och gott: Vansinnigt Bra! Borde finnas i var mans hem.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magnus Kärnebro: Sång
Joakim Karlsson: Gitarr och Sång
Anthon Johansson: Bas och sång
Fredrik Normark: Trummor
Klas Holmgren: Hammond, piano, mellotron och Sång

Skiva: Gin Lady
1 Rebirth 6:13
2 Get It On 3:54
3 Lend Me a Hand 3:45
4 Deja Vu 4:20
5 The Rest 3:41
6 Bloodsuckin' Babies 4:47
7 Bottom of the Sea 4:06
8 Confrontation Shakedown 4:35
9 Hold On 7:34

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!