Polar'n Per - Det spökar på Globen

2019-02-23 Ghost, Globen Stockholm. Ghost och jag har en inte helt okomplicerad relation. Lika mycket som jag uppskattat både Papa I, II, III, Nihili (som faktiskt lirar sax denna kväll), till och med Cardinal Copios alla olika kostymer och hela kittet som lånar friskt från Merciful fate, Alice Cooper eller varför inte Kiss, lika mycket har jag svårt att förlika mig med att man inte lyckets förlika eller kommit vidare från den rättstvist som följer de gamla Ghoulsen. 

Men nog om det, det vibrerar i luften när Ghost kliver på för att leverera "A Pale Tour Named Death "... det finns nån variant av stolthet att se ett svenskt band få denna arena som sin show för kvällen, för den tillhör Ghost. På grund av olycka i Stockholms trafikssystem satt vi fast alldeles för länge vid Gamla Stan och missade stora delar av anrika Candlemass framförande, men det är inte heller om dem detta inlägg eller kvällen ska handla.

Det som gör Ghost så bra är en snygg produktion, klinisk instrumentering, men också att de alla lyriskt små detaljer som sätter en schysst storyline i Ghosts ockulta tema. Inte helt sällan tippar Forge över i en bizarr slående Onkel Kånkel-humor som gör de teatraliska figurerna ännu mer ...ehe... stilsäkra. När bandet adopterar andras verk, följer låten tydligt den pågående storyline Tobis Forge så enträget sätter ut, vilket gör att t ex den fantastiska "If You Have Ghosts" (Roky Erickson cover) passar lika fint som skinnhandskarna sitter på Cardinal Copio.

Vi får en påkostad show där scenbygget drar tankarna till Iron Maidens produktioner. Där en av skillnaderna är Ghosts betydligt mer omfattande användning av pyro och konfetti. Jag gillar det jag ser. Jag förstår indelningen i ett första och ett andra set och tycker inte alls som fler recensenter att showen blir lång och därmed, ja, som jag uppfattar att dom menar sämre, tvärt om bygger bandet hela föreställningen bra. 

Det nya materialet från senaste vaxet "Prequille" (2018) har en given tyngdpunkt i första halvan där låtar som "Rats" och "Pro Memoria" sticker ut och definitivt kommer överleva många år framöver, men framförallt vill jag framhäva den akustiska versionen av "Jigolo Har Megiddo", det är så jäkla snyggt serverat, alltihop!

Andra halvan av gigget är en hitparad där "Mummy Dust" och "Year Zero" förtjänar lite extra plus! Över lag levereras en grymt bra spelning som förtjänar fyra P (av fem möjliga)... Även bandet med alla namnlösa förtjänar beröm, det är riktigt duktiga musiker och ska inte blandas ihop med det komplicerade förhållande som jag tycker jag har till bandet. Avslutande "Monstrance Clock" sätter punkt för en kanonkväll... Det är ett välförtjänt betyg som delas ut, PPPP, alltså!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Ghost:

1. Snabbt och hårt är inte alltid det enda och bästa receptet!

2. Det känns som en avancerad produktutveckling att följa Ghost, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är fascinerande, Tobias Forge har någon variant av genialitet som hjärna bakom detta!

3. Ghost är en synergi som är bättre som helhet än alla ingående beståndsdelar... 1+1 blir 666, typ...

Setlist:
1. Ashes
2. Rats
3. Absolution
4. Ritual
5. Con Clavi Con Dio
6. Per Aspera ad Inferi
7. Devil Church
8. Cirice
9. Miasma (Med en stylad Papa Nihil på sax)
10. Jigolo Har Megiddo
11. Pro Memoria
12. Witch Image
13. Life Eternal
Encore break
14. Spirit
15. From the Pinnacle to the Pit
16. Majesty
17. Satan Prayer
18. Faith
19. Year Zero
20. He Is (Intro Spöksonat)
21. Mummy Dust
22. If You Have Ghosts (Roky Erickson cover)
23. Dance Macabre
24. Square Hammer
Encore break
25. Monstrance Clock

Recension : Nekromant - Snakes & Liars

En aningen senkommen recension, men det kom visst en massa semester och lust för annat emellan. Sorry...

Nekromant har jag skrivit om en del den senaste tiden, och nu har deras första fullängdare under namnet Nekromant, Snakes & Liars, äntligen sett dagens ljus.

Även om man kan se det som en uppföljare till debuten, Nekromant, man gjorde under namnet Serpent. Förvirrat? Då är du förlåten för man blir lätt lite förvirrad runt sådana namnrockader.
Eller, skulle man ju från bandets håll kunna hävda, -"Vi hette redan då Nekromant, men skivan hette Serpent"...

Vilket dessutom skulle ge en viss stringens till just albumtitlarna.:-)


Men skit i det. Nu är det alltså plattan Snakes & Liars som är på tapeten och ingen annan. Musiken känns igen, klassisk doom med alla svenska förtecken man kan hitta. Lite av att komma i ett rakt nedstigande led från Candlemass via Witchcraft och Graveyard, sprinklade med en dos NWOHM och svensk melankoli. När man dessutom framför sången på svenska blir det riktigt proggig folkmusikton i det hela.

Kort sagt, en djävligt bra skiva med massor av rock utan vidare krusiduller. Det är bara lyssna här nedan och dra sina egna slutsatser, även om dom givetvis blir som mina egna. En höjdare!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Spelmannen och Stoned to Death, Doomed to Die
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 16:e Juni 2017

 

 

For More Info Visit:

Facebook

Band Members:

Adam Lundqvist- Guitars
Mattias Ottosson - Bass/Vocals
Joakim Olsson - Drums

Tracklist

1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen

Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

Rocken i Bild - Candlemass

Det måste inte till att vara ikoniska proffsfotografer med utrustning för 100-tusentals kronor och horder av assistenter för att få till bilder som tilltalar mig nog för att hamna här.
Här är en publikbild från en Candlemass konsert, som är tagen av bloggkollegan Christer Magister på Schools Out bloggen.

Och precis som Christer säger i sin egen presentation av bilden, den fångar livekänslan riktigt bra, och gör att jag hade velat vara där.

Bilden fräckt snott/lånad från Schools Out! Hoppas det är OK Christer?

Recension - Nymf : From the Dark

Nymf, ett band baserat i Karlshamn, har precis släppt sin andra fullängdare, From The Dark.
Musiken som spelas är tung och mörk Stoner/Doom, i moderniserad Black Sabbath anda, med riffen på rätt ställe. Men både jämfört med skaparna av genren och om man jämför med deras självbetitlade debutalbum, så kliver man ner ett par steg till i mörkerspiralen och kryddar på med mer aggressivitet och tempo. Det är bara att konstatera att jag gillar det jag hör.

Tycker du dessutom att det påminner om The Graviators, så är det inte så konstigt, för det är just Niklas Sjöberg som hanterar mikrofonen i båda banden. Han har dessutom sällskap därifrån av Martin Fairbanks på gitarr. Så kopplingen är inte så osökt. Två bra band med andra ord, men Nymf är dock aningen mörkare och tyngre. Dock kan jag inte riktigt säga vilket jag tycker bäst om, och det behöver jag ju inte heller. :-)

Skivan inleds med ett stämningssättande introspår "Heleionomai" (nymferna som bor i träsk och våtmarker enligt gammal grekisk mytologi). Därefter sparkar Nymf igång med en stadig Doom lunk som hålls uppe rakt igenom skivan även om det saktas ner lite i början av låten "Thin Ice": men det går snabbt över och tempot hämtas upp igen.
Allt detta med inslag av dubbeltrampande baskaggar i bästa black metal andan, och lite Trash gitarrer och ett och annat growl.
Vän av ordning ropar då, -Men du gillar ju inte growl!
Nä, inte om det är det enda man bjuds, nä!, säger då jag. Men som här, som en extra krydda, då funkar det.
Allt detta sammantaget gör att man håller sig ifrån den fara som annars kan lura i denna genre, det vill säga risken att tråka ut sina lyssnare om man inte gör saker tillräckligt intressant inom formatet. Men det är inget man behöver oroa sig för här. Möjligen hade man kunnat korta ner skivan  lite för att öka slagkraften i den.
Alles som alles, 12 tunga låtar och ett stillsamt intro, med en sluttid på nästan 57 minuter, inte dumt, inte alls dumt, men som sagt, kanske aningen för lång. Generellt är det en väldigt snygg ljudbild rakt igenom skivan och tankarna förs osökt till Candlemass och givetvis Graviators, men det var väl ganska givet.

Riffen och solona sitter som en tajt blysmäck, trummor och bas gör det dom skall vad det gäller komp och för att sätta igång Doomens transliknande gung, men framför allt trummorna ges även utrymme att fylla ut och röra om lite i lunken tillsammans med gitarrerna. Sången fungerar riktigt bra även om den kan bli lite entonig stundtals, men det fungerar väldigt bra överlag ändå.

Skivomslaget är brutalt vacker, skapat av Jan "Örkki" Yrlund på Darkgrove Design, och eftersom skivan dessutom kommer att släppas som en 2-LP vinyl är jag ganska övertygad om att den utgåvan kommer att bli grym.

Sammantaget gör det att jag väljer att ge den 3 tunga spader av 5 möjliga.Eller som man skulle säga i Karlshamnstrakten, Gött, göttigött.




Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Black Core, Lucifer Takes The Crown och Posessed
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 11 September

Bandet består av följande lirare:
Niklas Sjöberg: Vocals (The Graviators)
Kristofer Stjernquist: Guitar (Seeds of Cider, Trollfnask)
Martin Fairbanks: Guitar (The Graviators)
Robin Ingemansson: Bass (Unfaithful)
Tommy Lindskog: Drums (Wulfgar)

Tracklist:
1. Heleionomai (Prelude) 1:05
2. Fear Of The Doom 4:46
3. Possessed 4:14
4. Black Core 4:12
5. Evolution Blues 5:08
6. Thin Ice 5:11
7. Postmortem 4:30
8. Drive 5:36
9. Lucifer Takes The Crown 4:06
10. In The Name Of Vlad 4:05
11. Your Soul Is Mine 4:07
12. The Greatest Burden 6:07
13. Like A Giant Orange Sun 3:35

Mer om Nymf:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Spader Raljerar på om sober Merchandise

Drar väl det här med Merchandising ett varv till.
Det finns helt klart olika kvalitetsnivåer på Merch. Antingen att bli lite väl mycket Kiviks marknad över det hela eller kan det bli klassiskt sobert och smakfullt. Kanske framför allt när det kommer till bandrelaterade smycken. Ofta följer det väl prislappen, smakar det så kostar det helt enkelt.

Vi låter dessa två Candlemass halssmycken vara lite exempel.
Först ett plockat från Ebay för ca. 50 spänn och sedan ett specialtillverkat från Seventh Circle Artworks som jag är lite osäker på priset på (den finns inte längre i butiken) men torde ligga någonstans på dryga 1000 lappen om man jämför med liknande smycken i deras butik.
(uppdatering: Candlemass halssmycket på bilden gjordes bara till bandet. Dock har man en ring på sin hemsida i limiterad utgåva (100 st.))

Lite Kiviks Marknad. Bra pris, mindre kvalitet

Inte fullt så mycket Kiviks marknad. Bra kvalitet, mindre bra pris

Enligt mig en viss kvalitetsskillnad. Själv skulle jag bara bära ett av dem, och det skulle göra ett klart större hål i plånkan om man så säger. :-) Därmed inte sagt att det första är ett dåligt alternativ, bara att det är ett sämre i jämförelse (om man nu inte lägger in för mycket vikt på prisfaktorn).

Men om vi nu håller oss kvar i det lite dyrare skiktet så har vi här en annan spelare, klassiska The Great Frog i London som har gjort en en hel del smycken som burits av rockcelebriteter. Dessutom har dom en uppsjö med snygga grejer för den hugade rockern, varav en del direkt bandrelaterat. Dock gäller det att ha med sig stora plånboken... Men är det handgjort så är det...

From: £180.00

From: £220.00

From: £140.00

From: £220.00

För min egen del finns det ett par saker jag suktar efter på deras hemsida som kanske inte är direkt knutna till något specifikt band, men som jag inte skulle ha något emot att ha. Vilket osökt för in oss på området Önskelistan. Om nu någon skulle få för sig att ge mig en dödskallering i present är det bara att skicka ett mail så återkommer jag med storlek. :-)

From: £160.00

£870.00

Fast jag antar att när allting kommer kring och plånboken har fått tala så är det väl häromkring man hamnar. :-)

79:-

Polarn Per tittar på - Sabaton

Sabaton har gylfen nere, men låter byxorna sitta på!

Iron Maiden kliver på senare, Jag traskar in i den kritiserade Friends arena, detr är 13 juli 2013. På scenen ska förbanden kliva upp, med andra ord ska ett arv förvaltas där Järnjungrun, som oftast levererar hög kvalité i sin förmåga att välja band. Voodoo Six som jag delvis missar avslutar samtidigt som jag kliver ner till min sittplats. Det tar någon kvart sen kliver Sabaton upp. Tankarna far omkring, Kommer dom leverera? Är det fågel eller fisk? Backdroppen täcks av och en ilsken Karolin forcerar, precis som på omslaget till den svenska versionen av senaste fullängdaren »Carolus Rex«.

Några spår in i settet får jag svaret, det studsar i Stockholmspubliken. Det sjungs hårdrock med scenmusikanterna och deras ständiga balansgång funkar utmärkt. Jag tänker på deras nationalromantiska flirtande med musik inspirerat av lika del brittisk som tysk hårdrock. Episkt, som gjort för stora arenor och allsång. Det är därför enkelt att se Sabaton i dessa sammanhang, det är lite handen och handsken lixom...

Sabaton kan vara Sveriges just nu kanske vassaste förband. Jo, jag vet, det låter som en sågning, men det är det inte... När bandet går på attack håller konceptet. Dom tillåts blanda svenska och engelska mellan låtarna, dom tillåts marchtakt, utan att det blir nazzerock, framför allt fångar dom publiken med en självklarhet som approach, man måste nog ha viss självkänsla för att bemästra både förbandssituationen och publikmassan. Dessutom låter det bra från där jag sitter, jag har hört flertalet bevittna både ekon och missljud som mer eller mindre förstört upplevelsen.
Jag har hört bandet missa möjligheten att koppla greppet gång efter annan med slarviga körer och oengagerat lir, men ikväll smattrar trummorna, körerna sitter och settet känns väl dimensionerat. Det är i en matta av låtar från senaste vaxet »Carolus Rex« som det händer. Publiken greppas och spelningen blir ett kröningståg för Rockstad Faluns kompetenta gossar. Genom »Gut mit uns«, nämnda »Carolus Rex« och därefter »Poltava«, alla framförda på svenska, går spelningen från »Jaha!« till »Se där!«. Energinivån ökar på ett sätt jag sällan sett bandet prestera. Balansen lyckas och dom klarar sig både från en oengagerad publik och från att bli så där cheezy som jag sett dom bli ibland...

Bandets sångare, Joakim Brodén, som sin vana troget uppträder i skottsäker väst avbryter sen uppsnacket till nästa spår med ett oväntat statement »Det kanske inte är så proffsigt att ha gylfen öppen inför 55 000 åskadare!«, och kanske är det det enda tecknet på nervositet som visas av Sabaton under kvällen. Efter följer öppningspåret från deras tredje vax med samma namn, »Attero Dominatus«, som långt ifrån alltid framförs levande. Språket växlar till engelska (med inslag av latin) och hjälper faktiskt denna pompiga tillställning ytterligare genom att enformighet varieras. Responsen är god. Körerna hittar hem. Publiken är på, men framför allt känner jag att trummorna bär bandet som aldrig förr... Det är välkommet. Det ökar, som sagt, värdet i akten.

Det är ändå här bandet måste bredda sig. Jag tycker materialet är slagkraftigt som förbandsakt, men blir enformigt då de kör huvudakt. Men fortsätter bandet på samma inslagna väg, och lyckas behålla bandmedlemmarna, kommer detta bli en klassisk svensk rockakt, fullt jämförbara med exempel som Europe, Candlemass, Hammerfall och In flames!

Avslutande »Primo Victoria« och »Metal Crüe« följer samma mönster, bandet är nöjda. Jag är nöjd, betyget fyra ess av fem möjliga tycker jag dom förtjänar!

Tänkte skriva av mig om Iron Maiden lite senare!

-Polarn Per...

Recension - Sideburn : IV Monument

Årets första recension! Fast den borde nog ha skrivits redan förra året, men tyvärr kommer den inte förrän nu. Men bättre sent än aldrig.

Det rutinerade bandet Sideburn visar att även i Stockholm görs det bra musik. Deras fjärde platta, "IV Monument" är en rejäl dos av vad bandet är bäst på Doom-injicerad Metal. Här bjuds på riktigt kompetent musik i alla dess former, höll jag på att säga. Det är välmusicerat, Välsjunget och välproducerat.
Det blandas friskt ihop råtung Doom med klassisk metal och bluesdoftande hårdrock. Även om det till en början kan kännas lite splittrat, så funkar det förvånansvärt bra. Det dras ihop känslor från så väl Mustasch, Deep Purple, Rainbow, Black Sabbath (Dio åren) och Candlemass. Ibland mer uppdelat och ibland i en salig blandning.

Janis röstomfång är ett kapitel i sig. Det spänner från Ralf Gyllenhammars avgrundsvrål över till Joey Tempests melodiösa smekningar och på vägen kryddas det med lite Dio och Ian Astbury. Ett imponerande omfång med andra ord.
Även gitarrspelet är imponerande, då det liksom Janis röst spänner över olika genres, både tungt Doom-riffande för att väldigt lätt glida över i lätt flytande Blackmooreska solon.

I vanlig god ordning har man förpackat det hela i ett riktigt snyggt omslag gjort av Johan "Sparris" Skylling och gruppens egen Morgan Zocek.

Sammanfattningsvis, så kan skivan kännas lite splittrad till att börja med, men den växer över tid och jag är ganska säker på att jag kommer att spela den en hel del i framtiden. För att inte tala om att hålla ögonen öppna för deras live-framträdande här i staden.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Morgan Zocek - Gitarr, Kör
Jani Kataja - Sång, Gitarr
Martin Karlsson - Bas, Orgel, Kör
Fredrik Haake - Trummor, slagverk

Skiva: IV Monument
Skivan innehåller 9 låtar

1. Diamonds
2. Fire And Water
3. Tomorrows Dream
4. Crossing the Lines
5. The Last Day
6. Silverwing
7. The Saviour
8. Bring Down The Rain
9. Monument

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: TRANSUBSTANS Records
Hemmaort:Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!

Önskelistan - Blinga dig som en rockstar

Eftersom det ändå är December är det väl lika bra att köra på med Önskelistan.
Det finns många som erbjuder smycken som kan tilltala i stort sett vilken Rocker som helst, men det är inte riktigt lika många smycketillverkare som faktiskt kan stoltsera med att kunna erbjuda smycken som är officiellt supportade av legender på rockscenen.

Seventh Circle Artworks är ett sådant. Man har gjort officiella smycken till ett antal band, eller vad säg som Morbid Angel, Saint Vitus, My ruin och Candlemass m.fl.
Alla smycken görs bara i liten upplaga och efter beställning. De smycken som har som inte är knutna till några band går inte heller av för hackor.

GE MIG NU!

Man kan inte förneka en bra låt... - 8

Blue Öyster Cult är ett av mina favoritband som har hängt med mig genom åren så därför är det väl bara naturligt att presentera en låt från dem i denna serie.

Det blir den episkt vackra Don't Fear The Reaper från 1976. En skönt svävande melodi om evig kärlek som ger melankolisk och lite kuslig känsla. Den är skriven av Buck Dharma och har blivit bandets största hit

Denna gång får dock min egen tolkning komma först. :-)

Ett av mina träsnideriprojekt

Blue Öyster Cult


Candlemass


Lydia Lunch & Clint Ruin


HIM


Och inte att förglömma SNL's underbara sketch, More Cowbell

More Cowbell! - The funniest videos are a click away

Man kan inte förneka en bra låt...4

I serien "Man kan inte förneka en bra låt..." fortsätter vi till en av de personer, som har skrivit flest låtar som blivit andra artisters stora örhängen, nämligen Bob Dylan.
En man som som blivit en av de största både på egen hand, men även lyckats göra sig själv och andra odödliga inom musikscenen genom att låta andra spela hans alster.

En av de mäktigaste låtar han skrivit i mina ögon är "All Along The Watchtower" från 1967. Han gör själv en grym version av låten, men det är väl Jimi Hendrix version som kom året efter som de flesta kommer ihåg.

 Orginalet - Bob Dylan (Sorry, bara ljud)


Jimi Hendrix


Candlemass


Pearl Jam


Taj Mahal


Träd, Gräs och Stenar

Ljusare Tider

Vi går mot bättre tider, tro mig, tro mig... sjöng Ulf Lundell och just nu så känns det verkligen så. Luften blir varmare och ljusare för var dag och trots att det är grått idag, så stundar den ljusaste och i folktron mest magiska natten av dem alla.. Naturen grönskar och människor börjar le lite mer spontant mot varandra.

Samtidigt så fullkomligt forsar det ut underbar musik på marknaden. Däribland har den melodiösa ockulta musiken ett uppsving och trots att den ofta förknippas med mörker och ibland ondska så är det inte det i första hand som jag tänker på när jag hör ordet Lucifer. Hur spännande det än må vara med det lite mörka, så är det snarare just som en metafor för ljus som skingrar mörkret, Ifrågasättande och den egna tanken som jag förknippar ordet med .

Det latinska ordet Lucifer är översatt ljusbringare eller ljusbärare.

Många är dom artister som på ett eller annat sätt inspirerats av Lucifer, på gott eller ont. :-) Här till höger hittar ni en stund ett axplock från olika genres med en gemensam, Lucifer och att dom finns på Spotify.
Candlemass - Lucifer Rising
The Cult - Lucifer
Dunderbeist - Lucifer Eyes
Freaky Fairytale Band- Lucifer
Jay-Z - Lucifer
Noctum - Lucifer's Way
Ola Magnell - Lucifer
Os Mutantes - Ave, Lucifer
Rocky Ericson - Don't Shake me Lucifer
Ufomammut  -Lucifer Song

och här nedan filmen Lucifer Rising av Kenneth Anger.

Varför raljerar jag om detta? Jo för att Lucem Ferre (bringa ljus) EP:n från Year of the Goat gav sådan mersmak tillsammans med singeln This Will be Mine, att jag har svårt att bärga mig inför deras fullängdare, helt enkel.  :-)

Bring On The Light

Kenneth Angers Lucifer Rising